Stian Westerhus/Puma

Stian Westerhus
Pitch Black Star Spangled
Rune Grammofon, RCD2099
Puma
Half Nelson Courtship
Rune Grammofon, RCD 2098

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2010-07-01 00:10

Stian Westerhus har jag bara hört live en gång tidigare, tyvärr under ett förskräckligt gig i Nils Petter Molværs trio. I stort sett allt elektroniskt som kan gå fel på en konsert gick fel den kvällen.

Många är apparaterna också på Pitch Black Star Spangled, men här lutar sig Westerhus mer framgångsrikt mot elektroniken. Utmärkande för hans särpräglade spelstil – som kunde höras på soloskivan Galore på Rune Grammofons vinyl-only-bolag The Last Record Label förra året - är experimenterandet med instrumentet som både ljud- och tonkälla. Det handlar som väntat om hundra nyanser av distortion, men också om lyriska melodier och sublim, tvättäkta hardangergitarrdrone.

Stor spännvidd alltså och i botten en högnorsk grundton. Över de nio låtarna härskar ett rikt, tåligt, töjligt uttryck. Det finns inget forcerat över Westerhus teknik, hans spräckliga liveelektronik vidgas med hackande ackord, det skrapar, skär, strålar radioaktivt. Som hade denne nordman hittat en hemlighet mellan strängarna som gått Lou Reed och Neil Young förbi, nämligen att man kan spela på elgitarren både med ballar av stål och fridsamt hjärta. Flera låtar är lågmälda experiment, noise med eftertanke liksom, brinnande också i friläge.

Puma kallar sig Stian Westerhus band med Öystein Moen på synthar och elektronik och med Gard Nilssen på trummor. Deras tredje skiva – den första i nya, passande stallet på Rune Grammofon – är en kraftig powertriohistoria. Westerhus signatur hörs överallt, det där nära, kalla, hårt komprimerade skrapandet över strängarna och plötsliga baklängesylande. Gard Nilssen, som också trummar i Bushman’s Revenge (vars nya skiva, också den på Rune Grammofon, recenseras i nästa uppdatering av Soundofmusic), håller ett elastiskt groove med många och långa cymbalruscher. Moen har en mer tillbakadragen roll, mer som en mumlande avrundare än vresig tillspetsare vid sidan Westerhus gitarrer.

Jag är verkligen förtjust i albumet, det är moget på ett intressant sätt. De tre musikernas har en självklarhet och närvaro som är svår att inte jämföra med Supersilent, något liknande präglar deras samspel när de vrider upp och ned på tempo och temperatur.

Titellåten ”Half Nelson Courtship” är en tio minuter lång resa mellan ytterlighter, jag kommer att tänka på jordens födelse, kanske blir tidens ände lika utdragen. ”East West Horizontal March” är en underbar analog högtidsfest (väl fångad och mixad av Jørgen Træen).
Men det är i dubbelheten, det skitiga intill det finstämda och tvärtom, som Puma har sina finaste stunder. Improviserad musik att uppleva live, med bra ljud. Jo, jag vill verkligen höra Puma.

Youtube: Le quintette Beb Guérin

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Satan In Plain Clothes