Strountes

Nybildade skivbolaget Slottet (vars första release var uppmärksammade Dräp en hund) släpper sin andra skiva med ett band som kallar sig Strountes och består av Maria Eriksson (sång, akustisk gitarr), Mats Gustafsson (saxofon) och Anla Courtis (elgitarr, fiol, pocket theremin). Titlarna på skivan är influerade av Gunnar Ekelöf, som 1955 just gav ut en diktsamling vid namn Strountes; och visst är några av titlarna onekligen poetiska, ”I Have a Cloud in My Arms” och ”Stones That Can Only Be Themselves”.

Musikaliskt är Strountes dessutom ren och skär poetisk improvisation - ja, ett slags nonsens kanske man kan kalla det - där steget tas fullt ut och ingen hänsyn tas, rock-, folk- och jazzinfluenser blandas på ett respektlöst och befriande sätt. Kompositionerna verkar helt och hållet bygga på de tre inblandades ofta helt motstridiga infall och pendlar mellan det mer avskalade, enkla och monotona och mer komplexa strukturer; det är ständig disharmoni, störningar - där Mats Gustafssons skrikiga, ettriga, ibland hyperventilerande saxofonspel till viss del är det mest dominerande. Men Anla Courtis elgitarrr och fiol är minst lika improviserat otyglade. Istället är det Maria Erikssons väna röst och försiktiga gitarrspel som får stå för melodierna och harmonin i låtarna.

I ”I Turn in the Room Sleepless” - den enda egentliga lyssningsbara låten - råder större harmoni mellan de olika elementen röst, akustisk gitarr, saxofon och elgitarr; här finns en tydlig melodi och en refräng som upprepar sig, textraden ”Come closer, not to close”. Annars existerar det inte mycket till sångtexter överhuvudtaget; det är mer röst som instrument, ett mjukare komplement till saxofonen och elgitarren, eller bara envist nynnande på en melodi. Det totala utbrottet i ”I Hate Being in love”, där Maria Eriksson skrikande upprepar denna mening om och om igen, är underbart, hårt jazz-punkigt och skränigt, som en slags urkraft som slår emot en. Egentligen är det totalt olyssningsbart, ändå gillar jag det, kraften i det, ångestilskan.

”You Also I” får mig oåterkalleligen att tänka på Yoko Ono/Plastic Ono Band från 1970, särskilt de två inledande spåren ”Why” och ”Why Not”: också här blir rösten helt och hållet instrument; ton, andning, skiftningar; andningen i saxofonen; förblandning och förväxling; intimiteten, den stegvisa gemensamma andningen, och det blir genast något väldigt sexuellt över det hela, vackert.

Och jag tycker verkligen om det här, men kanske mer i teorin, som idé, tanke - men resultatet? Jag gillar det för experimenten, utbrotten, för improvisationerna; men också för att det finns en respektlöshet gentemot lyssnaren. Däremot håller det nog inte alltid, varför? Ibland känns det mer som experiment för experimentets skull, pretentiöst kanske i överkant, ett konstlat kaos, tillrättalagt kaos, och ja, helt enkelt svårlyssnat.

Men om jag istället tänker om - tänker att detta är något annat, något utöver eller bortom - kanske snarare konst, ett performance, eller något litterärt, textuellt/intertextuellt - då är det plötsligt som om allt faller på plats, och det blir lyssningsbart. Kanske handlar det om att inte låsa fast sig i ett konventionellt lyssnande, med de förväntningar man bär med sig om vad musik är eller ska vara; och då kan jag njuta, uppskatta, ta till mig detta. Jag bockar och bugar, blir glad, njuter av Maria Erikssons röst mitt i det ibland på gränsen till outhärdliga. För det är i den kontrasten som styrkan och svagheterna ligger, det gör mig nyfiken, det gör mig uppmärksam, det gör att jag vill höra mer; vart kommer detta leda vidare till? För här finns en fullständigt obarmhärtigt härlig intensitet och integritet; det här kan man under inga omständigheter avfärda som strountes!

(Publicerad 2006)