”Outside the Time Zone” heter en av låtarna på ”The Night of the Purple Moon” (inspelad 1970, utgiven 1972, och aldrig tidigare släppt på cd). Även om Sun Ra älskade storbandsjazz och det ofta fanns trådar tillbaka i jazzhistorien var han utanför tiden, i en egen värld, lite av en knäppgök kan man tycka, men han hade visionära kvaliteter. Till exempel var han tidigt övertygad om att framtidens musik skulle skapas av elektricitet. Han hade koll på tekniska landvinningar och var ständigt pigg på att testa ny apparatur. Synthar var musik från rymden hävdade Sun Ra i samma ögonblick som han kontaktade Robert Moog och fabriker som utvecklade elektroniska instrument.
På ”The Night of the Purple Moon” spelar Sun Ra rocksichord, en elektronisk keyboard med cembaloliknande ljud, kanske mest känt via Terry Rileys ”Rainbow in a Curved Air”. På tre av låtarna dubblar han även med två minimoogsynthar. Skivan är nära släkt med ”My Brother The Wind, Volume 1” (1971), nästan samma kärna av Arkestrafolk, endast fyra musiker, och liknande instrumentering.
Det är inte någon av Sun Ras mest experimentella äventyr, låtarna är ganska melodiska och svängiga, jazzpopblues som får en extra skruv med rocksichordens märkliga klanger. Ibland känns det som att hamna i en film som vandrar mellan crime noir science fiction och barnanimation. Mycket lekfullt emellanåt, med struttiga stickspår, John Gilmore spelar tenorsaxofon på en låt och vikarierar annars bakom trummorna. Han har en skön spelstil, mycket hi-hat, många krumbukter. Övriga musiker: Danny Davis (diverse blås och slagverk) och Stafford James (elbas).
Sun Ra växlar mellan stämningsskapande piruetter och ettriga solon. Vissa paralleller med den här tidens jazzrocksound, men Sun Ra var förstås ingen härmapa. ”Night of the Purple Moon” är Sun Ra-musik och inget annat. Han har ett säreget flow i fingrarna. Låtarna med endast rocksichord och minimoog är skorrig mumma för öronen. Den sista låten, ”Love in Outer Space” vinglar på en dansbana långt ute i rymden, runt, runt, i famnen på den gulligaste melodi man kan tänka sig.
Intressanta bonusspår, tre soloinspelningar från 1964, där Sun Ra spelar wurlitzer och celeste. Det låter som leksakselectronica i nuet. Eller som en avskalad variant av Konono No.1. Sun Ra. Helt allena. I en egen musikbubbla.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar