Supersilent 8

Det är mycket som är förunderligt med Supersilent. Det har gått nästan fem år sedan förra studioskivan – ändå märks de hela tiden. Skälet är förstås att bandmedlemmarna, som rätt ofta i den fria norska musiken, lever multipla liv. Arve Henriksen har en framgångsrik solokarriär, Helge Sten (Deathprod) gör egen musik och producerar allt möjligt intressant, Jarle Vespestad och Ståle Storløkken spelar i åtskilliga jazzensembler.

Men det är med Supersilent de gång efter gång gör musik som golvar lyssnare och får kritiker att gå vilse i ordförrådet. Vad ska man säga, mer än att det är snuskigt bra? Hur ska man beskriva musiken, annat än som omöjlig att kategorisera?

Lika bra få det sagt – ”8” är en mästerlig skiva. Det är den mest varierade, mest originella, mest fördjupade och bäst välljudande skivan i deras diskografi. Om debuten, trippelalbumet ”1-3”, var introvert hardcore free jazz med öppna spjäll, då gav deras senaste studioskiva, den melodiska och krautigt postrockiga ”6”, en mer inbjudande ingång till musiken. Jag vet inte hur Supersilents publik ser ut, vi talar fortfarande om ganska smal musik, men jag tror att just den sistnämnda plattan kan ha gjort en del för att vinna nya öron. ”7”, som var en konsertfilm på dvd, fångade bandet så levande som det nog är möjligt. Det var ändå, i jämförelse med ”8”, en mild bris vad gäller samspelets intensivitet – det ord, om något, som kanske bäst fångar Supersilents magi.

Liksom tidigare är det titellösa låtar även på denna skiva, diskret designad som alltid av Kim Hiorthøy. ”8” är rosa till färgen: inte gulligt och popigt, jag tänker snarare på något frätande, blaskigt, som kokt hud. Det blir också en tuff resa, det fattar man en liten stund in i den första låten när det dova, trevande mullret övergår i mer vinglande vågskvalp, synthesizers som skickar futuristiska röntgenstrålar över det arrytmiska trumspelet och en vråldistad, oktaverad elgitarr skär flisor som kunde passa in i en mer fuzzig version av Sunn O))).

På tidigare plattor (”4” och ”6” framför allt) har Supersilent byggt upp sina ljudbilder med formsäkerhet i hela albumens längd. Man kunde tala om ”komponerade improvisationer” – ett sätt att hävda att de två orden inte är varandras motsatser. Som en klok person sagt: Komposition är långsam improvisation – improvisation är snabb komposition. Supersilent må improvisera i studion, men musiken har säkert levt länge innan den uppstått i nuet.

Trummisen Jarle Vespestad tar mer plats på ”8” än på tidigare skivor. Andra låten, ”8.2”, börjar långsamt med klubbor på cymbalerna, en minut som väcker min förväntan som inför Mark Wastells tam-tam-meditationer. Så inträder Ståle Storløkken med sina alltid distinkta synthesizerljud, det är atonal melodi med full attack, trevande toner i dimman, och långt inunder bubblar Helge Stens maskin som en lowpassfiltrerad kaffekokare. Det är en ofullbordad improkompovisation, jag njuter den som en apertif.

”8.3” tar temat vidare, trummorna ökar i volym, kantiga pukor, spastiska rytmer, en tjurig elgitarr gruffar ilsket, och så det knallhårda klangsprånget från Storløkken – alltid denne geniale Storløkken, i stort sett den ende klaviaturspelare nuförtiden som skapat sig en unik identitet genom sitt sätt att ratta synthljuden.

Arve Henriksens trumpet och högfjälllsvandrande falsettsång – ett patenterat signum som nog präglat många icke-skandinavers bild av 2000-talets fjordjazz – är inte så framträdande här. Jo, trumpeten fyller ut lite varstans, och den säregna rösten går sin stilla bana på ”8.6”, en låt med upphackad trumprogrammering som hade Aphex Twin levererat beatet efter ett stipendium i GRM-studion.

Det är, som ni förstår, en avig skiva. Och inte blir den rätare av låt nummer sju, ”8.7”, en hyperintensiv, storflinande deathjazzlåt. Det är kaotiskt och ohyggligt precist, alla dörrar fladdrar, det är Painkiller mot Wolf Eyes, Napalm Death mot Kid606. Knockout. Alla vinner.

Det förunderliga med Supersilent, för att anknyta till början, är musikernas individuella storheter i förening. Gång efter annan har de hittat nya stigar längs den musikaliska väg de slog in på för tio år sedan. Det går alltid att känna igen en låt av Supersilent, man lär sig höra de fyras sätt att spela som unika röster. Och det i en genre där det flöder av intressanta samarbeten. Märkligt.

En sista notering om skivans ljudproduktion. Helge Sten, som producerat, har lyckats bättre än någonsin tidigare att få instrumenten att andas hela vägen in på mastertapen. Ljudet är fantastiskt, både i svagare partier när man tvingas skärpa hörseln och när det larmar så man får gåshud. Så närvarande, så levande.

(Publicerad 2007)