Supersilent: 9

Supersilent
9
Rune Grammofon, RCD 2092
(improv, minimalism, frijazz)

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2009-10-22 13:54

Om Beethoven blev som mest poppis med sin 9:e symfoni, har Supersilent aldrig varit så svåråtkomlig som med sin 9:e improvisation. Det är gruppens tveklöst mest lågmälda avtryck i diskografin, förmodligen också deras mest konstnärligt riskabla.

När trummisen Jarle Vespestad för ett år sedan meddelade att han lämnar Supersilent var vi nog ganska många som bekymrat undrade om detta innebar slutet. Bandet som i slutet av 90-talet debuterade med den stenhårda trippel-cdn 1-3 angav en riktning som improviserades fram ur ett samspel som verkade närmast telepatiskt. Och så har det fortsatt, i rask följd med skivor årligen fram till konsertfilmen 7 (på dvd) 2004 och tre år senare 8, samma år som bandets tioårsjubileum. När det talats om ”det norska undret” har jag alltid tänkt på Supersilent, dessa fria improvisatörer som under åren rört sig så fritt och så fjärran genregränserna att de långt därute skapat ett helt eget språk – en improviserad kompositionsteknik, ett kollektivt sound. Den ljudbilden misstar man sig inte på.

Inte heller nu, på nya 9.Som förresten hade kunnat heta And Then There Were Three om inte Genesis hunnit före, men det hade ju förstås stjälpt den superslicka diskografin med bara siffror för albumnamn och låttitlar. Mer sparsmakat än någonsin låter dessa fyra spår, inspelade live på Henie Onstad Kunstcenter av Supersilents kvarvarande treenighet, det vill säga Helge Sten, Arve Henriksen och Ståle Storløkken. Alla, vilket tål att upprepas, på Hammondorglar.

En Hammondtrio?? Ja, ska man hitta ny identitet som grupp kan man väl lika gärna göra det på samma typ av instrument. Borta är alltså Arve Henriksens trumpet. Den melankoliska tonen är dock kvar, det är fortfarande atonal och abstrakt musik det handlar om, och en puls finns det även om trummorna är borta.

Jämfört med mästerverket 8 känns improvisationerna på de här inspelningarna betydligt strängare vad gäller former och idéer. Det musikaliska uttrycket blir förstås mindre utan Vespestads trummor, men det är stämningen som fokuserats, den dystra, nästan postkalyptiska atmosfären. Ståle Storløkkens mystiska melodier finns där, toner som rör sig i intergalaktiska språng – jag har ofta tänkt på honom som Sun Ras musikaliske rymdkompis.

Exakt vad Helgen Sten och Arve Henriksen gör är inte lätt att höra när de alla spelar på samma slags instrument, visserligen ett av de mest ljudmässigt omfångsrika som finns, men ändå en orgel med en tydlig karaktär. Med ett så karaktäristiskt ljud kan jag inte låta bli att tänka på Jon Lord i Deep Purple när distortionen vrids upp, eller på de tidiga elektronikpionjärerna, Morton Subotnick, Edward Artemiev och EMS-folket, som föregick Supersilent i kampen att befria musiken från harmoniskt ramverk.

Den är svår att lära känna i detalj, 9, här bjuds inte mycket av vare sig friktion eller variation. Behållningen ligger i helheten, i den oroväckande stämningen, i det gradvisa sönderfallet som tilltar under de tre avslutande spåren. Det finns ingen lugnande mittpunkt på skivan, inget crescendo, inget ögonblick som sätter musiken på kokpunkten. Istället ett trehövdat orgelvidunder som kränger och kryper fram, som lagrar ström och tömmer sig i sitt svarta hål.
Musiken har ett meditativt drag, men vi snackar inte precis om ambient, inte ens i sin mörkaste form. Den redan nedskruvade musiken vrids allteftersom ned, infallen avtar, idéerna reduceras i det lågmälda.

Flera gånger medan jag lyssnar och blundar ser jag en scen framför mig från Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr. Det är i början, när aporna en gång i tidens gryning upptäcker den svarta monoliten. De blir förvirrade men nyfikna, förundrade men avvaktande. Också en möjlig titel: Supersilents Monolith number 9.

Youtube: Kaoru Abe live 1977

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: The Sultans