Supersilent_11

Supersilent
11
Rune Grammofon, RLP 3103

Av: Sven Rånlund

Det händer att musikgrupper utvecklas stegvis över tid. Supersilent är dock ingen vanlig grupp och har man som lyssnare en gång druckit blod i en vägkorsning och svurit att hänga med till sista skivsläppet får man acceptera att bara nästan förstå. Så utkommer alltså Supersilents 10 och 11 ungefär samtidigt (med den senare bestående av material från inspelningen av 8) – medan ryktet går att 12 snart är här (eller om det var 13) samt att det kanske, möjligen, var så att någon hört att det med Rune Grammofons senaste samlingsplatta gavs ut nåt av Supersilent på superlimiterad vinyl…

Från den støjiga debuttrippeln 1-3 för precis ett dussin år sedan har Supersilents utgåvor i vart fall varit lätta att katalogisera. Skivtitlar och låtar (”6.2”, ”10.3” osv) ger en viss ordning, en känsla av greppbarhet och utveckling. Osis, med de tre senaste utgåvorna är det obegripligt att det handlar om samma band – förutom att det låter så omisskänligt Supersilent.

Skivan med titeln 11 (finns bara på vinyl) är den tredje efter att den fantastiske trummisen Jarle Vespestad hoppade av bandet. Inspelad 2008 är han fortfarande medlem, vilket sannerligen hörs på ”11.1” och avslutande ”11.6”, de två låtar där det rytmiska – eller snarare arrytmiska – är den improviserade musikens drivande element. Det händer mycket, hela tiden nya bängliga trumrytmer, och Ståle Storløkkens klaviaturer bankar in hårda, kantiga, aviga ljud som en extra slagverkare. Stökigt och precist.

Men det är, som ofta med Supersilent, ett övergående temperament. På ”11.2” lägger Arve Henriksens trumpet sordin (beklagar skämtet) på kaoset och låten glider rakt ut på en stilla ljudflod. Ljuvt och inkännande. Med fel producent vid mixerbordet kunde låten dragits ut på tvären och blivit årets new-age-album. Om det inte vore för Storløkkens bisarra känsla för udda ljudval, förstås, att överdriva lite för mycket, gå lite för långt, som att sockra stråkarna med sirap och honung precis när Henriksens ljuvliga trumpet sjunger ut i klingande norrsken. Överraskande och smakfullt.

11 är en blandad historia med bandet ännu som omfångsrik kvartett. Starka brott, bitvis extremt tillkrånglade rytmer, ibland melodiskt meditativt, improviserande i många temperament, Det är en rätt kort skiva, jag jag gillar det, musiken ger mersmak, lust att lyssna inåt ännu en gång för att höra i vilken riktning skeva harmonier klättrar på haltande rytmer och spattiga ljud. Roligt också att Deathprod (Helge Steen) spelar elgitarr, det bidrar med en rockig stämning jag inte hört så mycket tidigare, som ekon från någon outgiven Motorpsychoplatta. Efter 9 (där hela trion spelade Hammondorgel) och 10 (där Storløkken för första gången spelade på flygel) är det meningslöst att gissa nästa kursändring – kanske enbart gitarrmusik? I vart fall lär det låta... Supersilent.

Soundofmusic söker webmaster

Drupalkunnig sökes till Soundofmusic. Vi trivs bra med vårt utseende, men det finns alltid saker att utveckla och förbättra. Vi behöver en webmaster som kan hjälpa oss mot en ytterst liten penning. Maila till red@soundofmusic.nu.

Jazz är farligt

1976
Spellista. Jazzen trevar. Slick fusion och rock rör om. Frijazzen i USA grupperar om och söker sig till europeiska bolag. Lyssna på Frank Lowe, Brand X, Leo Smith, Jaco och andra. Lyssna!

Powerdove på Koloniturné

powerdove