Under mer än ett decennium har norska musiker radat upp den ena utmärkta skivan efter den andra. Electronica, noise, metal, impro och jazz men kanske framförallt i gränssnitten däremellan. Nyfikenheten och kreativiteten har varit på topp. Men lika mycket som jag har gillat det nya från Norge, lika lite har jag faktiskt vetat om grannlandets musikaliska historia. I alla fall bortom Arne Nordheim och ECM-relaterad musik. Visst, det finns några geniala tidiga skivor med Jan Garbarek och Terje Rypdal, men mer?
Att då få träda in i pianisten Svein Finneruds excellenta musik är väldigt spännande. Bolaget Plastic Strip har samlat ihop trions samlade utgivna verk (samma bolag har även gett ut tidigare outgiven musik med trion) och lagt det på tre cd-skivor och en dvd. Det är en fascinerande resa man bjuds på. Originaltrion mellan 1967 och 1974 med Finnerud, basisten Bjørnar Andresen och trumslagaren Espen Rud, samarbetena med andra konstarter som dans, teater och poesi, återkomsten på 90-talet. En hel del är ruggigt bra, annat stannar vid bra.
Svein Finnerud (1945-2000), Bjørnar Andresen (1945-2004) och Espen Rud (1948-) tog inte den ”vanliga” vägen inom frijazzen. Istället för det expressiva, hårda uttrycket valde trion det inåtvända och tillbakahållna. Pianisten Paul Bley var en förebild (George Russell en annan) och att Bley gästade Oslo 1968, samma år som Svein Finnerud Trio släppte sin första självbetitlade skiva gav gensvar. Tänk Bley när han var med Jimmy Giuffre eller när han melodiskt och stämningsfullt tolkade musik av Carla Bley och Annette Peacock.
Att en av debutens fem låtar är signerad Carla Bley (”Ida Lupino”) och en Paul Bley (”Mazatlan”) känns därför inte konstigt. Inte heller att det går att höra influenserna i Finneruds fina ”Elenora De Gileramo”. Abstrakta element möter lyriska, Finnerud har en mästerlig känsla att placera anslagen på rätt ställen. Den rytmiska uppfattningen är underbar trots att de lämnar den fasta rytmiken vid flera tillfällen. I en intervju med Espen Rud i texthäftet poängterar han dock att trion helst spelade låtar eller teman, men att de improviserade utifrån dessa. Det hörs! Vackra melodiska figurer ringas in av det fria spelet.
Bjørnar Andresen har uppenbarligen lyssnat en hel del på Gary Peacock och likt förebilden har han förmågan att ge sig ut på fristående utflykter med en fritt förhållande till både tonalitet och rytmik. Trumslagaren Espen Rud spelar både time och fritt, ibland stagar han upp och ibland är han lika fri – och återhållsam – som övriga i trion. Låten ”JABA 768” är dock något annorlunda, en såg och kanterna på cymbaler skapar ljud och trion tillåter sig till och med att skapa små musikaliska explosioner.
Skivan är ett mästerverk! Den spelades in i på Munchmuseet i Oslo i oktober 1968 och ursprungligen gavs den ut av Norsk Jazzforum! Det torra ljudet, den koncentrerade stämningen och sättet de framför musiken på är dessutom unikt för att komma från våra breddgrader. Någon svensk motsvarighet vid den här tiden hittar jag inte, inte ens i närheten.
Finnerud och Andresen har en gemensam historia ända sedan barnsben. De spelade båda i Knut Audums orkester och blev till och med medaljörer i norska mästerskapen i jazz 1963. Vid sidan av jazzen var de seriösa fotbollsspelare i Oslo-klubben Frigg. Finnerud utbildade sig också till konstnär på Statens håndverks- og kunstindustriskole 1967-72.
1967 bestämmer sig Finnerud och Andresen för att lämna den traditionella jazzen för att till fullo träda in i avantgardejazz och ny musik. De hittar Espen Rud som snabbt blir medlem i trion. I maj spelar de sin första konsert. Redan i oktober spelar norsk tv in ”Abstractions 1” av Kjell Skyllstad. Tillsammans med fem dansare genomför trion en mörk abstrakt föreställning i ljud och rörelse. Det är AVANTGARDE! 14 minuter finns med på den medföljande dvd! Och detta sker alltså innan debutskivan.
Under åren genomför trion sedan flera projekt där de blandar sin musik med annan avantgardistisk konst. Med på dvd:n finns ytterligare en tv-inspelning, denna gång från 1970 där trion först rullar runt på golvet på oformliga metallplattor för att skapa märkliga ljud. De ålar och kråmar sig för att sedan tyst och sakta förflytta sig till instrumenten och spela en magnifik improvisationsmusik. Nära 25 minuter med tv-kvalitet! Nästkommande år samarbetar de med altsaxofonisten Carl Magnus Neumann och poeten Trond Botnen. Resultatet blir skivan ”Multimal” som släpps på Norske Bokklubben/Polydor samma år. Botnen reciterar torrt surrealistiskt konkreta dikter, insprängda mellan sjok av elektrifierad musik inspirerad av Miles Davis ”Bitches Brew”-period. Galet och bra! Men samtidigt väldigt mycket barn av sin tid.
Att trion blir en institution inom det norska avantgardet är lätt att föreställa sig, lika lätt är det att inse att de aldrig riktigt blev uppskattade inom mainstreamjazzen. Undantaget är Espen Rud som spelade med Karin Krog och Chet Baker, förutom ett stort antal norska jazzgrupper.
Men låt oss gå tillbaka till 1970 då skiva nummer två, ”Plastic Sun” spelas in och släpps på Sonet två årsenare. Bleyinfluenserna sitter kvar och förutom egna kompositioner spelas låtar av Annette Peacock och Ornette Coleman. Ljudbilden är förändrad, torrheten i soundet har fyllts ut med en dos reverb. Dessutom gör inslag av groove och psykedelia att musiken delvis utvecklas åt andra spännande håll. Synd är däremot att flera av låtarna är alltför korta, runt två minuter. Peacocks ”Touching”, den psykedeliska titellåten och den utflippade ”Strings” hade gärna kunnat pågå betydligt längre. En bra skiva är det i vilket fall.
Den sista skivan med originaluppsättningen spelas in 1974 men släpps inte förrän tio år senare. På ”Thoughts” håller trion fortfarande hög klass, men inslagen av nutida element, eller kammarjazz om man så vill, har börjat att sina. Låten ”B” svänger och kränger som grym frijazz ska göra och ”The Special Miracle” är något av en frijazzballad! Även om Bjørnar Andresen fått mer ”kött” i basljudet saknar jag det torra ljudet på de tidigare inspelningarna.
Dessvärre fortsätter det på den vägen när trion återbildas på 90-talet, denna gång med Svein Christiansen på trummor. ”Travel Pillow” spelas in 1993/94 av Jan Erik Kongshaug, en av ECM:s främsta ljudtekniker, men det är inte någon höjdare. Visst finns spår av stämning och spänning från tidigare, men trion tar sig inte ur den melodiska mysigheten. Hur välspelat det än är, passerar skivan förbi utan att sätta några djupare spår. Då är Finnerud/Andresens duoinspelning ”Den andre” mer spännande. Låten är hämtad från skivan ”Egne hoder” som de spelade in med Paal Nilssen-Love 1999. Dock är det den enda låten från denna skiva. Jag förstår uppriktigt inte varför.
”The Complete Released Works 1968-1999” tecknar ett mycket fint porträtt av en av Norges viktigaste jazzgrupper. Det är stimulerande att följa gruppens utveckling och Plastic Strip har gjort ett mycket fint arbete med boxen. I det medföljande texthäftet finns många bra bilder och pressklipp på gruppen, en intervju med Espen Rud och texter av Martin Revheim, Paal Nilssen-Love med flera. Har man intresse av den norska musikscenen är Svein Finnerud Trio ett måste! För norsk experimentell musik under 2000-talet har trion haft stor betydelse, inte bara som historia, fram till sin död 2004 var Bjørnar Andresen en viktig mentor för en mängd unga norska musiker.
Kommentarer
Skriv ny kommentar