De senaste åren har text-ljudkompositioner fått något av en renässans. Åke Hodell har helgonförklarats, Henri Chopin är på allas läppar, gamla häften med skrivmaskinsdikter är eftertraktade i antikvariaten. Inte minst fick Leif Nyléns utmärkta översikt över det experimentella 60-talet, en tid då allt var i rörelse, stor betydelse för genrens nyvunna popularitet.
Texterna klipptes då ner till ljud, som lagrades på varandra. Sammanfogade till nya ”betydelser”, eller rättare sagt andra slags meningar. I grunden låg säkert en hel del språkkritiska överväganden, där både Wittgenstein och Duchamp spökade. Texter omskapades och olika vardagliga ljud fick också gärna spela med. Konkret musik och konkret poesi gifte sig gärna. Vi kan tänka på Elisabeth Hermodsson/Kurt Lindgren eller Bengt Emil Johnsson. Parallellt fanns en pockande, minröjande fri improvisationsmusik.
Som författare, journalist och ljudskapare har Karl-Erik Tallmo rört sig i detta landskap länge. Jag minns honom väl från 1970-talets sökande efter nya ljud och nedbrytande av gamla. Och där har han stannat upp. Samlat på sig allt större kunskaper om ljudens möjligheter. Han lägger sig tätt till föregångarna, bygger upp en metod som liknar pionjärernas. Detta undersöker han noga. På albumet finns nitton texter behandlade på olika vis. De blir som ramsor, fascinerande ljudtugg, de förstärks av suggestiva instrument, som inte alls behöver vara fri impro, men gärna ett slags loopar av maniska rytmer. De hänger ihop, liksom några små frasfragment, men annars slits texten i stycken, förvandlas till svävande papperslappar i tomrymden. Tallmo har ändå gått ett stycke längre. Det råa, nakna – med undantag av den inledande ”Crux Crux Vim Crux” – har tagit ett par extra varv genom datorn och därmed uppnått en helt annan effekt än vad som var vanligt på 60-talet. Det är som en remix av en minnesbild. För det lägger inte till något i grunden; det är bara soundet som sväller, växer och kan nästan anta operaktiga uttryck. (Det är inte en tillfällighet att utgångspunkt för en av texterna är ett tal av Stalin.) Annars vittnar jobbet i datorn om Tallmos omfattande musikkunskap.
Då kan man alltså säga, att detta är klang- eller ljudkonst som inte rört sig mycket sedan sist. Men det är orättvist! Tallmo är något av en konservativ modernist. En kombination av ord som då det begav sig hade varit omöjlig. Jag menar att han håller experimentet så högt, att dess upphunna uttryck tål att dras om och om igen, granskas och nyanvändas; i detta ligger ju också en enveten strävan bortom det som för dagen är gångbart. Ingen noise eller minimalism här inte – om vi nu håller oss till vårt eget hörn i subkulturernas underjordiska gångar. Än mindre något annat poppigare. Snarare skär klanger ur den konstmusikaliska modernismen genom flera spår.
Karl-Erik Tallmo är alltså en ljud- och textskapare som valt att förflytta tyngdpunkten till något förgånget – för att betrakta nuet. Jag ser i detta motsatsen till vad de ovan apostroferade 60-talspionjärerna såg för sig; då var det ännu en vision. Här är det motsatsen; pessimism; dystopi. (Var kommer Stalins remixade tal in?) Är det bara via de branta omkopplingarna vi kan nå varandra i strödda fragment?
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar