Tape

En fuga är, som vi alla kan behöva påminnas oss om, en kompositionsform anno 1600-talet där man kan höra ”en idé, ett tema, ila fram eller 'fly', medan de andra kommer efter, ibland alldeles hack i häl” (tack för den, Hans Renner, ”Musikens grunder”, Prisma 1961). En sträng kompositionsform och samtidigt tillåtande, inte ens fugans mästare Bach höll särskilt styvt på spelreglerna.

Av litet tonmaterial har Tape gjort stor musikkonst förr, och det låter fint som snus också om Fugue där de samarbetat med den skotske musikern och kompositören Bill Wells (som, för att dra några exempel ur hatten, också spelat in med The Pastels, Maher Shalal Hash Baz, Future Pilot A.K.A, Stefan Schneider, Barbara Morgenstern, Lol Coxhill). Skivan är utgiven av Chicagobolaget Immune men stilenligt ren som tidigare Tapealbum på Häpna.

Kvartetten är en speciell upplevelse att se live, från konserten på Nefertiti för något år sedan minns jag särskilt Wells återhållsamhet vid pianot. Stilla – eller ztilla, fridfull som en munk med rak rygg och rakat huvud – på pianostolen, varje ansats att lägga händerna på tangenterna och komma in i musiken verkade föregås av en enorm inre viljestrid. Ofta vann tystnaden och händerna åkte tillbaka i knät.

På Fugue har Tape/Wells fångat fyra fugor på tejp. Lite drygt 20 minuter. Instant repeat för mig i flera veckor. Låtarna vaggar Tapeskt bekant fram och tillbaka, det är inte antalet toner eller tempot de framförs i som trollbinder, det är mellanrummen, fogarna, andningen. Gitarr, piano och Rhodes står ut, trummor och bas dyker upp, Andreas Berthlings elektronik sprakar sparksamt på någon låt.

Efter n:te lyssningen växer musiken fortfarande, i sin måttfullhet är det en enormt exakt produktion där varje instrument finner sin självklara plats i helheten. På ”Fugue 3” kommer ur trumvisparna spröda fyrverkeriexplosioner medan pianot trillar toner framför sig som xylofonen ursnyggt plockar upp likt reflektioner. ”Fugue 4” är inte mindre delikat, Johan Berthlings gitarr och Bill Wells piano dansar kontrapunka i riktning mot deras numera smått typiska crescendo där en orgel brister ut i lovsång som vore den egentligen 1 000 himmelska trumpeter. En lätt, varm, rik bris lägger sig. Över och om igen.