Teague + Neto

Skivbolaget Type hittade en guldkalv i Khonnor vars debutalbum "Handwriting" nästan hyllades sönder i slutet av förra året. Årets bästa Typesläpp är Midaircondos album Shopping for images som efter lång väntan landade i början av oktober. Type är framförallt inriktat på renodlat elektronisk musik och drömma-sig-bort-klanger som ofta rör sig i ett postambientlandskap. Musik som vill dig väl. Musik som smeker öronen. Musik som lika gärna flyger runt i hörlurarna som i bakgrunden.

Corduroy road med Goldmund (Keith Kenniff) är ett exempel, instrumentala pianomelodier som förför öronen och förflyttar tankebanorna från vardagsstress till barndomsminnen och sköna dagar på landet. Sanso-Xtros (Melissa Agate) album "Sentimentalist" – betyder titeln något, eller är det ironi? – är någonting annat, olika instrument och ljudmanipulationer, vissa småstöriga element, men även här söker låtarna efter ett lugn, en viloplats, en idyll, där akustiska instrument och elektronik kramas och umgås. Inget fel i det. Jag är förtjust i den så kallade folktronicagenren, planerar att köpa alla nyutgåvor av Brian Enos ambientskivor, och de senaste åren har jag upplevt en stegrande längtan efter natur och skogar och sjöar och kolonistugor. Och det är ofta högst angenämt att via musikens hjälp försöka återskapa känslan av att ligga på en bädd av mossa med ett grässtrå i mungipan. Rätt skönt att vara sentimental. I små doser. Men det kan bli lite väl gulligt, falsk varudekleration, Prippsreklam. I såna lägen känner jag ett sug efter noise, hårda klanger, digital råvara som skakar om hela kroppen.

Allt det här finns i huvudet när två av årets skivor på Type snurrar i cd-spelaren. Ryan Teagues "Six preludes", en ep på 32 minuter, skiljer sig i och för sig ganska rejält från de ovan nämnda skivorna. Tydligare element av konstmusik. Det inledande stycket – med sång av Chloe Leaper – får mig att tänka på Philip Glass. Prelude nummer tre ekar av Steve Reich, både stråkarrangemangen och slagverksljuden. På slutet kommer det elektroniskt knaster och beats. Och just mötet mellan det traditionellt klassiska och elektroniska inslag (både modern electronica och elektroakustiskt av gammat snitt) är det centrala på skivan. Ryan Teague jobbar ofta med kammarmusik som modell vilket märks i användandet av stråkar, men även i den musikaliska uppbyggnaden i stort.

Det fungerar inte alla gånger. På det avslutande stycket (låtarna heter Prelude 1-6) är det muzakvarning på klangmattorna och i några minuter är det småputtrig ambienttechno som inte fyller någon större funktion. Jag hade hellre sett att Teague hade skalat bort den biten och utvecklat eller utvidgat stråkarrangemangen och det sista ödsliga partiet i samma stycke som mer känns som ett hemligt bonusspår (det är tyst i några sekunder). Och Prelude 1 är för mycket pampig filmmusik för min smak.

Teagues koncept att blanda kammarmusik och elektroniska inslag är mer sympatisk än riktigt bra. I några fall berikar programmeringarna soundet, lika ofta känns det omotiverat. Preludium betyder ju från början förspel. Och egentligen har jag varit alltför negativ. Det är ingen dålig skivdebut. Stråkarrangemangen är skivans stora lyft. Det finns många intressanta trådar i musiken och kanske är det här ett första avtryck av en musiker/kompositör som kommer att skapa betydligt mer sammanhållna skivor framöver. Jag skulle tro det.

Jag var inne på sentimentalitet tidigare. Och i viss mån romantik. Julien Neto verkar dras till det senare, åtminstone eftersom den brittiska romantiska diktaren Keats har varit en stor inspirationskälla för musiken på "Le fumeur de ciel" (Himlens rökare eller vad nu titeln betyder) låter ju dessutom som en gammal dikt från den eran. Eller, ja, kanske snarare från den franska symbolismen eller surrealismen. Jag ska inte dra alltför stora växlar på Keats, däremot är det lätt att applicera resonemanget i början av texten på Julien Netos drömska, filmiska och dimmiga stämningsmusik. En halvmåne tittar fram på omslaget, över ett stiliserat nattlandskap. Det finns paralleller med Four Tets lugnare låtar och diverse samtida myselectronica. Piano, harpa, gitarr och stråkar är några instrument som fläckvis strös ut över en varierad elektroniskt klangskala. Musik det är lätt att tycka om. Det är fint, ganska vackert, mystiskt, behagligt. Samtidigt är jag kluven, gillar vissa låtar, som den något mörkare Rivers, där en annan gigant, Fennesz, dyker upp i associationskedjan. Men det blir för snällt och fluffigt. I längden oengagerande. Mer sömnigt än suggestivt.

Julien Neto har tydligen gjort en hel del musik tidigare – men "Le fumeur de ciel" är hans fullängdsdebut. Och som förstaplatta är den helt okej. Men, långt, långt ifrån – till exempel – Colleens kanonalbum.

(Publicerad 2005)