Ken Vandermarks Territory Band har allt sedan den första skivan 2001 blandat komponerad och improviserad musik på ett mycket engagerat och livfullt sätt. Det gäller även på ”New Horse For The White House”, gruppens femte album. Tre cd-skivor med fyra låtar, två versioner av samtliga, dels studio (i tyska Osnabrück i oktober 2005) och dels live (från festivalen Donaueschingen tre dagar före studioinspelningen).
I min relation till Territory Band har jag upptäckt en liten märklighet. Inför lyssnandet finns alltid ett visst motstånd, men när jag väl är där vill jag ofta stanna för evigt. Motståndet infinner sig i och med musikens komplexa helhet och att den är oerhört krävande. Jag inte kan halvlyssna, jag fullständigt slukas av musiken. Det finns mindre engagerande passager, men jag vet samtidigt att det när som helst dyker upp en ny vändning som leder in i ett lycksalighetens rus.
”Cards (for Jorge Luis Borges)” är ett av exemplen när det verkligen fungerar. En passage i början är helt makalös. Kent Kesslers bas håller i en svängig basgång och får stöd av pianisten Jim Baker. Övriga tio musiker vräker på i fullkomlig frenesi med Ken Vandermarks intensiva basklarinett som grädde på moset. Men i detta myller är det ändå bas och piano som anger tempot, som lyfter och ger form. Att gruppen lyckas med detta är ett av många bevis för hur skickliga de är som musiker.
Ett annat exempel är den lyckade kollisionen i ”Corrosion (for Barnett Newman)” mellan ett malande och gungande tema med solo av trombonisten Johannes Bauer och Lasse Marhaugs mullrande elektronik och Fred Lonberg-Holms attacker på cellon.
Musiken är full av förändringar av tempo, antal medverkande musiker, stämningar, kraft och intensitet. Samtidigt faller det oftast på plats som den naturligaste sak i världen, det känns aldrig sökt. En övergång från konstmusikaliska strukturer till groove som på ”Fall With a Vengeance (for Park Chanwook)” blir inte märklig.
Även om det finns gott om goda musikanter – förutom de nämnda även Fredrik Ljungkvist, Per-Åke Holmlander, Axel Dörner, Paul Lytton, Paal Nilssen-Love och Dave Rempis – är betoningen på grupp väldigt markant. Inte minst i de många fina och kraftfulla arrangemangen, men också i förmågan att gemensamt styra dynamiken. Återhållna partier är just återhållna och kraften kan vara total även när intensiteten hålls tillbaka. Samtidigt kan helvetet bryta ut.
Slutligen en kommentar kring upplägget av skivan. Att framföra låtarna två gånger på samma album är en rolig idé, samtidigt ställer jag mig något frågande. Visst finns det skillnader i de individuella inslagen, solona ser naturligtvis inte likadana ut, men i det stora hela uppfattar jag inte uttrycken så olika. I stort gillar jag studioinspelningarna bättre, det är ett distinktare spel och sound. Å andra sidan passar det lössläppta, ruffiga bättre live i vissa partier, exempelvis i det svängiga grundtemat i ”Untitled Fiction (Charles Mingus)”.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar