”Thinking about Poppy Nogood I saw his ancient body slowly stand up, stick out a stubbled chin, taking a good sniff from the air blowing down from the Millenium and say POPPY NOGOOD is about WAVES. Waves in the Curved air - - - in the Ether, in the Pran Vayu - - - Celestial cloud waves.” Så skriver Terry Riley i texthäftet till den utgångna originalutgåvan till denna skiva – som lägger till i titeln ”Purple Modal Strobe Ecstacy with the Daughter of Destruction” – som kom ut på Cortical Foundation 1996 (Organ of Corti 4).
Rileys ord är en fullträff vad gäller musiken som är inspelad 1968. Det är 40 minuter av oavbrutna psykedeliska vågor som sköljer över rummet. Hypnotiska loopar från sopransaxofon, orgel och time-lag accumulator som inte för en sekund tröttar ut dig. Musik som ett substitut för droger! Och antagligen – på tiden det begav sig – ett komplement.
Det är mjukt och utan hörbara anslag. Det flyter och utan att lämna den långsamt pulserande stämningen styr Riley den ihopsatta men femdelade sviten med skiftande intensitet och olika instrument i centrum. Och det fungerar fantastiskt bra! ”Poppy Nogood and the Phantom Band: All Night Flight” är Terry Riley i sitt psykedeliska esse. Även på den här tiden långt ifrån kollegor som Steve Reich och Philip Glass. Inget ont om dem, men de tog en annan väg i de minimalistiska labyrinterna.
”Poppy Nogood and the Phantom Band: All Night Flight” är den första skivan i Elision Fields serie ”The Organ of Corti Archive Series”. Den enda invändningen jag har är det nya omslaget. Egentligen inget fel på det, med samtida fotografier på Riley och allt. Men i jämförelse med Cortical Foundations omslag står de sig slätt. Borta är mycket av den skrivna informationen, exempelvis texten ”Sri Moonshine Ranch”, vilken inledningen till denna recensionen är hämtad. Man kan undra varför.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar