År 2000 eller 2001 på Mosebacke i Stockholm. The Thing på scenen. Saxofonisten Mats Gustafsson hade redan satt djupa spår i min musikaliska värld. Inte minst efter att jag sett och hört Aaly Trio live vid flera tillfällen. Energin flödade redan då. Nu var det en ny grupp med två norrmän som som slöt upp bakom Gustafssons skrik och hårdblås genom saxofoner som komna ur underjorden. Trycket var lika hårt som grooven var svängig. Ömsom gråt och förbannelser, ömsom musik omformad till en knytnäve i magen. Naket, argt, ärligt och levande. En musik så inbjudande, så öppen att sjunka in i, att uppleva och identifiera sig med, att beröras av.
De två första skivorna med The Thing kom under samma period. Den första år 2000 (under namnet Gustafsson, Flaten, Nilssen-Love med titeln ”The Thing”), den andra – med titeln ”She knows...” under gruppnamnet The Thing – tillsammans med saxofonisten/trumpetspelaren Joe McPhee år 2001. Båda kom ut på den kortlivade Universaletiketten Crazy Wisdom driven av Conny C Lindström och Christian Falk. Båda dessutom utgångna sedan flera år.
Nu är de grundplåten i boxen ”Now and Forever” som det norska skivbolaget Smalltown Superjazzz – The Things nuvarande bolag – ger ut. En välgärning, något annat är det inte tal om. Har du inte dessa två skivor – köp boxen! På köpet får du dessutom två skivor till. En cd med 40-minuterslåten ”Gluttony” inspelad 2006 och en dvd-film från Øyafestivalen i Oslo 2005 med Thurston Moore som gäst. De är på intet sätt dåliga, men i sällskap med ”The Thing” och ”She knows...” är de inte annat än bonusar. Men mer om ”Gluttony” och Øyafestivalen senare.
För många kopplas The Thing samman med den garagefrijazz de spelade på albumet ”Garage” 2004. Naturligtvis inte fel, men samtidigt är det värt att poängtera att gruppen är betydligt bredare än så. När de startade var det exempelvis för att de ville förädla trumpetspelaren Don Cherrys musik, namnet The Thing är till och med en titel på en låt signerad Cherry (och som återfinns på ”She knows...”).
Fyra av sex låtar på debuten är skrivna av Don Cherry och skivan osar av respektfull tribut. Cherry får en ny tidsdräkt och kläs med ett delvis nytt sound – samtidigt som den melodiska känslan bevaras med ömsint vördnad. ”Awake Nu” från Blue Note-skivan ”Where is Brooklyn?” från 1966 spelas i en råbarkad version, Gustafsson gråter och Paal Nilssen-Love och Ingebrigt Håker Flaten svänger i världsklass på ”Mopti”.
Till skillnad från många andra på den amerikanska frijazzscenen fanns det alltid en värme i det Don Cherry gjorde musikaliskt. Oerhört öppen för impulser och influenser byggde det mesta av sin musik på glädje och nyfikenhet framför aggressivitet och ilska. Och som få lyckades han ändå att vara både expressiv och tung. The Thing lyckas väl med att förmedla denna balansgång. Värmen finns där, glädjen likaså, men samtidigt är aggressiviteten mer framträdande hos The Thing än hos originalet. Inget negativt med det, snarare ett tecken på att The Thing inte kopierar, de förädlar.
Förädlandets konst tas ännu ett steg på ”She knows...”. Versionerna av PJ Harveys ”To bring you my love”, James Blood Ulmers ”Baby Talk”, Frank Lowes ”For Real” The Thing-iseras. Det är som att låtarna tas in, mals ner, byggs upp igen – men bitarna faller inte riktigt på samma platser som de hade tidigare. Med tenorsaxofon och ficktrumpet sätter Joe McPhee prägel på musiken. I mycket är han motpol till Mats Gustafsson. Ett bra exempel är hur han spelar på ”For Real”, där Gustafsson bygger på det breda perspektivet gränsar McPhee av registret men gräver desto djupare. Att han även är en lysande trumpetspelare framgår på Don Cherrys låt ”The Thing”.
Stockholm, Wuppertal och Chicago. Sent 90-tal blev städerna en treklöver av groovy frijazz med stort inslag av funk. Med Peter Brötzmanns Chicagotentett i centrum byggdes scener upp även kring Ken Vandermark i Chicago och Mats Gustafsson i Stockholm. Med The Things Flaten och Nilssen-Love blev treklövern en fyrklöver med Oslo som nytt blad.
Intressant är att The Thing ganska snabbt delvis lämnade denna funkiga groove. Med PJ Harveys ”To bring you my love” rätades svänget ut och tog sig istället an rockens rakt-på-sak-rytm. Något som blir ännu tydligare på senare skivor, då riffen får större plats.
Som på den medföljande dvd-filmen från Øyafestivalen i Oslo 2005. Fullt ös medvetslös på Yeah Yeah Yeahs ”Art Star” och White Stripes ”Aluminum”. Riffen spelas hårt, med en takt som oftast är rak. Under solon är det heller inte sväng utan snarare ett jämnt flöde av energi och toner och slag. I den avslutande ”No Crowd Surfing” får trion sällskap av Sonic Youths Thurston Moore. Tolv minuter av ljudvägg, där Moores elektriska feedback kämpar hårt bredvid trions ångvältsskepnad.
Det är coolt och roligt att se på, men musikaliskt står det sig slätt mot The Things studioskivor. Jag saknar skärpan, och det koncentrerade uttrycket.
”Gluttony” på den sista cd-skivan i boxen är inspelad i Atlantis studio i Stockholm 2006. Här träder ett helt annat The Thing fram. Både som Don Cherry-tolkare och som garagefrijazzare håller de sig till avgränsade strukturer i relativt fasta låtar. Visst finns det strukturer i ”Gluttony”, men de är inte lika utmejslade och märkbara. Snarare arbetar trion med element som droner, små rörelser och tystnad jämte det hjärtskärande och tryckande. När det börjar mullra lyser garagerocken med sin frånvaro – riffen och det unisona saknas. När rytmer dyker upp är det mer av groove än av raka beats. Det är ganska introvert och betydligt mer svårsmält än mycket annat gruppen gjort. Men det är värt att försöka.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar