Thurston Moore Trees Outside The Academy

Thurston Moore of Sonic Youth. Förstås. Där finns en uppsjö av inspelningar. Men inte sedan 1995 har han presenterat ett soloalbum. Då var det “Psychic Hearts”. Det nya albumet är tolv låtar långt. Just låtar. För det handlar om sånger. Jag är annars ganska förtjust i den där röjiga avantgardistiska sidan. Och då menar jag just avantgardistisk. Moore är egentligen en gestalt av romantisk lyskraft. Någon postmodern ironi finns inte hos honom. Han må blanda stilar, han kan sticka in kontakten i vilka historiska urtag som helst. Men han gör det av beundran. Det enda vis han inte är modernistisk på är förstås för att han själv är sprungen ur en vital, frustande populärmusik.

Men utifrån denna har Moore intagit en experimentell hållning. Han beundrar och förhåller sig ödmjuk till en rad experimentella uttryck. Jag glömmer aldrig med vilken uppriktig förtjusning han konstaterade att ljudkonstnären Rolf Julius hade utställning på Ystads konstmuseum samtidigt som Sonic Youth tillbringade tio dagars improvisationsresidence där.

Han har gått in i och sugit upp en rad olika traditionellt experimentella modernister. Alltifrån Glenn Branca och framåt och bakåt. Här är han en New York-konstnär av mycket beprövat slag. Allt detta märks förstås på Sonic Youths sparsmakade serie med experimentella inspelningar på det egna skivbolaget SYR. Och också live. Han har genom åren omgivit sig med en rad frifräsare, som till exempel svenske Mats Gustafsson. Ljudkonst, friform, frijazz, han dyker ner i allt.

Ännu ett minne av Thurston är en eftermiddag i New York, då han ivrig lotsade mig till ett galleri som visade en utställning med den märklige arkitekten och ljudkonstnären Harry Bertoia. Hans olika apparater skapade genom vidröring märkliga susande ljud, där slumpen var effektiv kompositör. Thurston hade alla de skivor som Bertoia spelade in med sina akustiska ljudmaskiner. Därför har också Sonic Youths musik varit så spännande. Kunskapen om ett mycket vidare fält än rockens har varit deras energi.

Men på detta album har Thurston Moore tonat ner den sidan och träder fram som den låtsmidande rockmusiker han också är. De elva första styckena är rena sånger. Hans röst är så där liten och stel, men han vet hur den spänns, vänds och formas för ett direkt tilltal. Texterna avslöjar ändå hans intresse för det västeuropeiska och amerikanska avantgardet. Det är poetiskt och drömskt. Litet inåtvänt. Självprövande.

Med omsorg har han bjudit in några musikvänner att skapa detta album. I botten ligger hela tiden Steve Shelley – också från Sonic Youth – med ett helt renskalat trumspel. Precis på. Prick i. Drivande. Känsla för den hastighet Moore behöver för att få flyt. Ibland blir det litet häng och jag svävar lycklig i glipan. Själv spelar Thurston akustisk gitarr och bas. Klangerna spänns ut till en solfjäder av violinisten Samara Lubelski. Thurston Moore har bäddat så att han inte kan spela den röjiga, skärande garagenowayrock han är bäst på. Han måste slipa fram låtstrukturer, melodier.

Sångerna känns besläktade med varandra, och de fastnar i skallen. Litet skärande. Ibland kan han inte låta bli att vara framme med konservöppnaren och pumpa litet. Vi får inte vara i fred. För det är ju inget popalbum. Det bara skall låta så litet grand. Den här balansen sköter Thurston Moore med den stora äran. Men så måste han till sist berätta för oss om en annan sida av sig själv; den som är samlaren, slukaren, avantgardisten, modernisten, beundraren. Och i sista stycket har han klippt in sig själv i ett slags ljudteater med klar fluxusvarning skapad då han var bara tretton år gammal. Det är ett litet stycke vardagsteater i sin glanslöshet.

Glanslös vill Thurston Moore nämligen vara. Nerslipad med grövsta sandpappret. Vi skall höra aningen av en skönhet han själv gärna umgås med, men så gärna revolterar mot. Här avhåller han sig från revolten nästan hela tiden. Och det är en fantastisk upplevelse att få vara med.

Den här skivan är ett fynd att jämställa med plötsliga insikter man kan få av en oväntad textbit, en överraskande ljudbild – eller en lyckligt funnen melodislinga. Det blir en loop av liv. På något vis har jag för mig att Thurston Moore sysslar med det. I allt.

(Publicerad 2007)