Tim Hecker Norberg

Den kanadensiska laptop-maestron Tim Hecker spelade på Norbergfestivalen i Sverige 2005. Klokt nog dokumenterades spelningen av Sveriges Radio. Det australiensiska bolaget ROOM40 har nu gett ut ett 21 minuter långt stycke från spelningen, vilket är en minitriumf för alla, som precis som jag, inte var på plats.

Min relation till Tim Hecker är ingen långdragen historia. Introducerades via ”Harmony in Ultraviolet” som släpptes på Kranky 2006. En särledes dramatisk och jämnbalanserad platta som rymmer både elegant ambient och knastrande drone. Styrkan i Tim Heckers musik är just det känslosamma. Det är som om tonerna letar efter en genväg genom öronen rakt in i hjärnans nervcenter. Biter sig envist fast.

Musiken från Norberg andas sommar. Ett slags pulserande värme ryms i ljudbilden. Det är lätt att associera till stränder och gassande sol, med ett hav som svajar berusat i förgrunden. Jag vill gärna tro att det var fint väder den där dagen, 30 juni 2005, när Tim Hecker spelade in i Norberg.

Under de inledande fyra minuterna byggs en elektrisk storm upp. Den växer tills varje litet moln kramat ur sin elektricitet, för att sakta falna ned i en sakral ekokammare där ljuden blir studsande. Mittenpartiet är mer återhållet. En svepande melodi tänjs ut till en lång pulserande droneslinga innan musiken åter rattas upp mot stora, sprakande dimensioner av ljud lagda lager på lager. Skiftningarna mellan det våldsamma och det återhållna är fenomenala. Det är som om musiken växlar mellan gemener och versaler om vartannat. Det är otroligt fängslande och jag kramar hörlurarna extra mot öronen för att inte missa övergångarna.

Tim Heckers musik kan tyckas skissartad vid första anblicken, men i sekunden man lyckas bryta igenom ytan formas den om. Min hjärna defragmenteras och fram träder en vacker och samtidigt kärv plats att lyssna till. Noise, dissonans och melodi hittar sina självklara platser utan att gnaga sönder det gemensamma rummet. Det är skickligt och det blir aldrig statiskt tråkigt. Av de avslutande applåderna att döma verkade det vara en flott stund i Norberg. Och jag har svårt att på något sätt betvivla det efter mina dryga 20 minuter i hörlurarnas våld. Fan, man skulle ha varit där.

(Publicerad 2007)