Toshimaru Nakamura undersöker mixerbordet. Det blir en nästan förgasad musik, ursprungligen till dansföreställning "Bottomless-Ido ni Kioku Sareru Tsuki" den 8 oktober 2005 i Tokyo (jag har slagit upp det på nätet!). Det är förvisso ett märkligt instrument Nakamura väljer för sin musik. Begränsat och fyllt av en egen värld ljudmöjligheter. Klangerna blir eteriska som på den gamla glasharpans tid, då de svävande ljuden ansågs farliga för nerverna. På ett vis är instrument som glasharpa ett slags föregångare till elektroniska ljud; och kanske synnerligen mixerbordet med sina starka begränsningar och klara klangspråk. Det är annars inte mycket att säga, musiken dras ut som långa trådar, mer eller mindre spända; varje vibration och biljud fångar vår uppmärksamhet. Jag är fångad, och det tyder på Nakamuras känslighet för klangernas ljus. Och det är på många vis en bländande och smärtsam upplevelse. Som att umgås med kristallglas, där ljuset skimrar, men ack så bräckligt. En lätt stöt och materialet splittras i sylvassa bitar. Så känns även denna musik. Linjerna skär genom rummet men varje fascination kombineras med en närapå fysisk smärta. I alla fall för mig. Det är vasst, skoningslöst. Det långmälda äger också en uttalad sadism mot åhöraren.
Vita genomsiktliga ljud, uthållna frekvenser... ett album för de passionerade älskarna.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar