För många år sedan besökte jag London och fick tillfälle att lyssna till och diskutera med slagverksspelaren John Stevens. Hans idéer var musikdemokratiska. Alla skulle kunna spela. Han menade att den nya fria improvisationsmusik Spontaneous Music Ensemble skapade gav en sådan möjlighet, och önskade sig nya unga musiker, som aldrig övat vare sig klassiskt eller jazz och än mindre tränats i traditionell användning av instrumenten.
Det är ingen tillfällighet att jag kommer dragandes med dessa dammiga mer än trettioåriga minnen just inför "One Day". Toshimaru Nakamura använder sitt mixerbord utan input på ett oortodoxt vis. De två musikerna i English är båda amerikaner (!), som tillbringat en del musikalisk tid i Sydkorea. Antagligen har det en betydelse. Det lilla jag hört därifrån påminner om "One Day". Joe Foster har enligt utsago ständigt struntat i att lära sig den kornett han envist spelar vidare på. Alltså, på konventionellt sätt tränat sig. Bonnie Jones framkallar konsekvent elektroniska ljud utanför det förväntade; det är missljud, gnissel, störningar. Så byggs då denna musik upp till något helt annat än den ganska abstrakta ljudbild som är så vanlig inom dagens lågdynamiska minimalistiska impro.
Det blir en helt konkret musik. Konkretare och påtagligare än så här är knappast tänkbart: det är bara ljud utanför de ”avsedda” resultaten. En redovisning av misstag, mellanrum, skrapningar etc. Men samtidigt är de tre så musikaliska och samspelt dansanta att de oväntade småljuden till slut försiktigt tar varandra i hand och rör sig likt älvor över en skogsmyr. Man kan ju fråga sig om musikerna skulle gilla den liknelsen eller kanske tycka att de misslyckats? Ungefär som konstnären Olle Baertling skulle ha misstyckt om någon hade ansett att hans blåa färg påminde om himlen! Nå, till sist blir gränsen å ena sidan mot minimalistisk impro ganska vag och akademisk och å andra sidan avgränsningen mot en snålt återhållen estetik lika otydlig.
Jag kan inte dölja fascinationen inför denna musik, samtidigt har jag svårt att redogöra för vad som skulle utmärka denna ljudkonkretion framför andra. Så hör jag plötsligt i lurarna några oväntade fräs och tut och har svårt att dölja min förtjusning. Nog är det en konstig musik som får mig att le åt öronpip och oidentifierbart elektronisk småskrammel? Eller har tidens musikvåg gjort mig helt galen? Jag tror inte riktigt det: för mig låter det som om Bonnie Jones och Joe Foster har gått ner i en nollposition och håller på att skrapa ihop vad som finns för att göra en ny sorts ljudkonst. Vi kan kalla det musik om vi vill – men då utesluts en rad konventions- och förväntningsbaserade uttryck. Det finns en jakobinsk konsekvens i detta som jag uppskattar. Uppfriskande. Musik är inte mys!
Kommentarer
Skriv ny kommentar