Technoscenen sätter albumets vara eller icke vara i en ny frågeställning. Anledningen till detta är att techno som bekant är en genre starkt baserad på fristående låtar, något som inte minst blir tydligt när man ser att antalet släpp domineras av tolvtumsvinyler. Men så är även tolvtumsvinylen det kanske mest självklara mediet för technomusik. Det rymmer ett förstaspår, en b-sida och kanske två remixar på förstaspåret, en perfekt uttömning av ett uttryck, en inspiration eller vad man nu vill kalla det.
Man kan givetvis diskutera vad technon skulle förlora på att fler ”hela” album gavs ut men lika intressant är nog att fråga vad genren egentligen skulle vinna på det. Sätter man sig ner och lyssnar igenom att antal av dessa ”hela” album uppenbarar sig nämligen ganska snart ett återkommande tema av enformighet. Jag ser inget problem med enformigheten som sådan men för mig kräver ett enformigt uttryck någon form av bakomliggande konceptuellt tanke, något som technoproducenten Plastikman (Richie Hawtin) exempelvis varit enastående på att framhäva i sina alster. De flesta technoartister idag verkar dock sakna detta tänkande och utövar istället någon form av upprepning av samma uttryck i olika sammansättningar.
När det nu blivit dags för den danske technogiganten Trentemøller (Anders Trentemøller) att efter en rad lyckade tolvor ge ut debutalbumet ”The Last Resort” är det tydligt att han brottats med liknande problematik. Och istället för att gå i fällan med det enformiga technoalbumet har Trentemøller valt att göra ett album med lite mindre betoning på techno och lite mer på känslor och produktion. Kvar finns fortfarande det fundament av minimala beats som är karaktäristisk för Trentemøllers produktioner men på ”The Last Resort” blandar han upp de monotona ljudlandskapen med drömsk atmosfär, raffinerade små melodislingor och smutsiga trumslingor. Albumet är väldigt genomarbetat och pendlar mellan små pianopartier och storslagna nästan episka uppbyggnader, emellanåt lämnas technon i princip helt ute för att ge plats och ganska poppiga partier och fortsätter Trentemøller i den här andan blir jag inte förvånad om vi inom kort får se honom producera större popartister.
Genom denna uppluckring av technoalbumet lyckas Trentemøller inte bara leverera en storstilad fullängdsdebut utan även en innovativ produktion som lovar mycket gott för framtiden.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar