Trio Sowari Short Cut

Var tid är förutsägbar på sitt vis. Några gester, uttryck, områden lockar fler och flera konstnärliga utövare till sig. Idag är det ett slags lågdynamisk musik, som lånat uttrycket från elektronikens klangvärld. Upphovsmän, mästare, efterföljare, eklektiker och rena fäsörer trängs på scenen. Och hur skall man kunna höra skillnad mellan väsentligt och oväsentligt? Jag svarar: är det så viktigt? Väsentligare är att samtidigt som man lyssnar på djup och bredd också håller sinnena öppna för det förbisedda, det som inte riktigt på samma vis lockar till efterföljd.

"Shortcut" är inte ett album som tar vara på något oväntat. Men med tanke på etiketten Potlatchs ständigt mycket höga kvalitet söker jag ändå något litet annorlunda. Genom åren har ju faktiskt producenten Jacques Ogier bjudit oss mindre mästerverk på rad. En del har först efteråt visat sin växtkraft. Och uppriktigt sagt tog det mig ett tag att inse betydelsen av t.ex. Stéphane Rives "Fibres". En minor classic visade det sig.

Är således också "Shortcut" ett sådant mindre mästerverk? På samma vis kan det ju aldrig bli. Bredvid varandra sitter tre herrar som var och en redan skapat egna profiler inom den lågdynamiska musiken. Och vi blir påminda om att två av högspänningskablarna fått sin energi från England respektive Berlin. Phil Durrant har som violinist spelat både med John Butcher och Evan Parker, en pionjär i den bearbetade ljudbranschen. Burkhard Beins är ju en av musikerna i Berlin som skapat den så kallade Echtzeitmusik med sitt klangligt inriktade spel. Bertrand Denzler är en ledande företrädare för fransk lågdynamik.

I Trio Sowari utvecklar de en musik där akustiska och elektroniska instrument blandas. Durrant använder dator, Beins kombinerar slagverket med olika elektriska grejer, medan Denzler håller sig till tenorsaxofonen. Alla i trion behövs. Klangbilden är sammansatt, de rör sig smidigt inom ett ganska begränsat dynamiskt område, men där skiftar förtätningarna. Denzlers luftström väser fuktigt eller torrt mot Beins svirrande kopparklanger. Skinnens ljud studsar mot datorproducerade restklanger. De som ligger närmast varandra är förstås Durrant och Denzler. De är koncentrerade på ett slags händelselöshet i ett mer eller mindre pressat flöde av småklanger eller långsamma toner. Inåtvändheten är ett motto. Musiken hyllar långsamheten. Lyssnarens tålamod kan sättas på prov men också belönas efter en stunds väntan.

Och det är Burkhard Beins, som inte helt oväntat, slänger in grus i minimaskineriet. I denna ljudmiljö blir hans kast mot skinnen, oberäkneliga klanger och ointresse för slagverkets rytmiska roll utomordentligt uppfriskande. Att plötsligt liksom nicka igenkännande till figurer spelade med vispar är, tro mig, överraskande. Och Beins har förstås rätt, för hans musikaliska fråga är ju: skall vi verkligen göra så här? Beins är en slagverksspelare som använder frågetecknet som musikaliskt utrop. I var tids samklang och typiska manér krävs en sådan aktör. Trio Sowari är ett gäng hårdkokta hardcore-minimalistimprovisatörer, men de har en så intensiv kvalitet tillsammans att den inte ryms inom den formel de redan fört till yttersta mästerskap. Här någonstans lägger vi an stetoskopet för att höra vad som kanske kommer.