Tsukimono_Heart Attack Money

Tsukimono är malmöbaserade Johan Gustavssons enmansband, om man inte räknar med hans bättre hälft och tongivande låtskrivarpartner – loopmaskinen. Det är nämligen allt som oftast och igen och igen som instrumentala sekvenser och vokala samplingar loopas, loopas, loopas, loopas. Jepp, det blir enahanda i längden. Rentav tjatigt. Det är avigsidan med Heart Attack Money, Tsukimonos 22:a (!) skivsläpp sedan 2002 och hans andra på göteborgsbolaget Kalligrammofon.

Det är lika bra fortsätta på avigan, för samplandet är tyvärr Tsukimonos problem. Allt vad samplade loopar kan tillföra som intelligent referens och dynamisk stimulans, det blir på flera av skivans spår till musikens fotbojor. Allra tydligast på ”Gloomy Sunday”, där Billie Holidays mytomspunna 40-talshit med samma namn ligger på slaktbänken. Ur originalet, även känt som ”The Hungarian Suicide Song” (i Wikipedia berättas att ungraren Rezsö Seress skrev låten, med text av László Jávor, en söndag när hans tjej stuckit och han var extra deppig över att ingen ville förlägga hans sånger), har Gustavsson ryckt två rader: ”Gloomy is Sunday, with shadows I spend it all/my heart and I have decided to end it all.”

Jag betvivlar inte att det finns djupare avsikt till att Johan Gustavsson valt just de raderna. Åt var och en sitt mörker. Holidays version hör dessutom till grammofonhistoriens mest bitterljuva ögonblick. Men när Tsukimono samplar frasen och skickar den på repeat under mer än fem av låtens åtta minuter så handlar det om misshandel – allt subtilt försvinner, allt meningsfullt i det smärtfyllda undertrycket kramas sönder. Under första lyssningen blir jag nästan tokig, klarar inte höra den till slut. Med höga insatser, som valet av en så här ikoniserad sampling är, blir fallet också hårdare. Det gnisslar förjävligt falskt.

Något mindre olyckad är ”I Am Going”, där loopmaskinen matats med samplingar av vad som låter som gnisslande båtar, rostiga dörrar och distade diskanttoner i det övre tinnitusregistret. Jag gillar valet av ljud, men inte den slappa organiseringen av desamma. Det blir, igen, stelt, urtråkigt och oskönt när det sköra musikaliska stoffet tvärtom skriker efter att spelas, att levandegöras. Fuck Bottons, hör jag mig mumla, särskilt borde Gustavsson låta bli den som det står ”loop” på.

Men Heart Attack Money saknar inte ljuspunkter. Melankolin går starkare fram i minimalismknastrande låtar som ”I’ve Got To Go” och det regnuppblandade pianodroppandet på ”Get One”, eller den skimrande, högpitchade droneklinket på ”Blood turns to Soymilk”. Okej, det är inte originellt så man baxnar med några blygt anslagna toner på piano eller gitarr som melodisk grund och hinkvis av knaster/brus/glitch/drones däruppå, men Johan Gustavsson har tveklöst en känsla för skitiga, såriga sound.

Hoppas bara – det gör jag verkligen – att han till nästa inspelning hittar off-knappen på den där helvetesmaskinen.