Ultralyd: Inertiadrome

Ultralyd
Inertiadrome
Rune Grammofon Rcd2105 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2010-12-02 12:03

I begynnelsen var Ultralyd en trio med Frode Gjerstad (saxofon) och Anders Hana (gitarrer, synthar) och Morten J. Olsen (trummor) från MoHa! som medlemmar. Tre blev fyra när basisten Kjetil Bransdal (Noxagt m.m.) plockades upp. Förändringen på senare tid är främst att frijazzveteranen Gjerstad lämnade över saxofonerna till Kjetil Møster, även känd från The Core.

Ultralyds första skivor är något svåra att placera, men visst hörs ekon från de ovan nämnda banden. På första skivan Conditions for a Piece of Music (2007) utforskas klanger, abstrakt, spännande, öppen musik. Chromosome Gun (2008) har en mycket hårdare ansats. Det mullrar, saxofonen ylar, tempot ökar markant. Vinylsläpper Renditions har jag tyvärr inte hört, men låten på färska Rune Grammfon-samlingen Twenty Centuries of Stony Sleep vandrar in i en drömsk ljudtunnel.

Inertiadrome är dock motsatsen till drömsk. Ja, om vi inte pratar om en stressdröm. Fem långa, tunga låtar. Basen och trummorna dominerar, pumpar igång riff och ett repetitivt, men även komplext, driv. Funkar ibland, ett mäktigt sound, men det blir småtjatigt, leder ibland in i en återvändsgränd. De två första låtarna "Lathuma" och "Street Sex" är exempel på detta. Nästa spår, "Contaminated Man", är progrock rakt av, som ett samtida, bråkigt King Crimson.

Anders Hana får igång mig när intressanta synthljud oroar i bakgrunden, eller när elgitarrer ilar som en tandläkarborr. Och jag hade nog hört mer av Møster, även om han deltar ganska mycket, följer rytmerna och basen och bryter av med korta, avhuggna fraser. Skivans sista och längsta spår – "Cessathlon" – är bäst, med trumtakter som erinrar om The Ex, jabbande saxofonflås och bökande gitarrer.

Youtube: Lard Free 1971

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Colett Magny