Ha, ha! Detta är fantastiskt. Redan omslaget gör mig yster. Lise-Lotte Norelius och Sören Runolf i den uppgående (?) solens motljus knyter nävarna mot himlen. Då jag öppnar möter jag välfärdsdrömmarna, 50-talsmammor på utflykt med funktionella fasader respektive bedårande insjö i bakgrunden. Det ser ljuvligt ut, det innehåller också distans, kritik och kanske litet nostalgi. På själva cd:n samlar sig demonstranterna med brokiga fanor och plakat. Några glimtar ur vår närhistoria att reflektera över. Redan konvolutet är en berättelse, som sedan fortsätter på skivan.
Norelius och Runolf gör oss inte besvikna. Då de väl öppnat med ett ljust tapto öppnar de fältet för en ström av rytmer, klanger och melodier ur den svenska schlagerhistorien, som de manglat, stympat, förvrängt. Orden går knappt att känna igen. Men valstakten och trallen.
Vad jag tycker mycket om i detta uppsluppna och medryckande musikantskap är den ömhet som trots allt visas det inklippta materialet. Det är strimlat liksom för att sticka ut och granskas. Utan att själva lusten i det försvann.
Ungefär som att de poltiska drömmarna måste behandlas med ömhet. Annars blir frågan, varför det blev som det blev bara enkla resonemang om svek eller nostalgi. Norelius och Runolf upprätthåller formen, rytmen, igenkännbarheten. Snart sitter jag och vaggar med slutna ögon. Diggar.
Och det slår mig, att detta album borde vara den givna soundtracken till Henrik Berggrens monumentala biografi om Olof Palme. Läs den! Och lyssna också på ett annat slags det musikaliska tvivlets kärleksfulla egen monumentalitet signerad Runolf och Norelius. Missa det inte!
Men snälla formgivare, låt bli att sätta text i apoteksstil och matchande färger, det går knappt att läsa utan förstoringsglas.
Kommentarer
Skriv ny kommentar