Skivan är delikat förpackad i bronsfärgad plåt, som bånglar sig när jag försöker läsa den instansade texten. Det är rätt snyggt. Lika bångligt är hela albumet. Jag läste i en nätrecension att det svängde om numren. Det förstår jag inte. Det står alldeles still på ett underbart slappt och trotsigt sätt.
Det öppnar med en radioannons för bandspelare från kanske sisådär femtio år sedan. Och fortsätter i den stilen med en rad upptagningar av samtal, snack, buller, miljöer. Ibland är det mixat till en viss rytm, men huvudintrycket är ändå som att tjuvkika i någons privata fotoalbum. Jag vet inte vem som är vem, var det är från, och när plötsligt litet musik dyker upp förstärks det privata till det nästan obegripliga.
Det krävs tålamod att lyssna, ibland blir jag trött på att höra halvt berusade småaggressiva samtal mellan några jag inte känner och få del av för mig likgiltiga miljöer och omständigheter. Men till sist börjar de här tillrättalagda eller till och med arrangerade ”urklippen” skava mot varandra. Och till min förvåning sitter jag kvar utan att göra en enda paus.
Mina invändningar bullrar i maggropen. Här är en ganska påfrestande attityd, som ju ligger på den här kvasidokumentära musikljudkonstens minussida. Oviljan att lägga tillrätta, övertygelsen om att en lyssnare faktiskt vill höra det här.
Så börjar jag känna mig litet sur.
Och som om Vernon & Burns anat just detta, kommer sista spåret som upprepar ”I like you” – då ger jag mig. Tack! Jag behövde det idag.
Det är en snygg produktion i ett som vanligt ovanligt vasst fodral.
Kommentarer
Skriv ny kommentar