Detta är två EP fogade samman. De två delarna har helt olika uttryck och skarven är skarp. På den första hälften backas Andreas Werliin och Mariam Walentin upp av Schola Cantorum Reykjavik Chamber Choir i arrangemang av Hildur Gudnadottir. Det är inspelat i en kyrka. Kören har också samarbetat med Björk och Gudnadottir med Fever Ray, Throbbing Gristle och är medlem i Múm.
Resultatet är förstås mäktigt. Rummet, rösterna, Walentins röst rör sig som i en högtidlig dans mot varandra. Körarrangemangen är tadelfria och ofta vackra. Ljudbilden är i mina öron mycket ambient. Ljudmoln som flyter runt utan någon riktig förankring. Inte tillräckligt experimentellt för att dra uppmärksamheten till sig; i en helt annan genre har jag just lyssnat på några album, där kyrkorummet använts som en medlem i gruppen. Här blir det mest dekoration, ett alibi för att det är seriöst och allvarligt. I bakgrunden rör sig Werliins minimalistiskt tunga slagverk i en egen rituell dans. Ibland blir det pampigt, för att inte säga pompöst.
Men, och då måste jag understryka detta men, musiken lever och andas lyckligt så fort Mariam Walentin sjunger. I den här genren så snubblande nära det överkänsliga och övertydliga är hon en mästare. Hon närmar sig gränsen, går aldrig över, antyder mer än hon säger ut och då det blir farligt nära pekoral byter hon gestik och tystar alla invändningar. För mig är problemet hur litet kör, slagverk och röst smälter samman. Rösterna är utomordentliga ur vilken körsynpunkt som helst, men Walentin, kören och Werliin hålls liksom i var sitt hörn. Som om en samlande konstnärlig vilja saknades. Jag menar inte kunnandet men snarare en gemensam anledning att det ska låta just så här.
Och då Walentin inte sjunger utan rösterna målar ordlöst, ja, då känns det inte särskilt engagerande. Det räcker inte att ha varit duktig – vem det än må ha varit med. Här längtar jag att höra mer av Walentins röst utan skydd.
Men det är vackert i litet halvandlig anda. Dramatiken suddas ut av körens svävande anslag, vilket jag tycker är tydligt i en av de starkaste låtarna, Fight for me, med sin dramatiska upptakt och beskrivning. Allvaret i Walentins fördrag förtas av körens – jag tycker nästan pekoralistiskt övertydliga – betoning av låtens attityd. Sången får inget extra av det breda arrangemanget.
Jag tycker naturligtvis att körspåren är värda alla lovord de fått, men måste ändå anteckna de konstnärliga estetiska svårigheter jag haft inför resultatet. En dystopisk svärta förvandlas till en bekväm lightversion som passar utmärkt som bakgrund till vad som helst. Det var väl inte avsikten?
Bättre tycker jag förstås om de sista fem spåren, där dramatiken helt och hållet bottnar i duons egna förutsättningar. Walentins sång är klart tecknad med tydliga konturer. Hennes spel på steelpan bildar en ljus minimalistisk klangbotten till hennes mörka smidiga heta stämma. Werliins slagverk upprepar de små besvärjande figurer vi vant oss vid. Hur fint dansar de inte under Walentins yrsliga steelpan. Allt detta bosätter sig i hennes passionerade röst.
För mig passar kammarformatet bättre i Wildbirds & Peacedrums koncept. Det drömska saknande i röstens klang behöver ingen förstärkning. För styrkan bor i den känslomässiga intensiteten.
Är det något jag önskar av Wildbirds & Peacedrums så är det inte att Walentins röst inramas och skyms, snarare tvärtom. Hennes sånginsatser kan svida av skönhet. Ofta enkla slingor där rösten laddas om och om igen. Det är enkla tillägg som lyfter uttrycket. Så tydligt i The course, där Walentin lägger orgelbas under Werliins ivrigt knattriga spel och sång. Effekten blir hypnotisk. Det är i alla fall för mig det rum, där Wildbirds & Peacedrums kommer mest till sin egen rätt.
De fem sista styckena på albumet hör således till dem jag uppskattar mest av Wildbirds & Peacedrums alla inspelningar. Expressivitet balanserar mot klassisk minimalism, det melodramatiska vägs mot en medveten återhållsamhet. På det viset pockar musiken intensivt med otåliga hjärtslag.
Men – och här kommer ännu ett viktigt men – duon är suverän live med ett helt annat expressivt utspel, där gränserna passeras med våldsam kraft. Walentins röst i improvisatorisk tillfällig frihet, ja, det är en expressionistisk gest som överträffar det mesta. Här finns ytterligare en sida hos duon, som jag nog också längtar efter att höra på CD. Att översätta scenens extas till studions uttryck; ett ögonblick till timmars arbete. Det är en uppgift jag önskar dem.
Det finns fragment av scenframträdandenas intensitet också här, t ex i The lake, men en dröm att stilla bedja om vore ett album som kastar sig ut i den sortens experiment, där uttrycket helt växer ur den egna rösten utan andra tillägg än den gestik som behövs för att beskriva extasen.
Jag är övertygad om att Mariam Walentin kommer att överraska oss med detta.
Kommentarer
Skriv ny kommentar