När jag hörde talas om den här Curtis Mayfield-hyllningen, lät det hur spännande som helst. Tyvärr blev det inte riktigt så bra. Problemen är flera. ”Du skulle varit där”, brukar det heta. Jag kan verkligen hålla med om att jag känner mig utanför den riktiga upplevelsen. Ensemblen är extrem; William Parker och en uppsjö av musiker, predikanter, solister...för att inte tala om den maffiga barnkören som gästspelar. Efter att ha tagit in en obeskrivlig gospelceremoni i Harlem (Palm Sunday - 06), förstår jag ganska omgående att musiken är i behov av mer än två öron. Redan där är det svårt att uppleva saker och ting. Men det är ljudtekniskt lika svårt för musiken att komma ut. Jag lovprisar inte bra ljud till varje pris, men här blir musiken lidande. Nuet blir trögare och har svårt att ta sig ur högtalarna. Där har vi det största problemet.
En annan sak är hur de inblandade jobbar med helheten. Nyckelordet verkar vara mångfald när man läser Parkers text i häftet och visst leds man in i en resa genom mängder av svarta musikstilar. Ibland trivs stilarna ganska bra ihop men de gifter sig liksom aldrig. De friare partierna blir ofta onödigt förpassade till ett intro eller en slutkaskad, för att de inte verkar gå ihop med hitsen. Det fåniga är att det jag vill höra minst av är Curtis Mayfield. Jag får god lust att choppa upp coverversionerna i fragment, skaka om allting för att sedan sätta ihop det på nytt. Allt för att gjuta nytt liv i sönderspelade klassiker. Hur hade det låtit om de omgetts av ett mer elastiskt tidsperspektiv? Detta skulle förmodligen passat alldeles utmärkt till de lager på lager av här och nu, som rytmsektionen Parker/Drake annars är så inne i. En transparent musik som föder och göder. Med så skarpa musiker upplever jag detta som en bortkastad chans.
Som om det inte vore nog har vi ju dessutom Mr Amiri Baraka; gamle Leroi Jones. Allt gott han har gjort här i livet är inget jag går in på här. Man kan kort säga att han med eftertryck verkade för de svartas ”Power”, när jämställdhetsfrågan ballade ur med mord på kända demokrater och humanister. 40 år senare fortsätter han att predika. Problemet är att Amiri med sina, i och för sig, hedervärda övertygelser kväver musiken i sin framtoning. Det kan verka spännande att han tar en rappares roll i en del brännande frågor, men det funkar bättre på pappret än i verkligheten. Förmodligen ännu sämre på en dubbel-cd. Jag medger det småskurna i att använda ett ord som ”nostalgi” då man med musik och text försöker motverka ständigt aktuella rasmotsättningar. Men det samlade uttrycket vilar för tungt i påminnelsen om hur det var, snarare än det som sker.
