Det är fascinerande hur en romantisk syn på musik och musiker levt kvar inom delar av jazzen. Jag tänker inte så mycket på droger och nattliv som en inställning till skönhet och konstnärskap. William Parker berättar på nya albumet, hur han fantiserat om en värld, där bara de kreativa människorna skulle rymmas, i evig frid och fröjd. De andra då, undrar läsaren, och Parker svarar själv, att de har ju redan ett sånt ställe, jorden kallas det! ”Petit Oiseau”, Lilla fågel, heter nya albumet, prytt av en närmast veckotidningsaktigt söt bild av en liten kolibri. Och Parker berättar om den lilla fågeln, som föddes utan vingar. Men fågelns mor lärde den att flyga inifrån och se, då flög den högre än alla andra. Ungefär som Charlie Parker, konstaterar William Parker. Det låter underbart rörande.
Musiken är också en blandning av skörhet, dröm och respekt. Ett slags klassiska sagor fyllda av aktning inför föregångare. Där finns en hel del adressater: Alan Shorter, Tommy Turrentine, Tommy Potter, Malachi Favors… Stora namn, där Parkers musik vill foga in sig. Det är på sätt och vis som traditionellt tolkad konstmusik. Allvarligt. Och det kan ibland vara skönt med allvar. Det är ju mycket som är flams och lättköpt. Många prestationer hyllas som geniala trots sin ytlighet. De reflektionerna gör jag gärna inför William Parkers mäktiga sound och koncentrerade musik. Strängheten är hans adelsmärke. Han berättar i albumtexten om den så kallade be-bop-blick han kunde få av erfarna boppare, då han spelade alltför banala toner eller bröt grundmönstret på ett oönskat vis. Den blicken finns också här. Det känns ofta som om spelarna måste vara godkända av kapellmästaren, före, under och efter spelningen. Och då får han väloljade, erfarna musiker som slagverksspelaren Hamid Drake, trumpetaren Lewis Barnes och altsaxofonisten Rob Brown. Män som har skolats år ut och år in på tuffa scener i USA. Barnes är en underbar trumpetare, som närmast andas fram sin musik i hastigt tempo. Rob Brown hör till de finare altsaxofonisterna och de flesta av hans solon är utmejslade i den sena bopens lätt friflörtiga manér. Koncentration och en explosiv klang dominerar. Parker själv tillsammans med Drake, ja, det är förstås ett traditionellt komp som heter duga. Kompositionerna är långlinjiga och litet bökiga som de kunde vara under t ex Blue Notes 60-tal. Överlastade kanske. Det klara undantaget är en hyllning till Malachi Favors, ”Malachi´s Mood”, i ¾. Den sjunger sorgset. Annars är de flesta låtar av den gamla vanliga bopsorten, där man väntar ivrigt på solona. Och som sagt, där händer det grejer för det mesta.
Fast jag ganska svårt att svälja det som är för ”själiskt”. Små fåglar och sådant. Hur lätt blir inte känslosamhet sentimentalitet, vilket verkligen är lika svårt som ok, men hur farligt nära är inte pekoralet, när man skall flyga inifrån. Strängheten i denna musik räddar den, fast jag önskar den också litet vidare cirklar. Som William Parker ju själv gjorde förut med sin grupp In Order To Survive, där bland andra Susie Ibarra och nämnde Rob Brown ingick. Han fick många med mig att med upphettade öron lyssna på den nya amerikanska jazzmusiken i slutet av 90-talet. Kvar finns idag samma längtan efter skönhet, men den har nu parats med en större längtan att bekräfta och vara klassiker. Det är då man blir sentimental. Sådant går aldrig riktigt bra.
Kommentarer
Skriv ny kommentar