Winter Family målar fram dystra, skeva bilder med en nästan otäck självklarhet. Brooklyn-duon, som består av Ruth Rosenthal och Xavier Klaine, gör musik som genast för tankarna till Nico, Laurie Anderson, kanske till och med Brigitte Fontaine och Areski Belkacem. Det är dovt, gotiskt, intensivt – och märkvärdigt dynamiskt. Rosenthal, ursprungligen från Jerusalem, mer pratar än sjunger med sin mörka stämma, på engelska, franska och hebreiska, alltmedan fransmannen Klaine trakterar orgel, piano och diverse andra instrument. På den här skivan, deras andra, gästspelar även ett antal musiker, bland annat cellisten Norsola Johnson som tidigare var med i Godspeed You Black Emperor!.
Spoken word-inslagen, den djärva produktionen samt inte minst en uppenbart stark konstnärlig (och politisk) integritet gör att musiken undviker den ständigt närvarande folkmusikstämpeln. Här ryms såväl mystiska trettonminutersspår som spröda ballader. I vackra ”Shooting Stars” ger Ruth Rosenthal röst åt de fallande stjärnorna. Och när hon i tramporgelmantrat ”Omaha” simulerar ljudet av bomber, granater och kulsprutesmatter med sin röst ryser jag inombords. Förlåt mig, men Rosenthals röst är just bandets starkaste vapen. På hög volym är det här ett av de mest otäcka spår jag hört: den mänskliga rösten ger låten en chockeffekt, ungefär på samma sätt som Suicides ”Frankie Teardrop”, man glömmer den inte i första taget.
Kommentarer
Skriv ny kommentar