International de Musique Actuelle de Victoriaville är en av de äldsta festivalerna för experimentell musik. Där samsas kanadensiska artister/band med imponerande internationella startfält. På årets festival - den 23:e i ordningen - kunde man bland annat se Mike Patton i ett par olika konstellationer, Keiji Haino, Sunn O))), Borbetomagus/Hijokaidan, Fe-Mail, My Cat Is An Alien och 15-20 andra akter. Man kan nästan säga att den är urtypen för alla festivaler som ploppat upp de senaste åren där improvisationsveteraner möter electronicaprojekt, där modern konstmusik och frijazz umgås med undergroundrock och noise.
Men det var säkert många som fick en chock den 21 maj på fjolårets festival när Wolf Eyes gjorde en konsert med Anthony Braxton. Wolf Eyes verkar i och för sig inte ducka för några utmaningar och Anthony Braxton har samarbetat med massor av musiker sedan han startade sin produktiva musikaliska resa i slutet av sextiotalet. Samtidigt, oj, så tänkte jag, ojoj, wooow, otippat, mycket otippat. Och nu kan man höra en inspelning från konserten. Den släpptes redan förra året på nån liten obskyr skivetikett (typiskt Wolf Eyes) - men eftersom priset snabbt käkade upp plånböcker bestämde sig festivalens egna skivbolag att ge ut den i större upplaga. Samtidigt släpps även två andra konserter med Anthony Braxton, en duo med Fred Frith och frijazzveteranens sextett.
Skivan börjar med att John Olson säger att Thurston Moore (som är i publiken) vill prata om ”Star Wars” innan den första låten, ”The Mangler”, 26 minuter lång, kryper igång med metalliska skrapljud, rymdbeats och Anthony Braxtons altsaxofon som omedelbart hittar en ingång i noisetrions smutsiga labyrinter. Det är inte konstigt att höra saxofon hos Wolf Eyes, John Olson spelar ofta sax, både live och på skiva, till exempel på nya plattan ”Human Animal”, men Braxtons mer lyriska och introverta spel har helt andra färger. Ibland undrar jag om jag blir lurad, tänk om det är Olson som spelar när jag tror att det är Braxton? Jag tvättar öronen. Det hjälper.
Wolf Eyes kan vara fantastiska när de lägger in alla växlar och bombarderar med stenhårt mangel. Men det är minst lika starkt när musiken kravlar, kryper, rör sig sakta framåt som en stor äcklig orm som vaknat nere i en katakomb och ger sig ut på jakt efter mat. Gapet öppnas, stängs, öppnas, stängs. Braxton hörs inte alltid, men ibland är han hungrig och spelar i snabba, ljusa cirklar. Efter 14 minuter ungefär är musiken nästan vacker med små skumma ljud och ömma saxofontoner. Ja, en kort stund, innan en tromb landar i konsertlokalen och skrot och elektronik flyger omkring, kastas mot väggar, och Braxton lämnar marken och försvinner långt in i en overklig noisetunnel. Nate Young börjar skrika till hårda beats och Braxton finns där någonstans, inne i skiten.
Den andra och sista låten presenteras som ”Black Vomit”. Men heter ”Rationed Rat”, det är två snarlika låtar, jag misstänker att versionen av ”Rationed Rat” som finns på ”Human Animal” inspirerades av Braxtons inhopp i Victoriaville. På skivan spelar Olson saxofon. Den är kortare, bara sju minuter, inte riktigt lika omtumlande. Men när Braxton efter sisådär 4 minuter jobbar sig in i låten sitter jag och flinar och myser och önskar att konserten släpps på DVD också (hoppas det spelades in på film!) så man kan se det superspännande mötet med ögon också.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar