I slutet av sjuttiotalet var kompositören Wolfgang Rihm en delaktig kraft i bildandet av ”die neue Einfachheit” (den nya enkelheten), en slags musikalisk motståndsrörelse till de modernistiska hegemonier som byggts upp av Stockhausen, Boulez, Berio och andra namnkunniga vid de europeiska avantgardinstituten. Rörelsen var mer av en intern tysk uppgörelse och den fick inte särskilt stort internationellt inflytande. Wolfgang Rihm var dock en av dem som ganska snart i både publikens och kritikernas ögon skulle mäta sig med de furstar som skulle detroniseras. Men allt detta på ett helt eget sätt.
Rihm är allt annat än en bråkstake. Han håller en låg profil och arbetar envetet vidare med nya kompositioner och reser världen runt för att delta i olika uppföranden. Han har blivit en favoritkompositör hos många musiker, eftersom hans kompositioner uppmärksammar musikernas individuella och medskapande roller. Det finns öppningar för improvisation och som jag förstått ett relativt stort tolkningsutrymme. Rihm kan skriva ”allegro” (hastigare, kvickt), men eftersom partituret sällan är noterat efter metronom måste man hitta tempot på egen hand. Det gör det knappast enklare, men är säkerligen tecknet på en mer obunden relation mellan kompositör, musiker och dirigent som fanns med i reformprogrammet hos ”die neue Einfachheit”.
Rihms produktion är enorm, redan över hundra kompositioner. Naturligtvis har bara en bråkdel av dem nått skivpressarna, även om skivkatalogen ständigt växer. Nyligen har Kairos släppt en skiva med tre mindre orkesterverk ”Concerto”, ”Sotto Voce” och ”Sotto Voce 2”. Det första verket framförs av den kända Ardittikvartetten tillsammans med Luzerns symfoniorkester under ledning av Jonathan Nott; ”Sotto Voce” också av Luzernorkestern, men med John Axelrod som dirigent och Nicolas Hodges som pianosolist.
”Concerto (Dithyrambe)” är inte riktigt någon dialog mellan kvartett och orkester, snarare en kvartett som i en rasande hastighet far genom en orkestral vindtunnel. Själv liknar kompositören verket vid ett slags fyrhövdat djur eller monster som hålls i bur av orkestern. Detta inre spänningsförhållande är träffande. Kompositionen har en händelserik och komplex utveckling som strör ut referenser till såväl Stravinsky som Bartók i sina yvigaste dagar. Mycket av dramatiken står Ardittikvartetten för, vars stråkar svärmar som en fågelflock över strängarna och den drygt fyrtio man starka orkestern gör sitt bästa för att se till att ingen av dem smiter. Det planar ut, stormen lägger sig och det klarnar slutligen upp. Det är en ren fröjd att följa med i dramat, lite som en naturdokumentär där allt följer sin egen oantastliga logik.
De båda ”Sotto Voce” har en betydligt mer lågmäld framtoning. Här lurar oroligheterna istället under ytan. (Bokstavligen betyder också sotto voce ”under rösten”). Nicolas Hodges piano hyschar orkestern som lägger sig och stiger, lägger sig och stiger. Det sker med en inre form av ebb och flod, där solomomenten introduceras som en lockelse, ett tilldragande, som stundom går över i ett fullt bejakande och stundom i resistans. Men det är aldrig riktigt svart eller vitt. Det finns hela tiden en hunger och en tvekan, liksom ett begär, att vilja men inte få.
Texthäftet till skivan gör ett ansträngt försök att sätta samman Rihm med Mozart som jag inte tycker håller, annat än titelns referens (sotto voce är annars en sällan förekommande term). Det finns snarare ett nyromantiskt drag, ett melankolisk lugn som bär med sig det förra sekelskiftets försök att sopa jaget under detets matta. Den tidige Schönberg på Freuds divan.
Wolfgang Rihms musik är en bra ingång till den samtida musiken om man nu inte redan är där eller inte har särskild stor lust att vända ut och in på hjärna och öron. Den är avantgardistisk och bjuder på ett motstånd i all sin tillfälliga och romantiska förklädnad, men den är samtidigt en varm och förunderlig musik som lätt blir till ett begär.
Kommentarer
Skriv ny kommentar