Produktiva konstellationen Wooden Wand & The Vanishing Voice lär aldrig få samma genombrott som exempelvis Animal Collective fick förra året, även om de båda ”kollektiven” på många sätt utvecklats på samma vis. Senaste albumet ”Gipsy Freedom” är en varierad historia, så där skönt obrydd om genrer att den musikaliska helheten blir svår att beskriva. Här finns spår som får mig att associera till valfri europeisk art-rock som Dagmar Krause varit inblandad i, här finns långa improviserade stycken som böljar fram och tillbaka i upp mot tjugo minuter, här finns drömska, melodiösa partier som närmar sig folkrock.
Det är egentligen inte särskilt svårlyssnad musik, men ändå tar det ett tag att ta sig in i skivan. Jag tror dock att tuggmotståndet främjar ”Gipsy Freedom”, jag märker att jag gärna återvänder till skivan.
Trots bredden i uttryck anar jag en koncentration som saknats på deras tidigare album. Det är delvis på gott och ont. Här är är det inte riktigt lika vilt, friformat och psykedeliskt som tidigare och då gäller det verkligen att hålla sig på rätt sida om den hårfina gränsen mellan tristess och inspiration. Det här är ju en grupp vars mål är att nå fram till det spirituella. Ett par av spåren, ”Hey Pig He Stole My Sound” och ”Sun Sets On Clarion”, går faktiskt lite på tomgång och når i alla fall inte fram till mig. Å andra sidan bryter de av mot de andra spåren, vilket kan vara en viktig funktion i sig.
Jag blir helt hänförd av mystiska ”Dread Effigy” och sjunker gärna in i tjugominutersgroovande ”Dead End Days With Ceasar”. Kanske allra mest inspirerande är den superkorta, nästan glamrockiga ”Don´t Love The Liar”. Där snackar vi ultimat partymusik för en riktigt riktigt galen fest.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar