Första gången jag hörde talas om Wraiths var 2009, när jag la örat mot Aurora Borealis-släppet “Oriflamme”. Brutalt tänkte jag och som jag mindes det var det som att återuppleva ljudet från den svartaste mardröm jag någonsin genomlevt. Inget undantag på denna kassett, musiken fortsätter att slå sig in på den svarta och karga stigen. Materialet är precis som allt annat bandet släpper inspelat live. A-sidan i Edinburgh och b-sidan i Glasgow. Wraiths framför alltid sin musik förklädda i kåpor och masker. Bara vetskapen om detta förstärker de rituella förtecken som genomsyrar musiken. Musiken är lika otäck som stiletten som pryder omslaget.
Wraiths svarta mässa börjar, precis som titeln avslöjar, på hemmaplan i Edinburgh och slutar först i Glasgow. Musiken sluter sig över lyssnaren som en mussla och ljudformerna ställs på tvärs direkt. Dunkla skrik, mörk ambient och svarta drones skapar ett tillstånd som skaver. Inte så det blir olyssningsbart, utan obehagligt och hypnotiskt. Särskilt när svärtan går över i tortyrliknande utbrott. Ljuden gnisslar, toner pinas och löses upp i glåmig blekhet. Hålögda vålnader fladdrar förbi och när en klocka plötsligt ringer är det som om helvetes portar öppnat sig. Hin holes tjänare har kommit för att hämta de döda. Det är så bilderna ser ut som spelas upp till Wraiths improviserade urnoise som förhäxar lyssnaren under 36 långa intensiva minuter.
