Soundofmusic50
50 skivor som skapade Soundofmusic! Rubriken lät så lockande att vi inte kunde hålla oss. Vi valde och vrakade bland skivor som betytt mycket för oss. Efter omröstning kom vi fram till 50 fantastiska skivor! Pop, jazz, electronica, minimalism, drone, rock, avantgarde, nutida, noise, med mera – listan är lika stor bredd som det vi vanligtvis skriver om. Till varje enskild skiva har vi skrivit en kortfattad text om varför den är så bra och betydelsefull.
Magnus Nygren (MN), Mattias Jonsson (MJ), Thomas Millroth (TM), Martin PM Jönsson (PMJ), Tobias Norström (TN), Sven Rånlund (SR), Mats Gustafsson (MG), Jens Holmberg (JH)
50
Supersilent: 1-3
Rune Grammofon (1997)
Jag brukar säga att min väg till Supersilent gick via Motorpsycho. Eller rättare sagt genom de fem ord som utgjorde en enkel mening i princip varenda Motorpsycho-konvolut jag ägt: ”produced by Motorpsycho and Deathprod”. Bakom det femte glosan hittar vi Helge Sten – Norges svar på Steve Albini och tillika medlem i Supersilent. Nyfiket sökte jag mig vidare och fann omedelbart ett favoritband.
Det är möjligt att påstå att konstellationen Supersilent har Rune Kristoffersen (Rune Grammofon) att tacka för sin existens. Kanske vågar jag mig till och med säga att det var hans våta dröm. Det var nämligen han som sammanfogade bandet Veslefrekk med Deathprod på Nattjazz i Bergen 1997. En övertygelse som lade grunden för samarbetet mellan de vassa jazzmusikerna Ståle Storløkken, Jarle Vespestad och Arve Henriksen och ljudekvilibristen Helge Sten.
Efter konserten gick bandet in i studion. Resultatet talar sitt eget tydliga språk; tre timmar studioimprovisation eller ”deathjazzambientavantrock” om du så vill. Musik som tänjer på gränserna – lika svår som lekfull och lika vacker som vulgär. Ofta framförd med en briljant skärpa. Alla som sett bandet live vet vad jag pratar om – det är i absolut världsklass. Supersilent 1-3 är alltigenom en strålande skiva, uppdelad i tre massiva akter, där handlingen skrivs i mötet mellan musik och mottagare. Och det är här storheten finns – att jag gång efter gång utmanas av musiken. Musiken låter annorlunda för varje gång jag lyssnar, nya klanger och toner finns plötsligt där, utan att jag riktigt vet hur det går till. (JH)
49
Sven-Åke Johansson, Axel Dörner, Andrea Neumann: Barcelona Series
Hatology (2001) (inspelad 1999)
Barcelona Series består av tre musiker, som var och en satt djupa spår i improvisationsmusiken. De har visat på de ohörda möjligheter som deras instrument bär på. Inom impro och frijazz har av tradition två linjer stått i centrum. Först förstås det som tyskarna kallar kaputtspielen, en våldsam expressiv utlevelse, där spelaren i bästa fall kommer över på andra sidan med en ny skimrande estetik. Sedan ett annats slags ”kaputtspielen”, där musiken monterats ner, malts sönder, åter fogats ihop i ett evigt reparationsarbete.
I Berlin hände under 1990-talet att musiker som Andrea Neumann och Axel Dörner lyssnade bortom dessa linjer, som om de inte ens fanns. Kanske hörde de mer Morton Feldman, John Cage etc. Eller Sven-Åke Johansson, som redan tjugofem år tidigare med album som Schlingerland visat på lågmäldhetens precisa sprängkraft. Nu utvecklade de tre som Barcelona Series en musik utan expressionismens yviga gester men med total uppmärksamhet mot de lågmälda nyanserna.
Deras övertygelse var: det känslomässiga uttrycket är minst lika starkt på detta sätt som hos vilken hårdblåsare som helst. Det var det. Denna övertygelse manifesterade de ju också i valet av namn på trion. Barcelona Series är en svit ursinnigt formexakta grafiska blad Miro gjorde som reaktion mot den spanska fascismen, inbördeskriget och världskriget. (TM)
48
The Magic I.D.: till my breath gives out
Erstwhile (2008)
Det märkliga med avantgardescenen i Berlin, som ju fått en så omfattande betydelse, är just att den faktiskt inte i traditionell mening är ett avantgarde. Den rör sig utanför institutionerna, skapar egna platser och är befriande oortodox åt alla håll. Där minimalismen kräver reduktion svarar den med att öppna sig mot melodin, när de instrumentala expressionisterna anfaller replikerar de med lågmält skönspel. De agerar bortom kategorierna.
En uttrycksfull kraft har under tio år varit den undflyende sångerskan Margareth Kammerer. Än sjunger hon bluestonad jazz till Axel Dörners svidande sköna obligatspel, än medverkar hon i spektakulär nermontering av Hanns Eisler. Och hennes röst har blivit en kärv sinnlig stämma i den samtida berlinmusiken. Klarinettisten Kai Fagaschinski spelar skärande skönt i repetetiva, gungande linjer liksom Michael Thieke. Elektronisten Christof Kurzmann levererar en blandning av melodiskt bollhav och halvvakna drömmar. Alla rör sig obesvärat bland främmandegjorda instrument och andra berlinska påhitt.
Tänk er dessa tillsammans i en gemensam dröm. Gungande malande gitarrspel, svala klarinettlinjer och en fullständigt gastkramande röstbehärskning och ni får ett av de mest osannolika album man kan tänka sig: The Magic I.D. Erstwhile har lagt in skivan i en serie av samtida, experimentell pop. Jag tror det är ett utslag av Jon Abbeys speciella humor. Men albumet gnistrar av den mest ohörda skönhet. (TM)
47
Kraftwerk: Computer World
EMI (1981)
Efter några magnifika sjuttiotalsalbum som tematiskt fokuserade på människans förhållande till olika typer av kommunikationer och tekniska landvinningar – bilar, tåg, radio, robotar – så tog sig Kraftwerk an datorernas intrång i våra liv. Ingen annan har gjort det bättre. När jag lyssnar på Computer World idag, framstår verkligen albumet som klassisk science fiction, en solklar milstolpe inom den elektroniska populärmusiken.
Computer World har varken grånat eller flagnat med åren, tvärtom ökat i aktualitet. Mycket som vi nuförtiden anser vara självklart, att alla har datorer hemma (”Home Computer”), att man kan hitta kärleken på nätet (”Computer Love”), att man har en massa siffror/koder att komma ihåg (”Numbers”), förutsåg de alltså redan 1981. Vad som för många kändes som kall och maskinell musik för tjugosju år sedan är idag vardagsmat. Snarare kan jag känna av att det ligger en tydlig humanistisk grundtanke i bakgrunden. Humor, värme och lekfullhet.
Musikaliskt är detta en mycket laddad skiva, pekande framåt mot genrer som electro och techno/trance. Det är syntetiskt, dansvänligt – och egentligen ytterst lättillgängligt. Albumet som kom innan, The Man Machine, var en sävligt skön skiva som byggde upp sin stämning med stora legobitar. Computer World skruvar överlag upp tempot och lägger intrikata spänningsfält av rytmer över varandra. Någon har sagt att det skulle låta så här om lyssnaren befann sig inuti en dator. Det blir en unik resa i kretskortens vindlande trådar. (MJ)
46
Pixies: Surfer Rosa
4AD (1988)
Ibland när jag lyssnar tillbaka på denna amerikanska ostkustkvartett kan det vara svårt att förstå varför de sedan sent 80-tal värderats så oerhört högt. Pixies hade en otvivelaktig talang att kombinera musikaliskt utanförskap och textmässig surrealism med såväl efterhängsna popmelodier som aggressivitet men anno 2008 känns konceptet kanske inte längre lika unikt.
Även om tidens tand haft sin påverkan kvarstår likväl det faktum att Surfer Rosa är den enskilda skiva som betytt allra mest för min egen musikaliska utveckling. Det var lite av en frälsning att äntligen inse att det faktiskt fanns musik där ute som tycktes avsedd för just ens egen personlighet. Surfer Rosa är Black Francis maniska vision: ohyvlad, argsint, spanskklingande rock, mästerligt pakterad av produktionsgeniet Steve Albini.
Spänningarna i bandet kan skönjas redan på fullängdsdebuten men här finns också en obändlig vilja att hålla ihop och en känsla av att det som skapas här och nu är unikt och att det vore ett stort misstag att missa möjligheten att vara med om att skapa en modern musikalisk milstolpe. Det är vi evigt tacksamma för. (MG)
45
Nina Simone: Nina Simone and Piano!
RCA (1970)
Ett tag lyssnade jag på den här skivan dagligen. Nästan som en ritual. Varför viss musik blir beroendeframkallande under särskilda perioder av ens liv har sina olika orsaker. Men det finns en kraft i Nina Simones sång och pianospel på den här skivan som skär igenom det mesta. Nina Simone and Piano! blev ett kommersiellt fiasko när den släpptes, fans och skivbolag var mer sugna på soul- och poplåtar som kunde klättra på listorna. Nina Simone tyckte att det var bland det bästa hon gjorde. En av anledningarna till att skivan ligger mig så nära hjärtat är att det är ett lysande exempel på att artister alltid ska följa sitt hjärta. Och det var få som vågade bråka med Nina Simone, var hon på humör kunde hon sjunga jazz, soul, pop, blues, folk, gospel eller tolka vadsomhelst. Hon pluggade klassiskt piano på Juilliard en kort tid och spelar fint här, det kan vara vackert, poetiskt, impressionistiskt, expressivt. Men det handlar förstås allra mest om rösten, den unika rösten, och friheten i tolkningarna (alltifrån Randy Newman till Hoagy Carmichael och Jacques Brel). Det handlar om att vara människa. I sin stolta nakenhet. Plocka upp spillror och spika upp dem på väggen. Att aldrig ge upp. Vara sig själv. (PMJ)
44
Ryuichi Sakamoto & Alva Noto: Insen
Raster-Noton (2005)
Samarbetet mellan de två kompositörerna Ryuichi Sakamoto och Alva Noto (Carsten Nicolai) tog sin början 2002 med albumet Vrioon som gavs ut på meriterade bolaget Raster-Noton. Idén att sammanfoga de tvås, till synes helt disparata, uttryck – Alva Notos elektroniska ljudexperiment av glitch och Sakamotos experimentella pianokompositioner – till en fungerande helhet gav omedelbart frukt och Vrioon följdes således upp 2005 med den än mer perfekta Insen. Samspelet mellan Nicolais utforskande av en syntetiskt filtrerad kreativ process och Sakamotos organiska komponerande blev ett uttryck för en musikalisk dialektik. En dialektik som gav ljudlig resonans i en polarisering mellan syntetiska glitchljud och välbalanserade pianoackord, syntesen blev en väg bortom två annars statiska uttryck in i en harmoniskt och tekniskt helgjuten komposition.
Jag återkommer ständigt till Insen. Dels för att minnas ett stycke av sådan fascinerande skönhet att det till och med lyckades få mina då levande fåglar – annars ständigt skrikandes och kringflygandes i sina försök att överrösta allt ifrån Sonic Youth till Chopin – att lugnt sätta sig till rätta i sin bur och somna. Men framförallt för att åter ta del av en musikens dialektik, ett möte mellan tradition och innovation där syntesen alltid leder till en förunderlig känsla av välbehag. (TN)
43
Nick Drake: Five Leaves Left
Island (1969)
Nick Drake har utan tvekan blivit en ikon för många människor. Jag har hört om inbitna punkare, garagerockare och dödsmetallare som enkelt konstaterat att Nick Drake är hur bra som helst. Det säger en hel del om hans lågmälda sprängkraft, även i vitt skilda läger. Men det är ändå svårt att exakt säga vad som skiljer honom från andra singer-songwriters. Han använder ju i grunden samma verktyg och ingredienser som ett otal andra artister. Men resultatet i hans fall är en sällsam och oerhört vacker värld som man sent glömmer.
En del pratar om den innerliga, återhållna, närmast viskande rösten. Andra nämner de mångtydiga texterna eller de mäktiga, ödesmättade stråkarrangemangen. Själv är jag, förutom det nyss nämnda, ytterst fascinerad av hans gitarrspel. Så fokuserat, fingerfärdigt och hypnotiskt! Jag imponeras också av hur Nick Drake så gott som alltid lyckas bibehålla de känslointensiva stämningar han bygger upp. Där har vi något som gör honom unik, där är han helt och fullt ohotad.
Låtar som ”River Man”, ”Three Hours”, ”Way To Blue” och ”Cello Song” innehåller inga element som bryter magin, tvärtom är de skoningslöst konsekvent utförda. Hela debutalbumet Five Leaves Left lockar fram slitna klyschor om höstlig melankoli, pastorala hedar och ensamma, grubblande män. Men jag vågar ändå säga att skivan faktiskt berör mitt innersta varje gång jag lyssnar. Det är romantiskt, i någon slags ursprunglig bemärkelse. Ett mästerverk. (MJ)
42
Aphex Twin: Selected Ambient Works 85-92
Apollo (1992)
Få skivor på Soundofmusic50 har lämnat så konkreta ringar på vattnet som Aphex Twins Selected Ambient Works 85-92. När den kom 1992 var ”bedroom musician” ingen yrkestitel, men snabbt blev det snurr på hemkörd electronica. Richard D. James tidiga sovrumslaborationer har under snart två decennier inspirerat till en ofantlig mängd elektronisk musik. Dessutom – särskilt med den här skivan – tvingade han konstmusiken att släppa fram andra hantverk.
Jämfört med dåtidens acid och techno var SAW 85-92 ett sparsamt producerat album. Lätta, luftiga synthmattor, boomande bassekvenser, tunna slagverksljud, föränderliga men inte särskilt avancerade trumprogrammeringar. Det låter inte precis Abbey Road, men så spelades musiken in på kassettband. Myten – det finns många om Richard James – säger att hans katt lekte med originalbandet.
Skivan innehåller bara en röstsampling (”We are the music makers, and we are the dreamers of dreams”, lånad från Gene Wilders roll i ”Kalle och chokladfabriken”). Ändå har låtarna karaktären av sånger. Melodierna är löjligt enkla, catchy som någonsin Mozarts eller Gershwins.
Aphex Twins version av ambient är en annan än Brian Enos. Så var också SAW 85-92 en av de där plattorna som födde (den hemska) termen Intelligent Dance Music. Det här är ambient att bli glad av, man visslar och dansar under täcke eller skrivbord. Smart eller inte, från tiden när electronican var ung är den fortfarande en levande klassiker. (SR)
41
Sun Ra And His Astro Intergalactic Infinity Arkestra: Space is the Place
Blue Thumb (1973)
Svår uppgift att välja en skiva med Sun Ra. Diskografin är som en snårig djungel, en labyrint att gå vilse i. Space is The Place från 1973 (senare släppt på Impulse) är inte soundtracket till Sun Ra-filmen med samma namn, utan en annan skiva, från samma era. Något förvirrande, som sagt, Sun Ras skivutgivning är lurig.
Det var den första Sun Ra-skiva jag köpte, en portal in i en av 1900-talets mest fascinerande musikvärldar. Och så kan den fungera, som introduktion, många av Herman Sonny Blounts (Sun Ras födelsenamn) olika sidor finns representerade här.
Titelspåret är över 20 minuter långt med ett myller av röster och instrument som sjunger att rymden är platsen säkert hundra gånger. Sånginslagen gör att det finns en del soul och funk-vibbar, det stora bandet - tolv musiker - flyger iväg i en mix av storbandsjazz och freakmusik som var helt unik för Sun Ra. Underbart flippat och svängigt. ”Images” och ”Discipline” är ganska traditionella jazzlåtar, på den förstnämnda spelar Ra piano istället för farfisaorgeln som genomsyrar resten av plattan. Fint spel – såklart – av John Gilmore och de andra musikerna. ”Sea of Sounds” är precis som det låter, ett hav av ljud, saxofonerna skriker som en skock gäss, kaosmusik som knockar mig varje gång. Liksom ”Rocket Number Nine”, en av världshistoriens bästa låtar. Röster rabblar maniskt till en hoppande spacemelodi. En gigantisk hit i ett parallellt universum. (PMJ)
40
Television: Marquee Moon
Elektra (1977)
Jag har alltid haft en faiblesse för vissa rocklåtar som innehåller en uppbyggnad och en kulmination – de tillhör idag i princip uteslutande de bidrag ur genren jag fortfarande genuint uppskattar. Det kan handla om allt från Pink Floyds ”The Fletcher Memorial Service” (där ett elgitarrsolo öppnar upp fördämningarna av vemod efter två minuter och tio sekunder) till Coldplays ”Fix You” – eller varför inte Kents ”Stoppa mig juni (Lilla Ego)”. Det finns dock ingenting som klarar av att toppa Televisions Marquee Moon.
Första gången jag hörde Marquee Moon var jag 15 år gammal och upplevde en av mina tidigare fyllor hemma hos en äldre bekant. Jag hade först inte lagt märke till skivan som gick i bakgrunden, ackompanjerandes vårt ytliga filosoferande, inte förrän kring sex minuter in i titelspåret stannade jag upp i total hänfördhet. Vad som till en början lät som konform rockmusik hade försatt mig som i trans med ett uttryck som för var sekund blev än mer expressivt. När allt så kulminerade åtta minuter och fyrtioen sekunder var känslan av välbehag totalt.
Jag har sedan dess återkommit till Marquee Moon och gång på gång insett varför skivan i sin helhet är en sådan fundamental milstolpe i rockhistorien men ingenting toppar någonsin det där första mötet med rockens perfekta kulmination – eller som sångaren Tom Verlaine så träffande avslutar det tio minuter långa mästerverket:
”I was listening
listening to the rain
I was hearing
hearing something else”. (TN)
39
Jim O'Rourke: Eureka
Drag City (1999)
Helt plötsligt fanns han bara där, överallt, som gubben i lådan. Och ganska tidigt blev det klart att Jim O'Rourke var en osedvanligt mångsidig musiker. Han kunde göra elektroakustisk musik, minimalistiska kompositioner, impro, noise, experimentrock. Och foga ihop intryck från två av sina stora inspirationskällor – Tony Conrad och John Fahey – till egensinniga gitarrstycken. Få i hans generation (född 1969) har ett sådant utpräglat musiköra. Popådran var däremot dold länge. Den dök upp då och då i Gastr Del Sol - men vi var många som främst trodde att David Grubbs var den melodiska motorn i det samarbetet.
Eureka landade som en lågmäld bomb. Oooops. En popplatta! Det var som tusan. Jag blev omedelbart förtrollad av inledande ”Women of the World” (Ivor Cutler-cover), och njöt av varje sekund. Det gör jag fortfarande. Eureka är superbt producerad och arrangerad och det är läckert att höra hur O'Rourke smyger in färger från sin avantgardebakgrund i det orkestrala, mjuka, intima poplandskapet. Här finns stråkar, blås, bossanovarytmer, filmiska sekvenser, snyggt gitarrspel, lyhört komp. Jim O'Rourke kanske inte är någon stor sångare, men rösten är helt i synk med musiken.
Titeln Eureka liksom på två andra av Jim O'Rourkes soloskivor kommer ifrån filmer av Nicolas Roeg. En fjärde skiva i samma serie (möjligen under namnet ”Castaway”) är kraftigt försenad. Den idag i Japan boende Jim O'Rourke arbetar långsamt numera. Måhända är det ett nytt mästerverk på gång. (PMJ)
38
Slint: Spiderland
Touch and Go (1991)
I Louisville, Kentucky bubblade musikscenen rejält på 1990-talet med band som Gastr del Sol, Squirrel Bait, Palace Brothers i centrum. Men för mig är det ändå Slint som betytt mest. Deras andra och sista skiva Spiderland kom 1991 och träffade rätt nerv. Den malande och till synes enkla musiken öppnade också nya dörrar till en värld som senare kom att kallas postrock.
Slint var ett innovativt och ikonoklastiskt band som skickligt manipulerade volym, tempo och struktur för att skapa sitt eget universum. Än i dag lever det vi skulle kunna kalla ”Slintdynamiken” kvar hos band som Mogwai och Godspeed You Black Emperor!.
Redan på inledande ”Breadcrumb Trail” är man fast. Rena riff varvas med tunga distade anfall, där musiken följer ett mörkt, narrativt berättande, ofta med talet snarare än sången som redskap. Genom skivans sex spår upprepas de aviga gitarrmönstren. Musiken är skoningslöst vacker i vågspel mellan gitarrutbrott och strama melodier.
Slint splittrades så småningom och det ryktades om att inspelningen av Spiderland var det som knäckte bandet. Musikerna gick emellertid vidare och dök upp i band som Tortoise, The Breeders, The For Carnation med flera. Mest känd är nog ändå David Pajo som tillhört Will Oldhams kärntrupp sedan länge och släppt mängder av skivor, bland annat under namnen Papa M och Aerial. Förresten är det Will Oldham som fotograferat omslagsbilden på Spiderland. En svartvit bild som fångar musikens kärna – där ungdomens omvälvande kraft och det tidlösa tillståndet ligger i fokus. (JH)
37
Andrea Neumann, Burkhard Beins: Lidingö
Erstwhile (2002)
Det finns musik som bär spår av en plats. Tag Felix Mendelsohn, Charles Ives, Charlie Parker, Albert Ayler eller Hanna Hartman. Andrea Neumann och Burkhard Beins fastnade för Lidingö, fast skivan är inspelad i Berlin. Det är förvisso intryck och minnen, men ingen programmusik. Inte ens fältinspelningar. Den nostalgi som framkallas av omslagets foton av badande och gamla nerlagda Lidingöbanan motsvaras inte av musiken. Den är krispig och fräsch som nyplockad sallad. Mer en ögonblickets illusion än minnets bedrägeri.
Lidingö är ett femsatsigt stycke, där varje del har en egen karaktär. Vasst och stegrande dynamiskt bygger Neumann med sitt innenklavier och Beins på sitt trumset först upp en känsla av tågresa ut till ön, utan att det minsta imitera ljudet. Skarpa, skrapande, knäppande, surrande, svischande, gnistrande bitar fogas samman. Musiken är likt Lidingöbanan kopplad till högspänningsledningen. Energiurladdning hålls vid liv. Musiken rör sig, böljar, brakar och sjunker undan; knistrar, krasar, viner och ilar. Varje detalj är konturskarp. Det går att stanna upp och lyssna hur Neumann väljer en sida, en del och ett beräknat anslag på en sträng och följa hur klangen fortplantas hos Beins som ömsint leder ljudidén genom cymbaler och trumskinn.
Vi hör två omvandlare av sina instrument. Neumann är ju knappast i vanlig mening pianist och Beins alls inte slagverksspelare. De är provsmakare av strängar, ramar, vibrationer, mässing, trä, stål, tomrum och ekon. De håller som sagt en intensitet också i den lägsta dynamiken som liknar en musikalisk obönhörlig storform. Sviten avslutas med fem minuters upplösning då ljud, figurer, rytmer återkommer söndrade. En gradvis minnesförlust, som är lika förbluffande som den stegrande klangliga förtätningen som inledde. Energi var ordet, och här har två av dess främsta förvaltare visat vad det betyder. (TM)
36
Joy Division: Closer
Factory (1980)
Joy Division anses nog rent allmänt göra dyster musik. Det går inte att förneka att ”Closer” har en sorgsen och uppgiven grundton, men jag kan ändå uppleva musiken som hoppfull och stillsam, nästan rogivande. Här ryms både energisk och spänstig intensitet och lyriska, drömska partier. Skivan är verkligen uppbyggd som ett klassiskt album, med en kraftfull början (”Atrocity Exhibition”, ”Isolation”) och ett oerhört vackert slut (”The Eternal”, ”Decades”).
Producenten Martin Hannett var enligt uppgift skoningslös vid inspelningen. Vresig, envis, kategorisk och helt besatt av det perfekta ljudet. Bandet önskade mer livekänsla och tyngd, men han skapade istället skira keyboardmattor och ett smått overkligt trumljud, fylligt men ändå torrt och ekande, nästan helt cymballöst. Redan debutskivan Unknown Pleasures blev stilbildande genom att lyfta bas och trummor långt fram i ljudbilden. Closer gör det nästan än mer, samt lägger till en attraktiv, gnistrande luftighet. Det är i väldigt hög grad Hannetts skiva.
Efter frontfiguren Ian Curtis självmord har myten kring Closer vuxit. Med facit i hand så har välutforskade biografiska fakta satt nytt ljus och skärpa på albumet. Verklighetens sjukdom, äktenskapsproblem, otrohet och tvivel har plötsligt gått att läsa in i Ian Curtis texter. De övriga bandmedlemmarna har sagt att de när det begav sig knappt lyssnade igenom texterna utan först i efterhand insåg att de faktiskt handlade om hans liv. Men då var det för sent. Och skivan lever kvar, med eller utan myten. (MJ)
35
Philip Jeck: Stoke
Touch (2002)
Redan i slutet av 30-talet använde John Cage skivspelare i ett musikstycke. Men det var först på 70-talet i samband med DJ-kulturens och hiphopmusikens frammarsch som fler och fler musiker och konstnärer började fascineras av skivspelare som fenomenala redskap för att skapa och komponera ljud och musik. Den mest välkända turntablefetischisten är amerikanen Christian Marclay som gjort massor av spännande musik och konst med vinylskivor som stoff.
Philip Jeck har säkert influerats av Marclay - men arbetar ganska annorlunda. Han har utvecklat en suverän finkänslighet och med fingertopparna som verktyg bryts gamla vinylskivor ner till helt nya kompositioner. I grunden är Jeck bildkonstnär, men han har även jobbat mycket med teater, dans och performance.
Philip Jeck har levt i den brittiska staden Stoke och möjligen finns det en personlig berättelse i skivan med samma namn. Han började samla på sig mängder med vinyl och 78-varvare på loppmarknader i just Stoke i slutet av 80-talet. Musiken – med ett undantag - kommer från livekonserter. Instrument: tre olika skivspelare, en casiokeyboard och en bärbar cd-spelare.
Mångbottnad musik att gå vilse i. En hel del röster, ”Pax” vandrar fram långsamt med en gospelsångares röst som i slowmotion skapar en mystisk och fängslande atmosfär. På ”Below” är det en sitar som simmar runt i en smattrande klangvärld. Philip Jeck har sagt att han inte försöker vara melankolisk eller nostalgisk. Men det finns länkar tillbaka till det förflutna i mycket av musiken. Men samtidigt alltid med en stark nukänsla. (PMJ)
34
Art Ensemble of Chicago: People in Sorrow
Pathé Marconi (1969)
Art Ensemble of Chicago valde en egen väg inom frijazzen. De ville inte ens kalla det för jazz, istället använde de ”Great Black Music” och lade ibland till ”Ancient to the future”. I motsats till New York-frijazzens aggressivitet anammade Art Ensemble även subtilare former, plus en uppsjö av blåsinstrument och slagverk.
Ur den massiva utgivningen 1969-1970 träder People in Sorrow ut i all sin prakt. En symfoni för de sorgfällda skulle man kunna kalla det för. På några sätt skiljer den sig från övriga Art Ensemble-skivor under denna period. Framförallt spelar de på längden med utdragna ljud och toner, tystnaden har en än större betydelse och av slagverken använder de dem med ringande ljud (i alla fall på ”Part 1”). Lester Bowie är underbar på trumpeten, Joseph Jarman (altsax, faggott, oboe och flöjt) och Roscoe Mitchell (sopransax, altsax, bassax, klarinett och flöjt) skiftar mellan blåsinstrumenten och slagverk. Basisten Malachi Favors är helt fenomenal och formerar basen till en orons företrädare i den annars melankoliska och sorgsna miljön.
”Part 2” har en ruggigare yta, hård, aggressiv och massiv. Som motvikt till förstasidans lågmäldhet drar de igång maskineriet i härligt friformsspräck. (MN)
33
Gavin Bryars: The Sinking of the Titanic
Obscure (1975)
Termen ”levande musik” åsyftar vanligtvis musik framförd direkt av musiker, musik fri från inspelningsmedium eller om man så vill ett derivat av engelskans ”live music”. I fallet The Sinking of the Titanic ger dock kompositören Gavin Bryars begreppet en ny, mångbottnad, innebörd. Stycket, som tar sin början i grunden av Antonio Vivaldis årstidshymn ”Autumn” – vilken sägs ha spelats av Titanics violinister under tiden fartyget sjönk – utforskar suggestivt men högst metodiskt olika material, informationer och spekulationer kring den 14 april 1912 då det osänkbara skeppet sjönk. Det är ett stycke som, enligt Bryars själv, förblir i ständig förändring då det alltid framförs i skuggan av skeppets historia, en historia som revideras och skrivs om för att i sin tur konstituera ett musikstycke som ständigt måste revideras och skrivas om.
Samtidigt är The Sinking of the Titanic en komposition av största melankoli, det är en historia om hur 1517 människor miste livet, översatt till toner av harmoni och dysterhet. Det är ett möte mellan död och liv där en hemsk tragedi ges tonernas odödliga form, att ständigt berättas, förändras och berättas på nytt. The Sinking of the Titanic är därmed inte bara ett testamente över en historisk händelse utan lika mycket ett vittnesmål om musikens oändliga möjligheter och krafter. (TN)
32
Pärson Sound: s/t
Subliminal Sounds (inspelad 1966-1968, utgiven 2001)
Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att konstatera att endast ett fåtal personer överhuvudtaget kände till Pärson Sound på något annat sätt än som en förlaga till International Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar. Detta är kanske ganska naturligt då man under sin alltför korta existens aldrig gav ut något officiellt material. Det var inte förrän under tidigt 2000-tal då förnämliga Stockholmsbolaget Subliminal Sounds presenterade valda delar av bandets omtalade ljudarkiv på en dubbel-CD som ryktet om deras musik började ta fart.
Det övergripande målet att starta en revolution mot den tidens imperalistiska era och att välja sida i kollisionen mellan västerländsk kultur och naturens självklara spelregler var knappast unikt i slutet av 60-talet. Däremot var det ljudmässiga resultatet som kom ut av dessa politiska ställningstaganden allt annat än vardagsmat. I själva verket var Bo Anders Person, Thomas Gartz, Thomas Tidholm, Arne Ericsson, Torbjörn Abelli och Urban Yman nästan 30 år före tillsynes banbrytande band som Bardo Pond och Acid Mothers Temple med att skapa repetitiva dronerockväggar metodiskt sammanfogade med ett kitt av såväl minimalism som hypnotisk folkmusik, grundlagda på fundament av kosmisk psykedelia.
Skivan innehåller långa tidszonsförskjutande låtar som i grunden är väldigt tunga och formlösa men likväl bär spår av Riley-inspirerad minimalism och det musikaliska uttryckssättet är ofta i det närmaste glacialt. Även om denna självbetitlade skiva blev något av en underjordsklassiker när den kom ut har Pärson Sounds omvälvande musik trots allt aldrig riktigt fått det breda erkännande den såväl förtjänar. (MG)
31
Hanna Hartman: Longitude/Cratere
Komplott (inspelad 2003/04, publicerad 2005)
Ljudkonstnären Hanna Hartman är bosatt i Berlin. Hon har kunnat höras i radio, solo och bland annat i gruppen Les Femmes Savantes (Andrea Neumann, Ana-Maria Rodriguez, Sabine Ercklentz, Ute Wassermann, HH). Råmaterialet är konkreta ljud. Källorna kan vara vatten, värmeplattor, bestick, blomkrukor, ja, det mesta som kan ryckas ur sin vanliga klangliga kontext.
Olika platser kan spela en viktig roll i hennes kompositioner. Så är det här. Longitude syftar på en färd med segelbåt längs en longitud från Berlin över Baltiska sjön och Kap Arkona. ”Cratere” har sitt klanglika ursprung vid vulkanen Etna, Sicilien. Den senare sändes i tysk radio 2003 och ”Longitude” i Sveriges Radio 2004. Ljuden är klippta och bearbetade till en abstrakt berättande dramaturgi. Tankarna går till vatten och ljus alternativt en het, tung och torr andning. Med andra ord har Hartman med klangliga medel gestaltat en klassisk dualism mellan elementen Vatten och Eld.
Fältinspelningarna och det linjeprecisa arbetet vid mixerbordet har fått tillägg av några musiker från Berlin med klanglig lyhördhet vana att förvandla instrumenten. Jag blir till exempel inte förvånad, att Annette Krebs preparerade gitarr bidrar till en knastriga hettan i ”Cratere”. Hon förtydligar linjer, avviker, färgar - små detaljer i kontur och helhet, men viktiga bidrag i Hartmans försjunkna och kompromisslösa arbete; denna möda som ju ger hennes verk en stark upplevelse av informell lätthet. Som om vi hörde allt första gången! Svedda och svalkade. (TM)
30
Terry Riley: In C
Columbia Masterworks (1968)
Med ”In C” föds en genre. Tonen C på ett piano och de 53 musikaliska fragment som ska spelas av respektive musiker i en följd men utan bestämda tidsramar är ett av de viktigaste verken för att riva ner barriärerna mellan konst- och populärmusiken. Minimalismen var född, även om musiken inte kallades minimalism när den uruppfördes i San Francisco 1964 eller när David Behrman, som då jobbade för CBS, producerade skivan In C 1968. Namnet kom senare. Men det repetitiva, fasförskjutningen, det hypnotiska fanns där. Och snart fick den psykedeliska världen med grupper som Greatful Dead nys om Terry Riley; The Who skrev till och med en låt – ”Baba O’Riley” – till Rileys ära.
In C i denna tappning är framförd av elva musiker med Terry Riley i spetsen, i ensemblen finns bland andra Jon Hassell och Stuart Dempster. Instrumenten är saxofon, piano, oboe, faggott, trumpet, klarinett, flöjt, viola, trombon, vibrafon och marimbafon.
Koncentrationen är enastående, painot anger pulsen medan de tio andra instrumenten på egen hand mejslar ut konkurrerande ljudbilder med skarpa konturer. Det är magi på mycket hög nivå. (MN)
29
Faust: So Far
Polydor (1972)
En bisarr uppföljare på en bisarr debut. Under 70-talet slutade den tyska gruppen Faust aldrig att förvåna och överraska. Ingen gick säker. Mixen på So Far är smått osannolik, men inte desto mindre originell. Den monotona baktakten på titellåten spetsad med trumpetekon, cool gitarr och svävande syntar. Textrader som ”daddy take a banana, tomorrow is sunday” och ”it’s a rainy day, sunshine babe” för tankarna till nonsens, men ger också aningar om influenser av fluxus. Zappa och jazz, och industrirytmer. Allt tillsammans kört genom ett Faust-filter. När Uwe Nettelbeck fick pengar av Polydor för att sätta ihop Faust, skulle de i anda av Can och Kraftwerk befinna sig i den nya musiken. Men med tillägget att de skulle tjäna pengar. Så mycket av den varan blev det kanske inte – istället skapade han ett monster! (MN)
28
William Basinski: The Disintegration Loops
2062 (2003)
Den 11 september 2001 flyger två flygplan in i World Trade Centers Twin Towers. Kompositören, pianisten och ljudkonstnären William Basinski klättrar upp på taket till sin lägenhet i Brooklyn. Han ställer upp en kamera och vinklar den mot rökmolnet som sakta sprider sig över Manhattan efter att de både tornen rasat samman. Resultatet är ett stillsamt porträtt av ödeläggelse och stillhet i och med att skymningen kastar sitt mörker över landskapet av skyskrapor.
Ungefär samtidigt höll Basinski på med att överföra kassettband och gamla inspelningar från tidigt 80-tal till digital form i syfte att bevara och arkivera forna experiment. Inspelningarna innehöll allt ifrån tidiga pianoexperiment till små korta klarinettutflykter och var tänkta att sparas av sentimentala skäl snarare än till senare användning. Allt emedan banden överfördes märkte dock Basinski hur de under uppspelning bröts ner, hur de tunna plastbanden upplöstes av hans utrustning.
Dessa två olika händelser, förenade av sina inslag av destruktiva krafter – om än av helt olika slag – blev upptakten till William Basinskis The Disintegration Loops-projekt. En fyra delar lång skildring av förgänglighet som sammanfogar ljudet av bokstavlig desintegration med av Basinski nyproducerade ackompanjerande fältinspelningar. Ett verk som kallats mästerligt inte bara för sin konceptuella rikedom utan även för kompositionella insiktsfullhet där musikens toner ständigt står i perfekt harmoni med närvaron av ödeläggelse, nedbrytning och stillhet. Men The Disintegration Loops handlar inte om död, istället är det som låter sig avtäckas i landskapet av toner, av ödeläggelse, av stillhet en historia om förändring och transformation:
”Tied up in these melodies were my youth, my paradise lost, the American pastoral landscape, all dying gently, gracefully, beautifully. Life and death were being recorded here as a whole: death as simply a part of life: a cosmic change, a transformation.”
(TN)
27
Laurie Anderson: Big Science
Warner (1982)
När Laurie Anderson som 34-åring skivdebuterade på samlingsplattan You’re The Guy I Want to Share My Money With med William S. Burroughs och John Giorno, var hon redan en slipad performancekonstnär. På skivan hamnade utdrag ur hennes ”United States”, en väldig performanceföreställning där hon hon med ord, musik, och bilder berättade om livet i USA.
Året efter, 1982, utvecklade hon materialet på Big Science, ett av musikhistoriens utan tvivel mest originella konstverk i fyrtakt. Den geniala, ekonomiskt utförda inspelningen är två kvinnors skapelse: producenten Roma Baran och Laurie Anderson som sjunger/pratar och spelar farfisaorgel, viola, slagverk, elektronik. Legendarisk är historien om hur låten ”O Superman (for Massenet)”, som trycktes i pytteupplaga i USA, över en natt blev hitsingel i England. Låten (inspirerad av Jules Massenets aria ”O Souverain, o juge, o père” från 1800-talsopera ”Le Cid”) knockade John Peel och får säkert också dagens unga lyssnare på fall. Det sparsmakade arrangmenaget med sin hackiga vocodersång är musikaliskt ojämförlig.
Överallt på Big Science känner man Laurie Andersons unika vision, hennes sätt att förvandla udda detaljer till stor konst, att helt naturligt blanda ytterligheter: pop med text-ljud, satiriska kärleksberättelser med teknikmardrömmar, säckpipor med elektriska ljud, ljuvliga harmonier med det avantgardistiska New Yorks kantiga estetik.
”O Superman” var länge borta från Laurie Andersons repertoar år, men veckan efter 11 september 2001 framförde hon den igen. Tiden hade återuppväckt vissa rader: ”This is the hand, the hand that takes. Here Come the planes. They’re American planes. Made in America. Smoking or non-smoking?”
Big Science återutgavs 2007 på Nonesuch. På hennes hemsida (www.laurieanderson.com) berättar hon om inspelningen. Missa heller inte Antonys kärleksfulla uppsats om skivan, som han skrev när han gick i femte klass. (SR)
26
Vashti Bunyan: Just Another Diamond Day
Philips (1970)
Merparten av all musik visar naturligt nog tydliga spår från den tid när den är skapad. I kreativa händer kan dock ofta något ur sin egen tid övergå till musik som är långt före sin tid, som på ett eller annat sätt bryter mot gängse normer och ofta blir geniförklarad först decennier senare. Man skulle kunna argumentera att detta är fallet med brittiska Vashti Bunyans smått makalösa albumdebut, men i ärlighetens namn är det snarare tidlöshet som karaktärsierar Just Another Diamond Day.
Som med så mycket banbrytande musik var det inte förrän skivan återutgavs mer än 30 år senare som ryktet om denna sedan länge bortslarvade juvel i den brittiska folkhistorien äntligen började spridas. Bunyans röst är så ren, så fri från störande inslag men ändå så chockerande full av själ att man kan se henne lite som en kvinnlig motsvarighet till Nick Drake. Arrangemang från Drakebekantingen Robert Kirby och produktion av Joe Boyd (mannen bakom plattor med såväl Fairport Convention och Incredible String Band) spelar naturligtvis en viktig roll men någonstans är det snarare hennes sätt att berätta historien om sin långa pilgrimsfärd genom den brittiska landsbygden som fascinerar. Gräsklädda kullar draperade i ett tjockt lager av fuktig dimma och böljande sädesfält badandes i den kyliga sensommarsolen har sällan eller aldrig gestaltats så andaktsfullt, på en och samma gång en hyllning till naturens prakt och frustration över urbanitetens uppenbara baksidor. (MG)
25
Harmonia: Musik von Harmonia
Brain (1974)
Musik von Harmonia är en extraordinär debutskiva. Och starten på ett kort samarbete mellan tre synnerligen multibegåvade musiker; Cluster-duon Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius samt Michael Rother från Neu! Tillsammans skapade de musik som än idag låter lika modern som den gjorde för trettio år sedan.
Den instrumentala musiken flödar fram i åtta stycken som är lika lekfulla som mekaniskt hypnotiserande, långt bortom definitioner som stavas kraut och kosmiskt. Men det finns också abstrakta inslag på skivan. ”Ohrwurm” är mer Wolf Eyes än krautrock. Det är överhuvudtaget svårt att placera in ”Musik von Harmonia” i förenklande genrebegrepp eller fyrkantiga definitioner. Det är som om gruppen befann sig decennier framför sin egen tid.
Över den kreativa lekfullheten och de motoriska takterna ligger en orubbad känsla av lugn. Som på ”Sehr Kosmisch” där man inte vet om det är musiken eller hjärtat i bröstet som stakar ut rytmen. Mästerverk som elektropopiga ”Watussi” och ” 4/4-rökaren ”Dino” är några av de starkaste ögonblicken på denna framåtblickande skiva som skakat grundvallarna i den moderna musikhistorien.
Trion har influerat allt från David Bowie till Aphex Twin och påverkar generationer och åter generationer av musiker. Inte konstigt att Brian Eno en gång i tiden påstod att Harmonia var ”världens viktigaste rockband”. Och det var innan han själv ingick i bandet. (JH)
24
Don Cherry: Mu Part 1 & Mu Part 2
BYG Actuel (1969)
Tänk om man kunde kröka tiden och kika in i Studio Saravah i Paris den 22 augusti 1969! Don Cherry, Ed Blackwell och i kontrollrummet en ljudtekniker som innan dagen är över har fångat en musik som fortfarande hör till det friaste som någonsin spelats in.
Den första av dessa sessioner, Mu 1, blev också nummer 1 i den legendariska BYG-Actuel-serien och en nivåmätare för den utgivning som skulle följa. Den läckra, sobra formgivningen var intakt vid nr 31, som blev katalognumret för Mu 2 men som alltså spelades in samma augustidag 1969.
I ett historiskt perspektiv nämns Mu 1 & 2 ofta som experimentell urkälla för den ”world music” som exploderade under 80-talet. Don Cherry spelar inte bara frijazztrumpet från sin karriärs höjdpunkt utan växlar mellan piano, röst, indianflöjter, bambuflöjter, slagverk. Ljudbilden är rik och dynamisk med Ed Blackwells vidunderliga spel på trummor och slagverk. Man kan riktigt höra hur världen vidgas: afrikansk polyrytmik flyter vid sidan av frijazzens idiom, naturen ekar av flöjtande fåglar, det är revolution på gång, stad, rörelse, puls, energin breddar skalor och harmonik, lekfullheten är smittande, samspelet inget mindre än telepatiskt. En bra dags arbete blev två plattor (finns som en cd). Ett mästerverk. (SR)
23
Velvet Underground: White Light/White Heat
Verve (1968)
Idag kan det tyckas märkligt att inte Velvet Undergrounds debutalbum blev en större succé rent kommersiellt. Men på ett plan var det enbart positivt, för när Lou Reed, John Cale, Maureen Tucker och Sterling Morrison spelade in uppföljaren White Light/White Heat hade de ingenting att förlora. Nico försvann från mikrofonen, kontakten med Andy Warhol tynade bort, experimenten fick flyga fritt, Lou Reeds texter frossade i droger och bisarra sexfantasier och musiken pulvriserade allt motstånd.
”Sister Ray” (17 minuter på skiva, men ofta runt en halvtimma live) banade vägen för varenda musiker som ville gräva ner sig i dissonans och spränga ramar. John Cale spelar helvild orgel genom en gitarrförstärkare, gitarrerna krossar glas och Tucker bankar, bankar och bankar. ”The Gift” utvecklades från den tidiga instrumentalaren ”Booker T” och har en kittlande suggestionskraft när John Cale med wales-accent läser Reeds mörkt humoristiska novell om svartsjuka. Titel-spåret, ”Lady Godiva's Operation” och den Nico-doftande ”Here She Comes Now” är rakare, men har avantgardeelement som sipprar ut och oroar öronen.
Medlemmarna har pratat om ”anti-beauty” för att förklara skivans sound. Och jo, det är inte vackert, men rasande bra, och Lou Reed har aldrig spelat gitarr med samma nerv som på den free-form-fräsande ”I Heard Her Call My Name”. (PMJ)
22
This Heat: This Heat
Piano (1980)
”Like there is no tomorrow” sjunger This Heat i ”Not Waving”. Titeln kommer från den engelske poeten Stevie Smith som diktar om hur en drunknande mans armfäktande tas för vinkningar av folket på stranden. Metaforen för den missförstådde eller för människors ignorans är tydlig. I ett land på väg in i Margaret Thatchers våld såg trion Charles Hayward, Charles Bullen och Gareth Williams mörkrets portar sluta sig.
I ett gammalt kylrum vände de dock ut och in på deppigheten och under åren 1976 till 1978 spelade de in sitt självbetitlade debutalbum som släpptes 1979 på David Cunninghams etikett Piano. Trots vissa ojämnheter är det en mästerlig skiva. Samtidigt som This Heat tar intryck av flera alternativa rörelser som kraut, industri och post-punk, ställer de sig helt utanför sin musikaliska samtid. Med rock i botten snurrar de runt i loopar, spänner upp vassa taggtrådsslingor med gitarrer, skapar distans med kalla utdragna elektroniska vågor, formar ord till dystra betraktelser. Monotoni bryts av komplexa tribala rytmer av Charles Hayward. Musiken är så otroligt intensivt, även i de mer åtstramade låtarna.
This Heat visade tydligt hur kreativiteten kan vandra hand i hand med desillusionen. Och det är banne mig riktigt vackert. (MN)
21
Sun City Girls: Torch of the Mystics
Majora (1990)
Att tycka om Seattle-baserade Sun City Girls har inte alltid varit lätt, mycket beroende på deras otämjbara attityd att alltid utmana såväl lyssnare som sig själva. Detta förhållningssätt har skapat några av den moderna musikhistoriens mest krävande plattor. Vissa saker är briljanta, andra bra medan också en hel del av deras musik faktisk faller ganska platt. I sina allra bästa stunder finns det dock väldigt få som kan mäta sig med deras idérikedom och musikaliska våghalsighet. Det självklara crescendot i deras imponerande kavalkad av såväl nya som återutgivna alster är 1990 års Torch of the Mystics. Utflippad rock blandas här med jazzdoftande improvisationer, Beefheart-inspirerad galenskap, filmiska mardrömmar, sydostasiatisk traditionalism, atmosfäriska dagdrömmar, punkenergi och omtumlande, ökendoftande ritualism till en helhet som faktiskt är betydligt mer lättlyssnad än vad ovan nämnda beskrivningar vid första anblicken kan indikera.
Torch of the Mystics är en typ av skiva som får lyssnaren att tappa hakan och är i all sin bisarrhet vida överlägsen allting annat i genren. I ärlighetens namn är det inte så lätt att veta precis vilken genre som avses men det är liksom en annan sak, och dessutom en tämligen ovidkommande och ointressant anmärkning. (MG)
20
Robert Wyatt: Rock Bottom
Virgin (1974)
Robert Wyatt är en egensinnig och extremt självständig musiker. Respekterad av medmusiker, hyllad av hängivna fans. Han rör sig som en fri fågel mellan pop och jazz, utan att köpslå med sin identitet. Han kan med sin röst vara både innerligt kärleksfull och politiskt engagerad. Under en lång karriär har han släppt en rad skivor och dykt upp i ett flertal oväntade konstellationer. Man kan finna många toppar men också en del ojämnheter.
Albumet Rock Bottom är allt annat än ojämnt. Egentligen raka motsatsen. Skivan suger tag i lyssnaren från första stund och vägrar släppa taget. Man hamnar rakt in i en drömsk och oförutsägbar värld, full av kontraster och mångbottnade skiftningar. Även efter upprepade lyssningar finns nya detaljer att upptäcka. Skivan består av sex spår, fria och flytande i sin struktur och perfekt organiserade till en helhet.
Att försöka pricka in någon genre blir nästan löjligt, Rock Bottom talar sitt eget språk, har sin egen vokabulär. Wyatts röst är unik och extremt vacker, musiken likaså. Hopper, Sinclair, Frith och Oldfield är gästmusiker som pekar mot ett progressivt Canterbury-sammanhang. Men detta är så högklassigt och eget att det kan strunta i alla sammanhang. (MJ)
19
Miles Davis: Bitches Brew
CBS (1970)
Uppenbarligen nöjde sig Miles Davis aldrig med det varande. Likt en rastlös själ låg han i förgrunden av jazzens utveckling under mer än 40 år. Bebop med Bird; i framkant med hardbop; med Coltrane och Kind of Blue; med kvintetten på 60-talet och med Bitches Brew.
Året 1969. Jazzen går kräftgång. Soul och rock tar mer och mer över jazzens roll som coolhetens bastion. Istället för att bli en väktare över vunna framgångar låter sig Miles Davis influeras. Han spelar på Fillmore West och Fillmore East, på samma biljett som Grateful Dead, Crosby, Stills, Nash & Young eller Steve Miller.
Tre dagar i augusti spelar han in Bitches Brew med nygammal grupp. Bandspelaren går hela tiden och spelar in en aldrig tidigare hörd brygd av jazz, rock, soul, funk, monotona rytmer, groove, elektricitet, sound, sex, svett och kropp. Benny Maupins basklarinett, Jack DeJohnettes trummor, Dave Hollands bas, Chick Coreas och Joe Zawinuls elpianon, John McLaughlins gitarr, Wayne Shorters sopransax och Miles trumpet sätter alla prägel på musiken även om flera andra musiker också deltar. Det är trans, rörelser och introverta psykedeliska drömmar.
Dubbelalbumet Bitches Brew var så otroligt rätt när det kom. Och det är lika rätt idag. Det har åldrats med stor värdighet. (MN)
18
Steve Reich: Music for 18 Musicians
ECM (1978)
På allas vårt Youtube finns ett antal klipp från 2008 där Steve Reich framför "Music for 18 Musicians" tillsammans med tyska Ensemble Modern vid Tokyo Opera City Concert Hall. Klippen som sådana är kvalitetsmässigt inte mycket att hurra över men tre minuter in i det sista klippet, alldeles när tonerna från Reichs flygel ebbar ut och violinen tystnar, sluter kompositören sina ögon, fuktar sina läppar och nickar försiktigt tillfreds mot sina medmusiker.
Steve Reich har själv sagt att de fem första minuterna ur "Music for 18 Musicians" innehåller mer harmoni än vad något annat av hans verk gör i sin helhet. Om det är sant eller ej spelar mindre roll, det intressanta är att harmonin spelar en sådan avgörande roll i ett verk helt uppbyggt av tillsynes disparata cykler av toner. Tillsammans bildar de 18 olika musikernas monotona repetitioner en väv av klanger där en mängd harmonier tar form i och med att cykler går in i varandra och de tre kvinnliga rösternas pulserande toner binder samman olika instrument vid olika tidpunkter. Man skulle kunna skriva oändligt mycket om styckets lika intressanta som briljanta komposition och det är just därför det finns något väldigt betryggande i att se Reich avslappnade nick i det där Youtube-klippet, något som påminner om att "Music for 18 Musicians" mer handlar om harmoni, samspel och skönhet än någonting annat. (TN)
17
Nico: Chelsea Girl
Verve (1967)
Året är 1966 i New York. Andy Warhol spinner drömmar i popkonstfabriken och turnerar med sin Exploding Plastic Inevitable-roadshow. The Velvet Underground upptäcker Nico och de spelar tillsammans in en banbrytande skiva som skildrade människans avart. Ofta uttryckt i form av sodomi, drogberoende och prostitution. Ett år senare står den tyska modellen Nico på New Yorks caféscen tillsammans med sina män. Tim Hardin, Jackson Browne, Sterling Morrison och Bob Dylan. Alla har de skrivit låtar åt Nico.
Med en låtskrivarskatt i ena näven och ett VU på toppen i den andra fick Nico bra backning. Och visst hörs det att ”I´ll Keep it with mine” är skriven av Dylan. Att ”Little Sister” kommer från duon Cale/Reed är ingen överraskning. Men utan Nicos särpräglade väsen vore det låtar i mängden. För den sträva stämman med den vackra europeiska klangen är magisk.
Musiken arrangeras kring gitarr, men backas också upp med orkestertoner från stråkar och flöjter. Nicos ödesmättade barockpop, som på ”These Days”, är lika fulländad som Scott Walkers finaste 60-talsögonblick. Cales och Reeds experimentlusta finns också där, som på brötiga ”It was a pleasure then” som sliter på stråkar och strängar. Sista låten, ”Eulogy for Lenny Bruce” är en riktig pärla. En låt som stundtals är så vacker att jag måste blunda hårt för att inte börja gråta. Det rör om att lyssna på Chelsea Girl – precis som ett mästerstycke ska göra. (JH)
16
Patti Smith: Horses
Arista (1975)
”Jesus died for somebody´s sins but not mine…” , Patti Smiths femminutersversion av van Morrisons ”Gloria” är bara ett av många argument för att Horses är ett av de bästa debutalbumen någonsin. Hennes röst smakar kropp och går från halvt viskande talsång över i musik för att kulminera i extas. Det är sinnligt, aktivt, pockande, jagcentrerat, men det är en sinnlighet formad av känslig hud mot rivjärn. Ur orden föds poesi och musik. Patti Smith är antikens Terpsichore som återuppstått i extas. De innerligaste frijazzbönerna, som hudlöst känslosamt framburits av Albert Ayler och Frank Wright, har fått ny kropp. John Cale har gjort den transparenta, doftande produktionen. På det svartvita skivomslaget delar vi ett ögonblick med Patti Smith porträtterad av vännen Robert Mapplethorpe. Så går en obruten båge genom tiden från Horses till sorgealbumet Coral Sea från 2008. (TM)
15
Godspeed You! Black Emperor: Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
Kranky (2000)
Plötsligt pratade alla om det där märkliga bandet från Kanada som tagit sitt namn från Buraku Emporuru, en obskyr svartvit dokumentär från 1976 av regissören Mitsuo Yanagimachi. Det var någonstans i mitten av 2000 och det verkade inte spela någon större roll om du gillade metal, rock eller pop. Alla tycktes gilla det mystiska niomannakollektivet Godspeed You! Black Emperors instrumentala musik.
Det är lätt att förstå. Lyssnar man noga hör man influenserna. Ambient, drone, space rock, John Cale, Pink Floyd, Neurosis. Och slår man ihop dessa är det förstås enkelt att rubricera GYBE:s musik som postrock, men det känns inte riktigt rättvist med tanke på bandets ambitioner.
Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven är uppdelad i fyra 20-minutersstycken, som i sin tur är indelade i ett antal sektioner. De två första spåren fortsätter på samma linje som ep:n ”Slow Riot for New Zero Canada”. Musiken börjar enkelt, för att sakta byggas upp innan allting exploderar i ett crescendo. De återstående två flörtar mer åt shoegazing, friformsrock och noise. Vilken form det än handlar om, GYBE:s musik är otroligt dynamisk och korsbefruktar olika känslolägen med precision. Skärpan är perfekt i såväl de svala som intensiva partierna. Visst kräver skivan sin lyssnare, men den belönar också dom som orkar hålla örat vaket när de långa flimrande ljudlandskapen passerar förbi. För det är trots allt en av 00-talets allra bästa skivor vi pratar om. (JH)
14
Linda Perhacs: Parallelograms
Kapp Records (1970)
Det finns många artister och band som av olika anledningar aldrig släppte mer än en platta. I vissa fall kan man verkligen sörja att man aldrig fick höra vad som skulle kunna kommit ut av en musikalisk idé om den fått tid och utrymme att växa. När det gäller Linda Perhacs smått magiska Parallelograms från 1970 är känslan delvis en annan, mycket beroende på att den rakt igenom känns så förfinad, genomtänkt och fullständig. Det här är musik som med sin omsorgsfullhet, och känslosamhet liksom inte kan komma längre. Visionen är redan nådd och resultatet kan omöjligtvis bli mer bländande.
Det går att rita geometriska figurer där Perhacs placeras diagonalt mot Joni Mitchell men Parallelograms uttryck är strävare och skuggorna här är hela tiden mörkare. Hon väver in sin änglalika röst och abstrakta ljudinfall i långsamt föränderliga gitarrkompositioner. Folktonen är hela tiden tydlig men segment av kosmisk jazz och psykedeliska detaljer spelar också viktiga roller i det imponerande djup som skivan i sin helhet signalerar.
När man ligger raklång på en klippa som speglar sig i havet och iakttar molnen som jagar över den snabbt mörknande kvällshimlen och samtidigt låter Perhacs försköna världsbilden upphör tiden att existera. Ett livsverk och mästerverk i ett. (MG)
13
Fe-Mail: Blixter Toad
Asphodel (2006)
Om noisemusiken har ett kön – vilken korkad fråga – så inte är det kvinnligt. Noise är manliga överarmar och uthållighet. En smärre revolution var det därför när Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord i början av 2000-talet äntrade världsscenen som Fe-Mail och droppade debutbomben Syklubb fra helvæte. De fick omedlebart respekt och kärlek för sitt sätt göra musik av ljud, oljud och allt däremellan. Det lät… annorlunda. Roligare.
Med dubbelalbumet Blixter Toad från 2006 hade Ratkje och Tafjord inte bara slipat sina individuella instrument, rösten och det franska hornet. De hade också förfinat former och format för att arbeta med de noisemusikaliska verktygen som liveelektronik, kontaktmikrofoner, datorer. Det är lätt att säga att kvinnorna förenar komposition och improvisation. Svårare att beskriva hur de nästan arkeologiskt gräver upp ljudfragment och penslar fram ljudande flisor, bitar, skavda skärvor. Som om musiken bjuder in en på skattjakt – kom, finn, fynda!
Blixter Toad är en osedvanligt dynamisk skiva. Dessutom väldigt snäll mot öronen. Fortfarande är det en av de album jag varmast vågar att rekommendera oinvigda noiseöron. Fe-Mails blixtrande lekfullhet står sig. (SR)
12
The Spontaneous Music Ensemble: Karyobin
Island (1968)
Slutet av 60-talet. Den fria improvisationens Europa har ännu inte funnit sin form. Med ena benet kvar i jazzen och framförallt i dess sound far det andra hit och dit i ett nyfiket sökande. Det finns inget som tynger, fjäderlätt ringlar musiken fram och hittar nya områden, nya rum att utforska. Innovationskraften hos John Stevens, Derek Bailey, Evan Parker, Kenny Wheeler och Dave Holland är enastående när de spelar in Spontaneous Music Ensembles debutskiva för Island (!) 1968.
Alla fem medlemmarna är mästare i lyssnandets konst. Likt svampar suger de in varandras idéer, svarar på dem, bryter upp, stretar emot, utvecklar. Fraser blir till samtal som växlar i intensitet och tempon. Allas röster är lika värda, det är en kollektiv musik där tonvikten ligger på hela gruppen och inte på de individuella prestationerna. Självklart inte en slump under det radikala 1968.
Man kan redan här höra hur fragment slungas ut i ljudrummet, men musiken har ännu inte nått det korthuggna sound som exempelvis Bailey senare blir fenomenal på att formulera. Istället är friktionen mellan det fragmentariska och det sammanhållna en av de sakerna som gör Karyobin till en så underbart spännande skiva. Förutom den långt drivna musikaliteten. (MN)
11
My Bloody Valentine: Loveless
Creation (1991)
När My Bloody Valentine gav ut Loveless 1991 markerade den en sammanstrålande länk mellan olika delar av musikhistorien. Genom bandets sofistikerade shoegazeutflykter förenades knappt trettio år av rockhistoria, från Velvet Underground till tidiga Dinosaur Jr., och drogs till sin spets genom ett lika enastående som vackert gitarrmangel.
Under den efterföljande turnén sågades My Bloody Valentine gång på gång. Det som skulle föreställa något slags provokation (där publiken utsattes för obeskrivbart höga gitarrljud hela spelningar igenom) ansågs istället vara ett meningslöst slöseri med publikens hörselförmåga. Men tiden gick, det som hade risats rosades och mytbildningen kring My Bloody Valentine tog fart på allvar. Och idag ses Loveless som en av 90-talets absoluta musikaliska höjdpunkter, ett av rockhistoriens mest betydande album och framförallt shoegaze-genrens magnum opus.
Stora delar av 90-talstypiska musikströmningar har annars skämtats bort – däribland drum 'n' bass, IDM, eurodisco och även just shoegaze. Loveless står trots detta kvar som en institution i musikhistorien, till viss del genom My Bloody Valentines provokationer men framförallt tack vare det faktum att albumet tog pop och rockmusiken i en ny riktning. En riktning där hela rockhistoriens oljud kunde sammanstråla i en ny progressiv syntes. (TN)
10
David Behrman: On The Other Ocean
Lovely Music Ltd (1977)
För unga improviserande datamusiker, ja även för äldre än så, kan det första mötet med David Behrmans långsamma On The Other Ocean bli en märklig upptäckt. Skivan spelades in 1977 när Vietnamkriget var över. Punken blommade och vissnade. Grateful Dead gjorde disco i San Francisco. Världen var ny, gammal, oviss.
En septemberdag i samma kaliforniska stad gick tonsättaren David Behrman till inspelningsstudion i Center for Contemporary Music med två klassiska instrumentalister, Maggi Payne på flöjt och Arthur Stidfole på basun. De hade aldrig spelat ihop. Nu skulle de improvisera fram interaktiv musik med en dator, KIM-1 (föregångare till Apple II). Deras ljud, framförda inom ett smalt spann av sex toner, matades in i datorn, som förprogrammerats att svara med harmonier som musikerna i sin tur improviserade över. På liknande sätt, fast med bara en cellist som ljudalstrare, arrangerades ”Figure in a Clearing”, som blev originalskivans b-sida.
Enkelheten är det som gör låtarna så distinkta. Improviserandet sker spontant mellan människorna och maskinen, det finns en lekfullhet som fortfarande känns befriande. Datorn – inget flashigare än ett enkelt kretskort kopplat till en hemmagjord synthesizer – producerar rena ljud med en harmonisk rikedom. Det är som om vågformerna var levande väsen, de rör sig likt världshaven, som abstrakta planeter.
Riktigt lika bra som på On The Other Ocean har David Behrman inte lyckats fånga mötet mellan teknik och mänsklighet, varken före eller efter. Samspelet är sinnligt, med närvaro man sällan upplever i dagens datormusik. Som om Behrmans dator inte bara reagerade, utan faktiskt lyssnade. (SR)
9
Tortoise: Millions Now Living Will Never Die
Thrill Jockey (1996)
Genrebeteckningen postrock kan kännas konstruerad men är trots allt märkligt relevant när man talar om Tortoise. Millions… landade inte bara som ett urstarkt statement i precis rättan tid utan har också visat sig vara den Tortoise-skiva som i efterhand kan klassas som den mest klassiska. För det är mycket som blev helt rätt här. Och som fortfarande berör vid varje lyssning.
Inledande ”Djed” gör det starkaste intrycket. I grunden har vi här alla ingredienser som kännetecknar postrocken, rena instruktionsboken. Under drygt tjugo minuter bjuds man på en tripp med inslag av dub, kraut, minimalism, electronica och ”studion som instrument”. Låten vrider och vänder på sig, ut och in, börjar om, styr in på en annan väg. Startar, drar iväg, bromsar in, förvrängs, tid för eftertanke, nytt stickspår, annan takt, sönderfall. Rät, avig, spegelvänd – ständiga perspektivförskjutningar som öppnar upp en rik värld.
Men det finns andra höjdpunkter. Fina ”A Survey” pulserar mystiskt och är i princip ett solostycke för bas. Abstrakta ”Dear Grandma And Grandpa” ekar drömskt och reliefartat på samma gång. Avslutande ”Along The Banks Of Rivers” är torr öken, spaghettiwestern och långsam Morricone. Det är otroligt stämningsfullt hela vägen. (MJ)
8
The Peter Brötzmann Octet: Machine Gun
BRÖ 2 (1968)
Redan skivkonvolutet säger hur viktig Machine Gun är. Peter Brötzmann, med ett förflutet som konstnär och formgivare, satte standarden för grafisk gestaltning och musikaliskt uttryck i fri improvisation. Med sin trio hade han redan sprängt fram fri jazz på europeiska. Den beundrade amerikanska jazzen var inte längre facit.
Den här kvällen under den historiska och mytomspunna månaden maj 1968 satt åtta unga musiker på Lila Eule i Bremen, då bandspelaren slogs på: Sven-Åke Johansson och Han Bennink skulle för all framtid ändra slagverkets riktning, basisterna Peter Kowald och Buschi Niebergall lämnade jazzens löpningar för tunga egna påståenden, pianisten Fred van Hove tänkte visa att utspelets kraft inte var detsamma som mängdlära, Willem Breuker var beredd att spela sitt livs bästa solo på tenorsax, Evan Parker drog andan för ett spräcksaxsolo, som bara Peter Brötzmann kunde bräcka i sin vilja att blåsa hårdare än någon annan.
Oktetten spelade som en man, för det var ännu mycket litet plats för kvinnorna, och naglade fast lyssnarna med sylvassa hårda tonkluster. Efter den öppningen fanns ingen återvändo! Musikerna kunde till och med kosta på sig att inflika några töntpoppiga passager, som de blåste upp i orkanstyrka. Namnet Machine Gun passade väl in i tidens revolutionsromantik. Så fort jag träffade Peter Brötzmann, frågade jag honom ivrigt om musik och politik. Han förnekade alla samband! Machine Gun var för övrigt Don Cherrys smeknamn på honom och hade inget med politisk revolution att göra. Ändå blev allt sig olikt efter denna musik. (TM)
7
NEU!: 1
Brain (1972)
De tre 70-tals-albumen med NEU! hade länge mytiska proportioner i min föreställningsvärld. De var svåra att få tag på och först när ordentliga cd-utgåvor landade för åtta år sedan började jag tränga in i Michael Rothers och Klaus Dingers musik. Förväntningarna överträffades. Det var verkligen ny musik som aldrig har åldrats och som pekar framåt till Joy Division, Sonic Youth, P.I.L., Pere Ubu, This Heat, Neubauten, Boredoms och mycket annat.
Alla skivorna är lysande - men debutalbumet slår hårdast. Här finns två av gruppens motoriska paradnummer – ”Hallogallo” och ”Negativland” – som maler in i ryggmärgen med Dingers minimalistiska trumspel och Rothers gitarr som glider in och ut ur ljudbilden. Den förstnämnda är hypnotisk och skulle kunna fortsätta i timmar, ”Negativland” har mer distinkt bas, chockstartar med borr och gitarren är vass som skalpellverktyg. NEU! 1 är dock inte enbart motoriska rytmer utan rymmer mycket mer. Mystiska klanghav, trasiga röster, spaceblues. Inspelningar av vatten förekommer både på ”Im Glück” och ”Lieber Honig” och jag ser framför mig ett översvämmat Tyskland, några ensamma människor som sakta rör sig framåt i små roddbåtar, sitter på hustak och stirrar in i föränderliga landskap. (PMJ)
6
Captain Beefheart & The Magic Band: Trout Mask Replica
Reprise (1969)
I experimentella musikkretsar finns det få artister som lika regelbundet omnämns som influens som Captain Beefheart & The Magic Band, och oftast är det just Trout Mask Replica som åsyftas. Än idag ter sig denna klassiker häpnandsväckande monumental och skruvad på ett sätt som andas lika delar furiös galenskap som utstuderad briljans. Komplexa, blues-influerade melodier vävs samman med element av atonal rock, frijazz och rytmiska ljudexperiment och även om saker och ting ibland faller på plats är det lika vanligt att musikens olika delar får sväva fritt, spirituellt sammankopplad snarare än musikaliskt. Över alltsammans svävar Don Vliets surrealistiska avgrundsvrål och om du som lyssnare en gång vågat släppt taget och sugits in i Beefhearts absurda drömvärld är det i princip omöjligt att fly.
Kanske finns det Beefheart-skivor som uppvisar en annan enhetlighet och även teknisk briljans men inte någon annanstans är man så framåtsyftande, så orädd och så nyfiken på att undersöka nya platser. Det är inte bara en musikalisk resa där man reser långa sträckor utan också reser i tid. Trout Mask Replica tillhör kategorin skivor som med basen i en välarmerad historisk grund inte bara lyckas förvalta sitt musikarv utan också skapa något banbrytande som på en och samma gång är fullständigt obegripligt och självklart. (MG)
5
Brian Eno: Ambient 1: Music For Airports
E.G. Records (1978)
Hade Brian Eno låtit Music for Airports vila i arkivhyllan om han hade vetat vilket monster den skulle framkalla? Andra hade kanske tvekat, men inte Eno. Det dröjde visserligen innan skivan togs som gisslan, men då blev den verkligen en konceptuell brygga mellan Saties möbelmusik och den muskelavslappnande terapimusik som ekat alltsedan 80-talet.
Flygplatsmusikens bakgrund är känd men tål att åter berättas. Eno fastnade i mitten av 70-talet på en tysk flygplats och slogs av den oinspirerade ljudatmosfären. Några år senare ligger han på sjukhus, lyssnar på tidig musik på låg volym som inte går att skruva upp, och får en snilleblixt: att göra musik med en repetitiv, irregulär form som istället för att bädda in tvärtom accentuerar de atmosfäriska lagren. Vips – ambient music.
Den första låten, ”1/1”, förmodligen den mest älskade, skrev Eno ihop med Robert Wyatt och ljudteknikern Rhett Davies. Bandloopar med två enkla pianomelodier snurrar, förskjuts, växer till komplexa mönster som aldrig upprepas exakt trots att musiken kärna är just upprepning. De två följande låtarna, ”1/2” och 2/1”, använde sfäriska körsamplingar (”aaaahhhhh”, idag ett standardljud i varje dussinsynth) på fyra spår som loopas i faser om 23, 25 och 29 sekunder och aldrig riktigt synkas med varandra. Alltid samma, aldrig samma.
Musik for Airports kom ut 1978 på det musikerdrivna skivbolaget E.G. Records under hans egen etikett Ambient. Beteckningen blev AMB001. Först är störst. (SR)
4
John Coltrane: Meditations
Impulse (1966)
I september 1965 spelade John Coltranes klassiska kvartett in fem låtar. Huvudpersonen var inte helt nöjd och åkte till Rudy Van Gelders studio i New Jersey i november samma år. Denna gång med ytterligare två musiker: Pharoah Sanders och Rashied Ali. Coltrane blev tillfreds och inspelningarna släpptes som Meditations. Jämfört med septembermusiken - långt senare släppt som First Meditations - togs en låt bort för att ersättas av ”The Father and the Son and the Holy Ghost” som inleder skivan.
1965 var ett kritiskt år för Coltrane, han klippte banden till beboprötterna, spelade även in ”Ascension och en rad andra friare skivor, var tvungen att gå in i någonting annat. Elvin Jones och McCoy Tyner lämnade bandet efter Meditations, men Sanders och Ali liksom Jimmy Garrison förblev följeslagare ända tills Coltranes död sommaren1967.
Det är en fantastisk skiva som flyger rakt in i de spirituella och känslomässiga stormvindarna från första sekund, med Coltranes och Sanders tenorsaxofoner som exploderar och ibland slingrar sig in i varandra från varsin kanal. De två trummisarna bombarderar med kaskader av rytmer. Några andningshål, som Garrisons kontrabaspoesi på ”Love”, berikar skivan.
Musik på liv och död. En milstolpe som brinner lika intensivt än i dag. (PMJ)
3
Can: Future Days
United Artists (1973)
Musiken på Future Days spelar sig själv och är svårstoppad i sin euforiska och nästan naiva spelglädje. Kemin och det intuitiva samspelet mellan bandmedlemmarna Michael Karoli, Damo Suzuki, Jaki Liebezeit, Irmin Schmidt och Holger Czukay når här de mest sköna och sublima höjder. Albumet är rytmiskt och svängigt rakt igenom och Liebezeits trumspel har som alltid en betydande roll. Få trummisar har samma förmåga att hålla ihop trådarna, sköta lokomotivet och ändå på något sätt röra sig fritt i groovet. Vi pratar om rumslig rymd och ett hyperfokuserat afro-latin-jazz-kraut-groove.
Holger Czukays favoritmetod var att spela in timslånga tejper med gruppens spontana kompositioner för att sedan klippa ihop de bästa delarna och ”skapa” ett spår eller album utifrån detta. 1973 var detta sannolikt ett ytterst handgripligt och tidskrävande klippjobb. Häri ligger mycket av hemligheten med Can. Som lyssnare känns det som om man kastas in i något som har pågått ett tag och som kommer att fortsätta långt in i framtiden. Titeln Future Days kanske sammanfattar mer än man tror och albumet lär förhoppningsvis också höras under lång tid framöver. Kan det finnas något vackrare exempel på kreativ telepati och teknisk manipulation? (MJ)
2
Albert Ayler Trio: Spiritual Unity
ESP (1964)
Likt en katt bland hermelinerna blev Albert Ayler länge ifrågasatt, nedvärderad och missförstådd. Med sin musik utmanade han såväl jazzetablissemanget som mer radikala krafter. Detta trots att Ayler omfamnade mycket av jazzens svarta historiebok; New Orleans, marscher, gospel, improvisation och melodier. Men hans inre röst gav honom ett högst eget uttryck. Hans djupa, kraftiga ton grät, skrek och ylade. Tonerna var liksom inte viktiga - soundet var allt. Hos trumslagaren Sunny Murray och basisten Gary Peacock fann han dock meningsfränder och i juli 1964 spelade trion in den banbrytande skivan Spiritual Unity.
Gary Peacock är fenomenal på basen. Många gånger befinner han sig flera mil från Ayler och Murray, samtidigt funkar det så otroligt bra. Sunny Murray revolutionerar trumspelet när han fullständigt ger f-n i att vara timekeeper. Istället följer och leder han rytmiken genom att extensivt slå på cymbalerna i ständigt varierade tempon och densiteter.
På tidigare inspelningar hade inte medmusikanterna förmågan att ta till sig hela Albert Aylers musikaliska vision. Med Murray och Peacock kan den blomma ut på alla ledder. Det är det som gör Spiritual Unity till ett mästerverk. (MN)
1
Sonic Youth: Daydream Nation
Geffen (1988)
Daydream Nation har över tjugo år på nacken. Historien började i New York 1988. Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley gav sig in i studion tillsammans med Nicholas Sansano för att spela in ett sjätte album. Det sista på ett oberoende bolag.
Skivan släpptes i oktober samma år. En dubbel-LP inslagen bakom Gerhard Richters strama verk "Kerze" (ett brinnande stearinljus mot grå bakgrund). ”Daydream Nation” markerade den punkt då Sonic Youth lämnade sin outsiderposition som ett skränigt New York-band, till att bli en pop-kulturell institution som kom att utöva stort inflytande över framtiden. Daydream Nation är förstås en klassiker av stora mått. Till och med Library of Congress har fattat grejen. I deras National Recording Registry finns en kopia av Daydream Nation för dess historiska, kulturella och estetiska värde.
Musiken är lika oförutsägbar som den är djärv. Varje låt har sina egna karakteristiska krokar och finesser som etsar sig fast i minnet. Tretton oförglömliga ögonblick som drivs av förvirring, sex och ungdomsrevolt på Reagan-regimens bakgård. Det är rockhistoria, genom ett filter av noise och avantgardistiskt mod. Musiken startat bränder med sin post-punksfrenesi och hypnotiska instrumentation. Skriande Hendrix-gitarrer och utflippade LSD-trippar om vartannat. Monotona experiment som ”Providence” varvas med raka rockdängor som ”Total Trash”. Det var som Daydream Nation suddade ut gränserna när den kom. Konventioner löstes upp och från den dagen kändes det som om allting var möjligt. (JH)
