”The Old Stone” in memoriam, 1936–2013

”The Old Stone” in memoriam, 1936–2013

Sten Hanson, 1936-2013.

”The Old Stone” in memoriam, 1936–2013

Publicerad: tors, 2013-11-14 23:38

Sten Hanson har gått bort. Han avled den 1 november, 77 år gammal. Soundofmusics Kristoffer Westin tecknar ett ofullständigt porträtt av denne mångsysslande konstnär.

Av: Kristoffer Westin

Jag kände aldrig Sten Hanson, men hans konstnärliga verksamhet har utan tvekan haft stor betydelse för mig – särskilt de strålande text-ljudkompositionerna, som varit lärorika upplevelser för min egen utveckling i riktning mot en mer nyanserad syn på experimentella konstuttryck. Mina intryck av personen Sten inskränker sig till ett kort möte som tilldrog sig under Nordiska Musikdagarna i Norrköping 2007. Hanson gjorde då ett framförande av text-ljudverket ”Ränn Sten” (2004) under avslutningsfesten, vilket visade sig vara ett illa valt tillfälle att lägga en programpunkt, eftersom bara en bråkdel av festivitetens besökare bemödade sig med att lyssna – och för att förvärra situationen ytterligare, saknade den icke-lyssnande skaran vett nog att hålla tjäften under framförandet. Merparten av besökarna skrålade på, respektlöst och utan pardon, medan Sten läste en, av honom, vackert manipulerad CJL Almquist-text till ackompanjemang av ett meditativt ljudband.

Efter den fina föreställningen satt han med sin fru och tittade ut över det besvärliga folkhavet – jo, jag stod faktiskt och observerade honom. Så tog jag mig kraft och mod att närma mig denna korpulenta ålderman. Nog var jag lite ängslig, då min respekt för denna betydelsefulla konstnär var och är omfattande. Efter att vi hade utbytt formella hälsningsfraser, gav Hanson omedelbart ett mycket sympatiskt och intresserat intryck och plötsligt var min tidigare nervositet helt bortglömd.

Min vana trogen såg jag till att få en skiva signerad, där han skrev följande: ”Till Kristoffer som lyssnar så snällt med hälsn fr. The Old Stone”. Tyvärr blev det som sagt inget mer möte – till saken hör att jag hade bokat in en intervju med honom tisdagen den 5 november, men Sten Hanson avled redan under fredagen den 1 november. Det är förstås mycket jag undrar över och är mycket nyfiken på – däribland hans många internationella kontakter med konstnärer, komponister och ljudpoeter. Träffade han eller korresponderade med Konrad Bayer? Jean Tinguely? Eller hur kommer det sig att Karel Goyvaerts omnämns som en betydande person för Hanson, det känns väl ändå mycket oväntat? Och förstås – satte han några rökare i krysset under sin strålande karriär som fotbollspelare i konkretisternas fotbollslag? Frågorna fortsätter gå runt i skallen och blir allt fler. Oavsett – vad jag har förstått lär Hanson ha varit en bra historieberättare.

Lyckligtvis har det genomförts flera intervjuer med denna mångsysslande konstnär. Vidare ska Firework Edition ha en eloge för publikationerna av såväl en DVD:skiva, en bok samt flera CD:skivor, vilket sammantaget ger en god inblick i Hansons många verksamhetsområden; för konstnären Sten Hanson arbetade aldrig uteslutande inom ett område, utan verkade både som poet, intermediakonstnär, komponist och performanceartist. Vid en överblick av hans imponerande verkkatalog finner vi att hans verksamhet inkluderar instrumental teater, musikteater, text-ljudkompositioner, stycken för instrument och live-elektronik, bandkompositioner, intermediaföreställningar för scenen och dansare, liksom poesi och prosa. Listan kan göras lång.

Den konstnärliga resan började i byn Skålan i Klövsjö kommun, där han föddes den 15 april 1936. Redan i tonåren uppvisade Hanson en begåvning för poesi, med de första dikterna publicerade i en samlingsvolym 1955 och sin första diktsamling, Sträv som starren, utgiven 1958. Hansons diktarbana i en senmodernistisk stil omtalades som mycket lovande, men när 1960-talet stod för dörren, kastade han tvärt om och riktade istället intresset mot avantgardet. Man kan förstås fråga sig om aktiviteterna efter uppbrottet med modernismen mottogs lika väl från början.

Beträffande den omvälvande kursförändringen utgjorde John Cage och David Tudors Sverigebesök på Moderna Museet 1960 en viktig impuls, vilket han själv har vittnat om. När den nyfrälste avantgardisten vidare mötte dem året därpå i Paris, beslutade han sig för att skriva en sonat till pianisten David Tudor. Man bör här hålla i tanken att Tudor betraktades som avantgardets ledande pianist, och ur den synpunkten var det väl ett ganska djärvt drag av Hanson att – i egenskap av ung, autodidakt komponist – skriva för denna närmast legendförklarade amerikan. Sonaten färdigställdes 1961 under titeln ”Piano Sonata No 1 for DT” och är ett instrumentalteaterstycke som premierades av Tudor året därpå vid en festival i Italien. Verket skulle i dag kanske benämnas som en performance, men då hette det instrumentalteater i Mauricio Kagels efterföljd. Enkelt uttryckt består stycket i ett händelseförlopp, med en pianist som gör entré iklädd frack, men svidar sedermera om till sportdräkt och genomför ett gymnastikpass kring flygeln. Under framförandet utförs inte ett enda anslag på tangenterna, undantaget slutscenen där pianisten låter både överkropp och armar falla ned över hela klaviaturet, skapande ett storslaget kluster. Här finner vi både upprorsmakaren Hanson liksom humoristen Hanson, vilket också präglar merparten av hans senare verksamhet. De som har sett ett liveframförande av honom borde kunna instämma i detta, vilket också förstärks av hans scennärvaro, som även på senare år var påfallande, närmast hypnotiskt.

Låt oss återigen färdas tillbaka ett halvt sekel i tiden och den händelserika metropolen Paris. Visiterna regnade tätt i början av 1960-talet, då han bekantade sig med kretsen kring ”noveaux réalistes”, som självfallet resulterade i många nya infallsvinklar. I detta sällskap ingick bland andra ljudpoeten François Dufrêne som introducerade den yngre nordbon för ljudbandspelarens många möjligheter. Några bandexperiment från denna tid finns dock inte bevarade. Den fullfjättrade omstörtarens verklista kring dessa år består i instrumentalteater- och musikteaterstycken, liksom performanceorienterade verk, medan den verksamhet som Hanson är mest känd för – text-ljudkompositionen – lät dröja några år för att kunna möta hans egna krav.

I Frankrike hade ljudpoesin, ”poésie sonore”, premierats av Dufrêne, Henri Chopin och Bernard Heidsieck, vilka Hanson bekantade sig med, men nog ville han hitta en egen ingång till denna intermediala konstform. Det som föresvävade ljudpoesin var korsbefruktningen av en ny poesi i den konkreta diktens efterföljd, kombinerat med de landvinningar som hade gjorts på musikområdet och i synnerhet inom elektronisk och konkret bandmusik – med andra ord en intermediakonst, där musik och poesi kombineras till en enhet. I centrum för detta uttryckssätt stod bandspelaren, som erbjöd möjligheten att göra överlagringar och andra manipulationer. Det var emellertid mycket enkla förutsättningar som präglade ljudpoesin, då ingen av dessa konstnärer hade tillgång till avancerad teknisk utrustning. Enkelheten kan naturligtvis vara en styrka, men fler möjligheter lockar och naturligtvis måste Hanson med flera ljudkonstnärer ha varit eld och lågor över möjligheterna när Elektronmusikstudion, EMS, öppnade 1965.

hanson
Sten Hanson under en performance.

I Sverige var Hanson emellertid inte ensam om intresset för ljudpoesi – eller text-ljudkomposition som det kom att kallas från och med 1967. En mindre grupp växte fram under 1960-talets första hälft – däribland Lars-Gunnar Bodin, Bengt Emil Johnson och Åke Hodell, som tillsammans med Hanson får sägas utgöra kärnan för denna verksamhet. De första experimenten på EMS, som också mynnade i skivutgåvor, stod Bodin och Johnson för. Däremot dröjde det innan studion stod klar i alla avseenden och därtill skulle användarna lära sig hantera den avancerade teknologin. Jag vill härmed framhålla att när Sten Hanson hade färdigställt sin ”Vocal energy” trilogi 1971 – med de individuella delarna ”Fnarp(e)”, ”Oips”, och ”Ouhm” – saknades motstycke avseende teknik och utförande bland andra text-ljudkompositioner liksom ljudpoesi. En mycket övertygande hantering av de teknologiska förutsättningarna i sammansmältning med de skickliga vokalisternas insatser mynnade i ett fullödigt verk. Personligen var min ingång till Hansons verksamhet ”L’inferno de Strindberg”, tillika ett text-ljudstycke som tillkom omkring samma tid – en period som också får ringas in som en av höjdpunkterna, om inte den främsta, i Hansons konstnärskap.

1968 drogs text-ljudfestivalerna igång av Fylkingen med Hanson i en central roll och i synnerhet, vilket hans omfattande kontaktnät vittnar om, utgjorde han en viktig länk mellan Sverige och utlandet. Således synes Hanson vara otänkbar beträffande uppmärksamheten kring den svenska text-ljudkonsten, även om vi inte ska glömma andra viktiga personer som nämnts ovan och därutöver även lyfta fram Ilmar Laaban. Faktum är att svenskarna, genom sina uppmärksammade text-ljudkompositioner, plötsligt befann sig i fronten av en internationell konströrelse. Förmodligen är det också första gången Sverige placerade sig på kartan i betydelsen av representant på den yttersta fronten. Det som utmärkte den svenska text-ljudkompositionen och samtidigt skiljde den åt från så kallad ljudpoesi i andra länder, var först och främst elektronmusikstudions möjliggörande av en avancerad elektroakustisk ljudkonst i symbios med nydanande, oral poesi. I den bemärkelsen menar jag att Hanson intar en ledande roll. Det konstnärliga resultatet är naturligtvis en annan diskussion som därutöver är mer präglat av subjektiva omdömen.

Text-ljudverken fortsatte även senare, medan möjligheterna var närmast uttömda efter några år in på 1970-talet, varför denna riktnings efterspel kanske inte är lika omvälvande, men fortfarande fascinerar i sin omedelbarhet. Exempelvis ”New York lament” (1981), vars aspekter av charm och varm humor kanske utgjorde en förevändning till att den filmatiserades och sändes i TV – och sålunda faktiskt gjorde Sten Hanson känd utanför de trängre konstkretsarna, om än för ett ögonblick.

Nu har jag uppehållit mig mycket kring text-ljuddelen av Hansons verksamhet, men det förefaller oundvikligt. De konstnärliga förtjänsterna låter sig emellertid inte begränsas till denna form – kastar man en blick över verklistan uppmärksammar man, som tidigare noterats, så mycket mer. 1970-talet innehåller kompositioner för instrument och live-elektronik, vilket också fortsätter längre fram. Likaså realiserar han flera intermediaföreställningar för scen och film; exempelvis text-ljudverket ”Dance Figure (for EP)” (1964–65) som decenniet efter dess tillkomst utvecklades till flera versioner, bland annat som intermedial scenkonst respektive TV-film. Det finns så mycket att upptäcka i Hansons konst och somliga verk har inte skymtats sedan premiären eller åtminstone på många år. Vid sidan av det konstnärliga arbetet måste vi även uppmärksamma administratören Hanson – i Fylkingen axlade han rollen som producent (1973–77), respektive ordförande (1981–84); ordförande i den svenska sektionen av ISCM (1975–81), samt ordförande i FST (1985–94). Hur fick han tiden att räcka med hänsyn till alla uppdrag och åtaganden kan man fråga sig?!

Om jag ska lägga fram en personlig infallsvinkel på konstnären Sten Hanson, är min uppfattning att han i grund och botten alltid agerade utifrån en poetens syn, egentligen oavsett hur verken manifesterar sig. Även i hans elektroakustiska musik (som saknar inslag av tal) tycker jag mig ofta finna beröringspunkter till språket, låt det vara berättande händelseförlopp eller bibetydelser av semantisk karaktär. En bandkomposition som ”Le vol d’Icare” (1983) består i ett ljudmaterial rikt på associationsbildningar, och inte heller Hanson synes stå främmande inför detta, eftersom han på baksidan av LP-konvolutet uttrycker möjligheten att betrakta verket som en resa utifrån Ikaros flygperspektiv, men förlagd i en modern tid. Här uppenbarar sig förstås relationer till Åke Hodell genom den nod som flygplan utgör i dennes verksamhet. Spåren leder även vidare till Hodells diktsamling ”Ikaros död”, liksom det meditativa ljudlandskap som avtecknar sig i ”The way to Nepal”. Kanske ”Le vol d’Icare” var tänkt som ett homage till vännen och vapenbrodern Hodell?

Ett annat verk som hör till den strikta bandmusiken är ”The birthplace of matter” (1983), vars tilltalande elektroniska ljudbild kan vara svår att härleda till min uppfattning om poetens omisskännliga närvaro. Det är emellertid av intresse vad titeln pekar mot, närmare bestämt den självförklarande aspekten – här (kompositionen, det klingande om ni så vill) föds innehållet, handlingen och betydelsen. Om det album, Secret connection, som stycket gavs ut på första gången, skriver Hanson åskådliggörande: ”To me music is a matter of ideas rather than form and style. Music serves no practical purpose and is merely there to separate man from pigs. There is no secret connection between pig and hog, but music is a secret between me and you, welcome!”

Välkomna in i Sten Hansons poetiska värld! Nu när han inte vandrar bland oss levande längre, får vi nöja oss med det dokumenterade materialet – och här, i hans mångfacetterade verklista, återstår mycket att upptäcka.

Sten Hanson avled fredagen den 1 november 2013, 77 år gammal.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry