00-talet – De experimentella bolagens årtionde

00-talet – De experimentella bolagens årtionde

Publicerad: fre, 2009-12-18 12:17

Det första decenniet under 2000-talet har varit alldeles strålande för den experimentella musiken i Sverige. I motsats till den avtagande skivförsäljningen har antalet riktigt spännande skivor bara blivit fler ju närmare 2010-talet vi kommit. I alla fall är det så bland de skivor jag har och känner till.

Av: Magnus Nygren

Decenniets höjdpunkter har många gånger varit kopplade till något av de kreativa skivbolagen vi har i landet. Utan Kning Disk, Häpna, Komplott, Ideal, Crazy Wisdom, Slottet, Ayler Records, Kopasetic, Olof Bright hade det troligen inte sett lika roligt ut. De flesta av dem lever än, och några nya har kommit till såsom Bombax Bombax och Found You Recordings. Skivbolagens roll och betydelse i framtiden är svår att förutse. Jag tror ändå att de små bolagen som i första hand inte jagar de stora pengarna kommer att bestå ett bra tag till. Det är bra! Det underlättar för musikkonsumenterna i det att en viss sållning sker. För hur man än vrider och vänder på det är inte all musik bra, inte ens den experimentella...

Nåväl, listan nedan är inte ett försök att gallra ut respektive års bästa skiva, snarare vill jag lyfta fram några fantastiskt spännande skivor. Några för att de hamnat i skymundan, några för att de är så bra. Ett sundhetstecken är att konkurrensen har varit stenhård. Decenniet har varit mycket rikt!

2000

johansson

Sven-Åke Johansson

Six Little Pieces for Quintet (Hatology 538)

Även om Sven-Åke Johansson bott i Berlin sedan sent 1960-tal räknar jag honom här som svensk. I denna fantastiska kvintett med Axel Dörner (trumpet), Rudi Mahall (basklarinett), Matthias Bauer (bas) finns även pianisten Sten Sandell som försvenskar det lite till. Med intentionen att blicka bakåt mot 60-talets frijazz, då betoningen fortfarande låg på jazz, spelar de in en av 2000-talets allra bästa frijazzplattor whatsoever. Mestadels med fast tempo och grymt sväng driver Johansson musiken framåt på bästa tänkbara sätt. Lyssnar man bara litet under ytan hör man hur exakt han spelar, varje slag är betydelsebärande! Axel Dörner är på jazzhumör och Rudi Mahall överraskar med strålande basklarinett. Sten Sandell är ovanligt jazzig och har ett betydligt ”rundare” uttryck än vanligt. Skivan är ett av många exempel på hur svenska jazzmusiker står sig väl på den internationella scenen. Under 00-talet har ju flera musiker med Mats Gustafsson i spetsen gjort karriärer utomlands. Raymond Strid, Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Per-Åke Holmlander är några andra.

2001

sheriff

Sheriff

Sheriff (Häpna H.4)

Magnus Granberg (gitarr, piano och sång) och Henrik Olsson (trummor) plockar isär rockmusik på ett mycket spännande sätt. Sju väldigt avskalade sånger där endast det allra nödvändigaste uttalas. Senare under decenniet, och för Olssons del redan vid den här tiden i gruppen Gul3, för de vidare den reducerade filosofin till andra musikaliska områden, inte minst till den improviserade musiken. Men här handlar det om rock och närheten till grupper som Pullman på amerikanska Thrill Jockey är tydlig. Ackord upprepas sparsmakat, textrader som ”Lord have mercy” och ”God bless you everyone” likaså. Ibland kan det svaja till litet, det blir lite osäkert, men Sheriffs debut är likafullt en väldigt viktig skiva för den experimentella musiken i Sverige. Här läggs grunden för den grupp av musiker som samlats runt skivbolaget Bombax Bombax, där förutom Granberg och Olsson även Erik Carlsson, Anders Dahl, Peter Wästberg och Leo Svensson huserar.

2002

pallin

Pallin

Far from Yokohama (Ubu 010)

På den andra skivan av Pallin bygger gitarristen Andreas Söderström och cellisten Christian Hörgren ut gruppen med elektronisten Tomas Hallonsten och trumslagaren Andreas Axelsson. Det är musik som är oerhört rik på känslor. Sommarglädje blandas med nordisk karghet och den vemodiga sorg man kan hitta i mycken americana. Skivans åtta låtar bottnar i rock/pop men tar även in drag av kammarmusik och jazz. Storslagna arrangemang blir nästan fysiska i sin melodiska kraft, för att sedan förvandlas till en närgången intimitet det är mysigt att krypa in i. Aldrig blir det utslätat eller slickt. Andreas Söderström gör senare solokarriär under namnet Ass och Tomas Hallonsten är med i bandet Tape. Och visst finns det likheter.

2003

atomic

Atomic

Boom Boom (Jazzland/Universal)

Den andra skivan från denna betydelsefulla svensk-norska grupp med två av decenniets viktigaste personer inom svensk jazz: Fredrik Ljungkvist på saxofon och klarinett samt Magnus Broo på trumpet. Dessutom norrmännen Paal Nilssen-Love på trummor, Ingebrigt Håker Flaten på bas, och Håvard Wiik på piano. När Atomic är som bäst håller de yttersta världsklass. Det mest fascinerande är hur de håller fast vid jazzen, inte som kliché utan som idé. De gör jazzen till sin egen som den amerikanske, och mycket beundrande saxofonisten Ken Vandermark träffande skriver i omslagstexten. I denna tidiga upplaga av Atomic kan musiken till och med närma sig det slicka, men det slår aldrig över. Det finns hela tiden ett driv som river upp små revor i ljudbilden. Atomic är ett stort namn utomlands, i Sverige är de mer okända i den breda jazzpubliken. Mycket beroende på att skivbolaget Universal helt obegripligt inte har valt att lansera dem i Sverige.

2004

looper

Looper

Squarehorse (Absurd #45)

Svenska musiker låg länge lågt med den lågmälda improvisationsmusiken. Saxofonisten Martin Küchen var en av de allra första att inspireras av ”New London Silence” och ”Berlin Reductionism”. Klangerna förflyttas från de vanliga tonfärgerna, de frammanas av rörelser på instrumenten, väsanden i munstycken och inte sällan med hjälp av diverse objekt. Dessa inslag finns hos Küchen när han spelar med gruppen Looper tillsammans med den norske slagverkaren Ingar Zach och den grekiske cellisten Nikos Veliotis. Och i egentlig mening är det bara angreppssättet som liknar kollegornas i London och Berlin. Musikaliskt handlar det om dronemusik. Veliotis register är oerhört begränsat, det finns ett klart meditativt inslag i hans långa ton. Och Ingar Zach arbetar även han i de utdragna tonernas tjänst. På Squarehorse gör de en lågmäld och minimalistiskt dronande musik som fortfarande står sig väl.

2005

hanna

Hanna Hartman

Longitude/Cratere (Komplott Escudre06)

Hur man lyssnar på Hanna Hartmans musik (och all annan musik också för den delen) är naturligtvis individuellt. Jag själv tyckte mig höra berättelser i hennes elektroakustiska musik. Så när hon i en intervju jag gör med henne säger att hon inte alls försöker berätta historier blir jag förvånad och lite osäker. Vad man tror att man hör är inte alltid det man faktiskt hör. Subjektiva tolkningar kan spela oss spratt, vi hör olika saker och tolkar det vi hör på olika sätt. Vanor och minnen spelar naturligtvis in. Efter intervjun har jag börjat lyssna på Hanna Hartmans musik med andra öron. Jag låter ljuden vara ljud och försöker att inte tolka. Det är inte alltid så lätt, men det är givande. Nya saker uppenbarar sig i musiken och den står för sig själv på ett helt nytt sätt. Hennes skarpa ljud och hennes sätt att organisera dem är briljant. Ljuden är knappt bearbetade men är klippta och kan vara flyttade ur de givna sammanhangen – man vet inte riktigt. Men söker man någon mystisk innebörd går man bet.
Longitude/Cratere är Hartmans andra album. Det består av två långa kompositioner utförda under 2003-2004. Till hjälp har hon bland annat Reinhold Friedl och Annette Krebs, två andra figurer som låter ljuden tala för sig själva. Tillsammans med Hanna Hartmans inspelade ljud gör de storverk.

2006

feiler

Dror Feiler

Point Blank (Phono Suecia 155)

Märkligt hur få skivor det finns i Dror Feilers eget namn. Det rimmar illa med den betydelse han ändå för svensk noise och improvisationsmusik. När Phono Suecia släppte Point Blank 2006 var det därför en händelse. I fyra kompositioner samarbetar han med Klangforum Wien samt Ensemble Gageego ledd av B Tommy Andersson och Stockholm Saxofonkvartett (plus naturligtvis kamraterna i Lokomotiv Konkret). På så sätt drar Feiler in sitt oväsen i det kulturella ”finrummet”. Att lyssna på Point Blank är en omskakande upplevelse. Man fylls av oro och och av mörka sinnesstämningar. Världen är faktiskt ond på sina håll och Dror Feiler beskriver detta träffande med musiken. Och i detta sammelsurium hör man trots allt hur kompositoriska element gör sig gällande. Jämfört med mycket annan noisemusik finns det här en stadga, en idé, en komposition. Och den är ruggigt påträngande.

2007

boots

Boots Brown

Boots Brown (Slottet SLM7)

Många av saxofonisten Mats Gustafssons skivor skulle naturligtvis kunna vara med på denna lista över 00-talet. The Thing, Gush, duon med David Stackenäs eller Mats G Plays Albert A och Hidros One under eget namn är bara några exempel. En av de mest spännande är ändå improvisationsgruppen Boots Brown där han spelar med Magnus Broo (trumpet), Johan Berthling (bas) och David Stackenäs (gitarr). Med sikte på Jimmy Giuffres berömda trio med Paul Bley och Steve Swallow bygger de länkar mellan nutiden och det tidiga 60-talet. Tyngdpunkter förflyttas mellan medlemmarna i känsliga och lågmälda alster. Det finns en strävan och en förunderlig kraft att ur det ”lilla” skapa storverk. Alla vill medverka, alla vill släppa fram, alla vill frigöra jazzen. Och de gör det.

2008

ödlund

Christine Ödlund

Phenomena (Ideal 057)

Phenomena placerar kompositören och konstnären Christine Ödlund in den mörka dronen i ett elektroakustiskt ramverk. Hon lockar fram demonerna i EMS-studion skrev jag på annat ställe när den kom. Det håller fortfarande. Andeväsen rör sig hotfullt i ljudbilden. Kopplingarna mellan Ödlunds bildkonst och musik är uppenbara, de svartvitgråa bilderna i omslagshäftet pendlar likt musiken mellan konkret och abstrakt. Det farliga finns, men riktigt vad det består i är osäkert.
Det hörs att Ödlunds musik är väldigt genomarbetad. Även dronerna får tydliga konturer som avgränsar. Lager av ljud ligger parallellt och gör musiken mångfacetterad. EMS-studions möjligheter utnyttjas för att skapa ljudlig skärpa. Samtidigt är det härligt suggestivt.

2009

ullen

Lisa Ullén Quartet

Revolution Rock (Disorder CD002)

2009 är ett genombrottsår för pianisten Lisa Ullén. Fina duoskivor med Nina de Heney respektive David Linnros och sedan kvartettskivan Revolution Rock. Den sistnämnda är ett lysande exempel på att jazzen fortfarande är extremt livskraftig. Jag tror att det på samma sätt som för Atomic handlar om att kvartetten gör musiken till sin egen. De behöver inte klichéerna, de skapar något själva. I flödet från Lisa Ullén finns en strålande rytmisk uppfattning som sätter pianot i brand. Hon eldas på av trombonisten Mats Äleklint som också han nått framgångar under året – han är ju med överallt och tycks anpassa sig väl i olika sammanhang. Basisten Nils Ölmedal och trumslagaren Andreas Axelsson låter sig inte begränsas till en rytmsektion. Istället ger de nyttig näring och spänning till musiken. Revolution Rock är jazz av högsta klass!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry