12 japanska skivtips

12 japanska skivtips

Publicerad: tors, 2005-12-22 21:40

Det finns hur mycket bra musik som helst producerad i Japan. Soundofmusic tipsar här om några japanska skivor som betytt mycket för oss. Se det som en introduktion, vi gör inga anspråk på att de skulle vara de bästa japanska skivorna genom tiderna.

Av: Mats Gustafsson, Sven Rånlund, PM Jönsson, Magnus Nygren


acidmothers

Acid Mothers Temple: La Novia

(Eclipse/Occitania/Swordfish, 2001)

Kan hända har det nu tio år gamla freakrockkollektivet Acid Mothers Temple and the Melting Paraiso UFO ett av musikvärldens allra mest fåniga bandnamn. Det kräver en viss kategori av människor för att klara av att leva upp till ett sådant namn och förvånande nog är det just vad dessa japaner är kapabla till. Med en enträgen envishet och självklarhet pumpar man ut nya skivor lika ofta som många väletablerade band repar. Men tro inte att det räcker med att investera i en av deras plattor för att förstå vad de håller på med. Kanske beror det på det löst sammanhållna kollektivet, kanske på ett stort genreöverskridande intresse i allmänhet men oavsett orsak är inte en platta den andra lik.

Det obestridliga mästerverket är dock ”La Novia”, en skiva som lyckas med konststycket att kombinera kosmisk krautrock och folk med psykedelia anno 1968-1973 och ändå få det att låta här och nu. I mina öron är ”La Novia” något av det mer lättillgängliga material bandet släppt men det säger å andra sidan just ingenting då vissa av föregångarna innehållit spår fullständigt söndermanglade av distortion, så att de snarare skapat känslan av att få ansiktet upptryckt mot en betongvägg än av att lugnt sitta ner och låta den närmast meditativa musiken skölja över en. På båda sidor av denna vinylutgåva (senare återutgiven på CD) flätas en och samma tidszonsförskjutande låt ihop till en helhet som mitt bland sydfranska folkinfluenser fullständigt sprutar av galaktisk energi och intensitet.

Allt detta låter kanske inte så övertygande på papper men det är något med den här musiken som går långt bortom vad ord kan beskriva. Kanske är det melodierna som alltid finns där någonstans i bakgrunden oavsett hur manisk och repetitiv resten av musiken kan te sig. Jag vet faktiskt inte riktigt varför men jag vet att bara en dåre passerar förbi den här plattan utan att ge den en chans.

Mats Gustafsson


asachang

Asa-Chang & Junray: Jun Ray Song Chang

(Leaf, 2002)

Asa-Chang & Junrays debut på västerländskt bolag landade som en splitterbomb. Tablas, bongos, melodica, flöjter, billiga gitarr, trumpet, synthljud, blipp och blopp, hårt klippt sång, indiska röstrytmer (taketi taketi ta, taketi ta, taketi, ta, ta, taketi) smekande stråkarrangemang, cirkusfeeling, knallhård programmering.

Att electronica, som då var en genre lika intrampad som ett par mjuka tofflor, kunde förmedla så mycket information, vara så komplex, så absolut nyskapande?

Tablasspelare Asa-Chang och programmeraren Hidehiko Urayama tjuvkopplade sig förbi alla vanliga tankestrukturer som säger vad musik är, och hur musik blir till. Genom hela albumet, som består ett tidigare utgivet minialbum och en ep, formligen dånar det av teknisk virtuoseri och lekfullhet, en nästan utomjordisk frihet att rota i musikens verktygslåda.

Låten ”Goo-Gung-Gung” är en hysterisk, mörk, snabb partylåt med slagverk som sprakande fyrverkerier. Avslutande ”Kutsu” låter som en pingismatch med en klarinettist som domare. Och så, förstås, den inledande ”Hana”, ett romantiskt epos med loopade stråkar, ormande tablas och finhackat talad text. Det låter som en svanesång, men jag blir inte klok på vad det vinkas avsked till. Något stort, det måste det vara. Eller ytterst ringa.

Sven Rånlund


boredoms

Boredoms: Super Ae

(Birdman, 1998)

Boredoms är antagligen det mest välkända bandet med rötter i Japans undergroundscen. När genombrottsalbumet ”Pop Tatari” släpptes på Warners underetikett Reprise i USA 1993 hade de hypats rejält av bland annat Sonic Youth och Nirvana. De bildades i Osaka 1986 av Yamatsuka Eye som tidigare var med i noisebandet Hanatarash. Boredoms skivdebuterade samma år med ep:n ”Anal To Anal”.

När ”Super Ae” släpptes tolv år senare hade den helgalna och humoristiska blandningen av stilar försvunnit. Åtminstone till viss del. Krautinfluenserna får större plats. Nu kommer en klyscha. Se upp. Ducka. ”Super Ae” kör över. Det är en ångvält. Vågor av syntfrekvenser, lager-på-lager av svoschljud, malade, motoriska rytmer, klanggitarrer och djup bas sveper fram. Korta sekvenser av traditionell japansk musik bryter igenom på ”Super Are”. På ”Super Coming” sjunger Eye med mörk samurajröst. Resten av bandet (en kvartett den här gången) agerar bakgrundskör någonstans i det massiva soundet. ”Super Are You” leker med jazziga harmonier, punkgapiga mellanspel, krautvals och rituell metal.

I ett annat läge låter det som hela bandet dansar. Runtruntruntrunt. Några vilande moment. Dopp i en bäck innan oceanen ånyo sätter igång maskineriet. Subtilt mangel i en progressiv och kompakt ljudlåda. Boredoms forcerar alla dörrar. Bankar sig inåt.

PM Jönsson


ghost

Ghost: Tune In, Turn On, Free Tibet

(Drag City, 1999)

Att välja en skiva ur Ghosts långa och imponerande katalog är lite som att välja ett av sina barn. Men när jag nu trots allt måste välja är det skivan som haft störst personlig betydelse som får träda fram.

Det transliknande Ghostsoundet med hjärtat i japansk folkmusik men även influerat av såväl anglosaxisk psykedelia som ljudmässig abstraktion i allmänhet har aldrig trängt så djupt in i mitt medvetande som 1999 års "Tune In, Turn On, Free Tibet". Här bildar dessa olika element en helhet lika mystisk och spirituell som deras bandnamn antyder. Det avslutande titelspåret är en långdragen episk proklamation som allra bäst beskriver dessa olika sidor. Allt från det rent akustiska till psykedelisk rock vävs in i det spindelnät som jag med all säkerhet kommer att återkomma till med årlig regelbundenhet.

"Tune in, Turn On, Free Tibet” är utöver dess musikaliska kvaliteter även att se som ett slags politiskt dokument över det förtryck som Kina utövat på grannlandet Tibet under årtionden, tillika en hyllning till Tibets principer att inte idka våld i kampen för ett åter fritt Tibet. I första hand är det dock en fantastisk platta till bredden fylld av förförisk, Japandoftande psykedelia, såväl akustisk som elektrisk.

Mats Gustafsson


haco

Haco: Haco

(RéR, 1997)

En bit in i Nicolas Humberts filmdokumentär om Fred Frith sitter Haco vid pianot och plinkar. Ja, plinkar, eller hamrar med lätta händer. Hon spelar en låt av hennes grupp After Dinner. Inget sensationellt, egentligen, ändå kan man höra sången hur länge som helst.

På solodebuten från 1997, som följde efter att Haco just upplöst After Dinner, spelade hon de flesta instrumenten och fyllde ut ljudbilden med ett gäng individualister (cellisten Tom Cora, slagverkaren Samm Bennett, gitarristen Hiroshi Nakagawa). Det är brokig skiva, ändå minutiöst behärskad. Det hörs att Haco umgåtts länge med låtarna, haft dem nära och putsat dem fina. Somligt drar åt avantpop, annat åt nedre Manhattan cirka Frith/Zorn/Cora. Men mest är det hennes röst som besjälar. Det är lätt att associera till benådade sångerskor som Kate Bush, Björk och Iva Bittová. Men Hacos sång är av annat virke, stark och stolt som en bambuskog.

Efter avstampet har hon gått vidare med trion Hoahio ihop med kotospelerskan Yagi Michiyo och Sachiko M på sampler. På senaste soloskivan Stereo Bugscope gör hon musik av de elektromagnetiska fält som omger vår vanliga vardagselektronik. Vackert, men det är till debuten man får söka sig om man vill möta hennes musikaliska själ.

Sven Rånlund


haino

Keiji Haino: To Start With, Let's Remove The Colour!

(PSF, 2002)

Intressant titel. Ta bort färgen. Keiji Haino har gjort flera konserter i mörker. Möjligen spelades den här soloskivan in i ett svart rum med gitarrförstärkaren svagt skimrande i ett hörn. Inspelningsutrustningen ligger under en filt. Keiji Haino, som är klädd i svart, har på sig sina - just det - svarta solglasögon. Det har han alltid. Sägs det. Han sitter på en stol, mumlar/pratar/sjunger in i mikrofonen då och då, smeker gitarrsträngarna, klättrar på halsen, umgås med instrumentet. Jag har bara bekantat mig med en bråkdel av Keiji Hainos stora katalog. Han har alltsedan början av sjuttiotalet spelat i en uppsjö av band och konstellationer. Mest uppmärksammad är (oftast) trion Fushitsusha. Musiken kan vara stenhård, våldsam, vild, expressiv.

”To Start With, Let´s Remove The Colour!” är enligt expertisen en av veteranens lugnaste skivor. Den är gåtfull, mystisk, sökande. Flertalet av låttitlarna är frågor eller filosofiska funderingar. ”What Shall We Remove Next?” heter den sista låten till exempel. En annan bara ”Another....” En tredje: ”Now Which? There Has To Be Somewhere To Come Back To”. Han sjunger/pratar/mumlar på japanska. Svårt att tolka orden utan språkkunskaperna, men han skriker aldrig, liksom suger på atmosfären. Introvert kan det tyckas. Nja, han vill mig något, men vad? Att gå in i mörkret, skala bort alla färgavlagringar, cirkla runt och sakta närma sig den inre kärnan. Kanske. Kanske inte. Det låter som allt är improviserat. En timme med gitarren. Vi ser vad som händer. Ofta är det ömma gitarrmeditationer, han mår bra, åtminstone helt okej. Allvaret öppnar sig, i gitarrspelet, i sättet att använda röstresurserna. Impressionistisk blues. In i mystiken.

PM Jönsson


kawabata

Kawabata Makoto: Inui 2

(VHF, 2000)

Ser man till Kawabata Makotos samlade skivproduktion är det svårt att tro att det bara är strax över tio år sedan han var med på sin första skiva. Allt är inte bra, men mycket är helt fantastiskt. Bland annat soloskivan Inui 2 som spelades in och släpptes på det amerikanska bolaget VHF år 2000. Under fyra låtar leder han in mig i drömsk och minimalistisk dronevärld där tiden slutar att ha innebörd. Likaså de geografiska gränserna, då instrumenten han använder kommer från hela världen – den arabiska fiolen kemenje, det turkiska blåsinstrumenet zurna, japanska taikotrummor, grekisk bouzouki, den indiska fiolen sarangi, sitar, fiol, elektronik, cello med mera. "Mou" och "Kan" är de mest dronebaserade låtarna. Medan "Mou" bygger på en mörkt vibrerande drone från violin eller kemenje så fylls "Kan" upp av stråkspel på sitar. "Kan" är ett nära nog jämnt flöde av hållna toner, förändringarna är små men ack så väl avvägda. 14 minuter av uppfyllelse! "Mou" är mer varierad, orgelljud och elektronik förflyttar ljudbilden i sakta mak fram och tillbaka. Variationen blir än mer märkbar när de första tonerna av den turkiska zurnan dyker upp efter fem minuter. Sorgset nasala pockar de innerligt på min odelade uppmärksamhet. Och får den till fullo. "Meii" är mer minimalt uppbyggd. Spridda slag från taikotrumma, ett ljust lätt irriterande sinusljud, fingerspel samt långa stråkdragningar på sarangi över ett svagt porlande vatten. Det minimala bryts dock av det enda stället på skivan när Kawabata Makotos spel blir mer yvigt (på sarangi). Men han lyckas på något sätt väga in det i musiken så att helheten lyfts upp, i stället för att kontrastera det minimala.

Skivans enda besvikelsen är väl egentligen att låten "Shi" är så kort. En doft av americana strålar ut från de repetetivt fingerspelade figurerna på bouzouki. Till det lätta staccatodrag på cello och en jämn takt av slag på samma ton på vibrafon. Jag vill ha mer! Uppföljaren Inui 3 kom för några månader sedan, också den på VHF. Tyvärr når den inte samma höjder som Inui 2. Hoppfullt ser jag dock fram mot början av 2006 när VHF återutger Inui 1, vilken ursprungligen gavs ut på lp av det amerikanska bolaget Siwa år 2000.

Magnus Nygren


mahershalal

Maher Shalal Hash Baz: Blues Du Jour

(Geographic/Domino, 2003)

Dominos underetikett Geographic - med Glasgowbandet Pastels bakom rodret - har släppt fina skivor med brittisk musik. Men den största kulturgärningen har varit lanserandet av några japanska grupper och artister. Kama Aina, Nagisa Ni Te och - inte minst - Tori Kudos band/projekt Maher Shalal Hash Baz. Egentligen hade jag tänkt att tipsa om ”From Another Summer To Another Summer (An Egypt To Another Egypt)”. Geographics allra första skiva och samlingen med Maher Shalal Hash Baz som introducerade dem utanför Japan. Men den har gömt sig någonstans i min systers lägenhet. ”Blues Du Jour” duger fint som substitut. Den är dessutom snarlik, korta låtar, en titt in i en okonstlad musikvärld, aldrig knäppt, utan underbart naivistiskt.

Dålig fantasi måhända att ta upp haikudikter som metafor. Men det handlar om att fånga ögonblicket. Dock utan strävan efter perfektion, snarare känns det som Tori Kudo letar efter den där känslan innan allt är på sin plats. Skolorkestern i replokalen. Det vackra i det vingliga och halvfalska. Tori Kudo gillar inte att repa, jag misstänker att större delen av skivan innehåller förstatagningar.

I viss mening är det improvisationsmusik - men med popmelodier som grund. En vag psykedelisk känsla ibland. Ingen dimma. Nyvaket. Morgonrodnad. Folkmelodin på ”For A Recorder And A Euphonium” kunde vara hämtad från någon av Vashti Bunyans två album. Jazzelementen är inte lika vanliga här som på den tidigare nämnda skivan. Vissa ekon av marscher. Albert Ayler som barnmusik. Typ. Blås, piano och lite allt möjligt sicksackar sig igenom de 41 (!) låtarna. Nu ska jag ta fram min gamla blockflöjt. Och försöka spela med. Maher Shalal Hash Baz entusiasmerar.

PM Jönsson


mainliner

Mainliner: Mellow Out

(Charnel House, 1996)

När man talar om Mainliner och dess tre medlemmar är det svårt att inte råka nämna deras anonyma fjärde – distortionen. Här är disten inte bara en pedal under foten på Kawabata Makotos ”motorpsycho guitar”. Hela ljudbilden är fullständigt genomblodad av distortion. Det spricker, ringer, skär, man kan nästan se röken från förstärkarna och vu-mätarna som lossnat i kontrollrummet.

Det uppenbart udda med Mainliner – och High Rise, Musica Transonic och alla kusinerna – är att det låter så högt, så hårt, så absolutely free. Som om rock föddes först när den blev japansk. Utan belastning av det amerikanska arvet gör Kawabata, här med trummisen Hajime Koizumi och bassisten Asahito Nanjo, tre låtar på rymdbränsle.

Inledande ”Cockamamie” är den korta gnistan som tänder raketen, ”Black Sky” är ett 15 minuter långt monsterriff i 7/8-takt och avslutande mongomonumentala ”M” går i baktung 5/4-takt. Musiken är övermäktig och ger bilder därefter, i min skalle dyker det upp någon som försöker sätta upp ett tält i extremt hård vind på kalfjället. Denna dumflumpsykedeliska noisejazzrock drar iväg hela tiden, åt olika håll. I trombens mitt är det svårt att veta om man är ute eller inne.

En underskattad kvalitet med Mainliner tycker jag är deras humor. Hur hårt de än spelar låter det aldrig farligt. Mellow Out gör visserligen ont att lyssna på, rent kroppsligen, men när gitarrduschen ebbar ut lämnar den inga sorgkanter efter sig. Bara energi.

Sven Rånlund


nagisa

Nagisa Ni te: On the Love Beach

(P-Vine/Jagjaguwar, 1995)

Det är något fängslande och fascinerande med nästan all japansk psykedelia jag haft glädjen att bekanta mig med. Allt från Acid Mothers Temples dånande ljudmattor till Shuji Inabas primitiva outsider-folk har en förmåga att tränga riktigt djupt. Kanske är det mystiken som kommer med nyttjandet av det japanska språket som gör det eller är det en viss ton som mitt sinne av någon anledning tycks korrespondera med?

Oavsett vad det är som ligger bakom har den Osakabaserade duon Nagisa Ni te allt som krävs utan att till någon del låta som någon av sina landsmän. Istället skapar Shinji Shibayama och Masako Takeda vacker, drömsk musik som låter som en blandning av Maher Shalal Hash Bazs fragmentariska pop/folk/psykedelia och den sorts korsbefruktad ljudbild som Ghost tagit till helt nya breddgrader.

Titelspåret från "On the Love Beach" är särskilt enastående med dess imponerande mångfald och kontraster. Först verkar den som en ganska rak, Cohen-influerad folklåt men utan förvarning dyker Shibayama med huvudet före in i en metallisk gitarrsekvens som trycker på allt vad den kan för att verkligen fysiskt tränga sig ut genom högtalarna. Lika hastigt som attacken kom försvinner den elektriska gitarren till förmån för den akustiska. Det är en imponerande metamorfos, dynamik och kontrastrikedom som på ett föredömligt sätt sammanfattar precis vad Nagisa Ni te handlar om.

Många låtar på skivan bär tecken av denna känsla av motsatsförhållande, ofta illustrerad av sekvenser av långsamt flytande, varsamt plinkande, Japandoftande folkmusik tätt knuten till explosioner av psykedeliskt gitarrspel väl i klass med ekvilibristerna i genren. Det är dock inte teknisk avancerade solon som gör ”On the Love Beach” till en så enastående skiva utan det är snarare den flod av känslor som Nagisa Ni te lyckas paketera i varenda liten ton, oavsett musikalisk presentationsform.

Mats Gustafsson


tajmahal

The Taj-Mahal Travellers: July 15, 1972

(CBS/Sony/Showboat, 1972)

Experimentellt mästerverk inspelat 1972 av sextetten Taj-Mahal Travellers med violinisten och Fluxusartisten Takehisa Kosugi i spetsen. Någon har liknat Taj Mahal Travellers musik vid "Lamonte Young på syra", en ganska passande beskrivning. Med elektrifierade akustiska instrument (violin, kontrabas, trumpet), munspel, vibrafon, oscillatorer, röster, metallplåtar, slagverk och något de kallar för "suntool" improviserar de fram en oemotståndlig psykedelisk dronemusik.

Den långa inledningslåten – med den Lamonte Young-besjälade (och felstavade) titeln "The Taj Mahal Travelers between 6:20–6:46PM" – kan liknas vid en 25 minuter lång organisk andningssekvens. Lungorna fylls ut av svagt mullrande vågor av ljud, långa trumpettoner, för att sedan dras ihop och fyllas ut igen. Intensiteten i andningen förändras, förtätas av vibrerande metallplåtar, röster och långa droneljud; irriteras av vassa elektroniska ljud, skallrande slagverk. Spelet på munspel, och inte minst i vilket sammanhang det spelas, ger instrumentet en ny innebörd.

De övriga två improvisationerna får inte lika lång tid på sig att verka. Och de är till viss del uppbyggda på annat sätt. På "The Taj Mahal Travelers between 7:03–7:15PM" kretsar dronen kring trumpet, svävande elektroniska ljud, distad gitarr och röst. Ljudbilden blir småningom mer porös och släpper fram vibrafon och spridda gitarrackord. "The Taj Mahal Travelers between 7:50–8:05PM" byggs å sin sida kring en mycket enkel violinfigur som upprepas, förändras något (finns vissa likheter med Henry Flynts violinspel). Långa trumpettoner ger grund och röster svävar i en reverbmättad psykedelisk luftmassa.

Från att ha varit en extremt svåråtkomlig lp från japanska CBS på 1970-talet släpptes denna skiva på cd för några år sedan. En välgärning!

Magnus Nygren


yamashita

Yamashita Trio: Clay

(Enja, 1975)

Ett monster av frijazz! Stundtals så vildsint och hårt att ljudbilden formligen går att ta på. Samtidigt tränger även en stor blueskänsla fram i framförallt Yosuke Yamashitas pianospel. Influenserna av Cecil Taylor är uppenbara, men ska ändå inte överdrivas.

Skivan består av två låtar, där Yamashitas "Mina’s second theme" tar upp hela sidan ett och en bit av sidan två, följt av "Clay", trumslagaren Takeo Moriyamas dedikation till Muhammad Ali. Inspelningen gjordes vid New Jazz Festival i tyska Moers i juni 1974.

Under de nära 29 minuter "Mina’s second theme" varar bjuds man in i en oerhört varierad frijazzvärld. Yamashitas pianospel går från det vackert lyriska till svindlande arpeggios och enormt hårt och flödande spel. Även Akira Sakata pendlar med klarinetten mellan det lyriska och det extatiska. Hans solo i slutet av låten är ett av det bästa jag någonsin hört på klarinett. Harmoniskt lagda toner förbyts till ylanden, gnisslanden och tårar. Man riktigt känner hur han öppnar sin själ och låter den flöda ut genom instrumentet.

Men utan Takeo Moriyamas trumspel skulle det fungera lika bra som det gör. Hans spel är fullkomligt maxat. Snabbt och hårt, med förmågan att ändå höra vad som händer. I en fri spirituell passage i högt tempo där Akira Sakata vänder ut och in på klarinetten kan man helt plötsligt höra hur Moriyama och Yamashita hakar tag i varandra och spelar nästintill unisont. Underbart!

På "Clay" byter Sakata ut klarinetten mot altsaxofon. Tryckande studsar han fram, ömsom skrikande, ömsom frustande, i ännu högre tempo än på "Mina’s".

Magnus Nygren

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry