13 x John Cage

13 x John Cage

Johannes Bergmark. Foto: Anna af Sillen de Mesquita.

13 x John Cage

Erik Bünger.

13 x John Cage

Christer Bothén. Foto: Mats Äleklint.

13 x John Cage

Lasse Marhaug. Foto: Peter Gannushkin.

13 x John Cage

Anna Eriksson. Foto: Kristin Lidell.

13 x John Cage

Erik Peters.

13 x John Cage

George Kentros.

13 x John Cage

Åsa Nordgren.

13 x John Cage

Dan Fröberg.

13 x John Cage

Joachim Nordwall.

13 x John Cage

Robert Hampson.

13 x John Cage

Magnus Granberg.

13 x John Cage

Tony Blomdahl.

13 x John Cage

Publicerad: ons, 2012-08-29 23:26

John Cage skulle fylla 100 år den 5 september. Vi bad några musiker och tonsättare att berätta om vilken betydelse Cage har haft för dem, vilken skiva eller stycke de särskilt gillar och – kuggfrågan: vad har de att säga om stycket 4’33”?

Av: Sven Rånlund

ERIK BÜNGER, kompositör, artist

1. Vad har John Cage betytt för dig?
När jag gick sista året på musikhögskolan i Stockholm tvingade jag min professor att sätta sig ner och kolla igenom all den dokumentation jag gjort av mina performance, installationer och så vidare. Eftersom han endast bevärdigade en med sin närvaro vid konserter ifall man hade skrivit ett orkesterstycke så ville jag uppmärksamma honom på det faktum att jag, trots att jag inte skrivit några orkesterstycken, hade gjort väldigt mycket annat. Han kollade igenom alltihop, vände sig mot mig och sa “Jo det var ju fint det här Erik men varför försöker du alltid vara så rolig?” I det läget kändes skönt att drämma till med den gamla, hederliga frasen: “Jag föredrar skratt framför tårar”.

Att det fortfarande fanns användning för denna utnötta klyscha borde väl visserligen säga mer om min professor än om John Cages relevans för samtiden. Trots detta har jag upptäckt att många människor fortfarande inte förstått att skrattet är den mest naturliga reaktion man kan ge ifrån sig när någon plötsligt drar ner byxorna på den rådande ideologin. För det var det Cage gjorde när han var som bäst. Han var en politisk konstnär som fick folk att skratta åt hur fördomsfulla och lurade de själva var.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Jag tycker om den här biten eftersom Cage ler så fint vid 3:26.

3. Säg något om stycket 4′33″.
Som jag ser det handlar 4’33’’ inte så mycket om tystnad eller om omgivningens ljud och mer om publikens förväntningar. Annars finns det ju ingen anledning till att stycket framförs på ett piano vid uruppförandet. Musiken är helt enkelt ljudet av ett piano som aldrig hörs. Det politiska hos Cage har tyvärr fått stryka på foten i senare tiders historieskrivning och istället har man lyft fram honom som någon slags liberal zenbuddist vars enda bidrag till musiken var att säga att allt är lika värt att lyssna på. Oändliga mängder Cage-epigoner har förvandlat stora delar av ljudkonstscenen till en gegga av kontakmickförstärkta hushållsapparater och outhärdliga floskler om att man måste spetsa öronen, lägga örat mot marken och lyssssssna på världen. Men varje revolution bär ju på sitt eget misslyckande. Man kan ju trots allt fortsätta inspireras av upproret i Cages konstnärskap.


LASSE MARHAUG, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Cage kan ikke overvurderes. Han gjorde så enormt mye. Ikke bare skapte han utrolig musikk, men han var også en viktig filosof. Jeg har hatt like mye utbytte av hans tekster som hans musikk - han er den eneste komponisten jeg kan si det om. I 2010 hadde jeg gleden å jobbe med en konsertserie og utstilling dedikert til Cage på Henie Onstad Kunstsenter, som bare ga meg mer respekt for hans arbeider.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
"Variations II" fra "New Electronic Music From Leaders of The Avant Garde" (Columbia Masterworks, LP 1969), fremført av David Tudor i 1961, er total sonic mayhem. Alle fans av industrial/noise må høre det stykket. Cage var først, også innen noise.

3. Säg något om stycket 4′33″.
Play loud!


ANNA ERIKSSON, tonsättare

1. Vad har John Cage betytt för dig?
På något omedvetet sätt har det sipprat in Cageinfluenser i det jag gjort. Oftast har jag fattat först efteråt : aha, det där gjorde ju Cage på 50-talet...

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Uppskattar hans förhållningsätt till konst, hans tankar och filosofi runt musik, mer än hur själva musiken låter. Jag har ett starkt minne av att "Musicirkus" framfördes på Musikhögskolan i Göteborg när jag studerade där. Det stod musiker och ensembler och spelade lite här och var, en organist drogs runt på en kärra, en film rullade på i ett hörn, som publik gick man runt mitt i ett stort slumpskeende.

3. Säg något om stycket4′33″.
Det är i princip en ram man kan sätta runt vilket skeende som helst. Det skärper ens hörsel och närvaro i nuet.


GEORGE KENTROS, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Cage för mig handlade om ifrågasättande, som är ju trots allt själva grunden i konstnärlig verksamhet. Från att ha genomgått den sedvanliga klassiska violinutbildningen - en utbildning som i allra högsta grad handlar om att anamma och eftersträva ett återskapande av en tradition, både gällande spelstilar och verk - var Cage en av dem som fick min interna utbildning att återigen handla om varför man ska göra något, inte enbart hur. (Tack vare Cage kommer jag därför alltid att veta att Beethoven är nutida musik.)

Sedan var, och är, Cage en förebild tack vara en anekdot som en kompositionslärare berättade för mig när jag var 15 år: Som de flesta vet studerade Cage bl a för Schönberg under en period. Vid ett tillfälle berättade Schönberg för honom att han var den minst begåvade elev Schönberg någonsin hade haft, och att om Cage fortsatte med musik skulle det kännas som om han bara slog huvudet mot en tegelvägg. Varpå Cage tydligen svarade, ”Men Mr. Schönberg, jag gillar att slå huvudet mot en tegelvägg.” Det gör nog jag med.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Utan tvekan: Sonatas and interludes for prepared piano med Yuji Takahashi inspelad 1965 på Fylkingen records. Emotionell, musikalisk, en hel värld med minsta möjliga medel, en musik som kom från något helt genomtänkt och annorlunda och som är sig själv nog. Fint spelat och inspelat dessutom.

3. Säg något om stycket 4′33″.
”..................................................................................................
..................................... ”.


JOACHIM NORDWALL, musiker, driver skivbolaget iDEAL

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Rent tankemässigt har han, tillsammans med Christian Wolff och Morton Feldman, betytt enormt mycket för mig. En källa till inspiration och eftertanke och framför allt då i mitt personliga sökande efter möjligheten att formulera vad jag själv håller på med. Cage har också varit viktig i mina egna tankar angående själva lyssnandet på ljud och musik. Jag är intresserad av det mesta han gjort; kompositioner, visuell konst och text. Just nu läser jag Cage (knarkar hans föreläsningar främst) och lyssnar mest som referens till texten. Men ibland är det tvärtom eller bara lyssnande.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Svår fråga då den ju handlar om en helt enorm kropp av verk att ta ställning till. Men Fylkingen Records två fantastiska LPs från '66 där japanen Yuji Takahashi spelar "Sonatas And Interludes" är favoriter givetvis. Jag har ett gäng olika inspelningar av just detta stycke men detta är fantastiskt på alla sätt. Ljudet och framförandet är rent magiskt. Sjukt vackert omslag också.

3. Säg något om stycket 4’33″.
4'33'' är en helt briljant komposition, performance och kanske zen buddhistisk övning. Troligen Cages viktigaste. Den är så oerhört stort i tanken. Så öppen men totalt kontrollerad. Genialt.


JOHANNES BERGMARK, artist

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Jag har alltid haft en på olika vis misstänksam men fascinerad distans. Jag har varit tveksam till hans definition av slump, hans misstänksamhet mot improvisation och hans vilja att i en uppfattning av buddhism som enligt vissa kanske inte är helt riktig, sträva efter att acceptera alla ljud.

Jag har varit speciellt fascinerad av hans relation till Marcel Duchamp och deras olika uppfattning om slumpen, som kanske inte tydligt definierats tidigare. Duchamp sade en sak som jag har svårt att tänka mig att Cage skulle säga, nämligen “min slump är inte densamma som din”, vilket visar på en surrealistisk attityd till slump, dvs slumpen som möte med det mänskliga begäret (uttryckt hos Breton i begreppet “objektiv slump”, där den inre, subjektiva nödvändigheten, möter de yttre, objektiva villkoren, se “L'amour fou”, den galna kärleken). Cage erkände ju gärna att det var Duchamp som först gjorde slumpmässiga kompositioner, mycket fint omskrivna i texter av Ilmar Laaban, där hans syfte inte var att göra musik eller utvidga lyssnandet, utan att “möjliggöra beskrivningsmodeller”, dvs i detta fall att ifrågasätta skalans ordning som måttstock från ena hållet till det andra. Därför poängterade han att stycket inte ens behövde framföras utan det var mest ett ifrågasättande av det linjära tänkandet.

Cages mål är ett helt annat, att lära sig att acceptera alla ljud på samma nivå. Därför ägnade han sig aldrig åt improvisation eftersom denna skulle riskera alltför mycket passionerade uttryck och subjektiva val. Kanske möttes Cage och Duchamp bland annat i att båda ju också hade en stor lekfullhet i sin verksamhet. En av Duchamps slumpkompositioner invoverade ett leksakståg som skulle samla upp numrerade kulor i sina vagnar. Och Cage hade definitivt en stor humor i många av sina kompositioner.

Vad är slump? Jag tror att det bara är den determinerade världens framträdelseformer för psyket. Det är alltså ett subjektivt begrepp, där vi inte kan se den kausala kedjan ter sig händelser godtyckliga. Men att använda sig av slumpen har ju också en stor poäng för att utsätta sig för överraskningar och överraskelser, vilket därmed kan utvidga fantasins möjligheter för såväl skapande som perception, och dessutom utvidga tänkandets och viljans känsla för möjligheter. I begreppet “objektiv slump” fokuserar man just på den mentala kraften av denna speciella gnista som uppstår i det oväntade mötet som man inte kunde “hitta på” utan där den yttre verklighetens oöversiktlighet står för bidragen. Det allra mesta passerar ju förbi som ointressant, men just därför kan de sällsynta tillfällen som glimrar till och slår an en gnista till den inre verkligheten lysa desto kraftigare.

Genom historien har man sökt förklaringar eller begrepp för dessa bekanta fenomen. I en religiös, animistisk eller spiritistisk värld gör man det enkelt för sig genom att söka teleologiska krafter bakom fenomenen. Det är helt enkelt något andligt subjekt som bestämmer och styr världen åt oss. Jung gjorde en egen variant med sitt begrepp synkronisitet, där han menade att det egna psyket aktivt styr verkligheten på ett magiskt sätt, en sorts omedveten telepati eller teleportation. Det är överraskande att sånt trams har accepterats så mycket, men vidskepelsen hos vissa andligt sinnade människor tycks lika gränslös som deras okunskap.

För att återgå till slumpen inom musik, tror jag att den roll den spelar, för en roll har den alltid spelat, gott kunde vara långt större än vad den är. Den behöver ju inte alls vara lika styrd och systematiserad som hos Cage. Kanske är villkoret att individualism och konkurrens ska ge plats åt mer kollektivitet, lekfullhet, ödmjukhet och nyfikenhet för att man ska se att den kan ha mycket att ge och att formerna för att välkomna den kan varieras enormt. Men jag tror att det just måste vara passionen att finna spännande och vackra sätt att leva på som måste vara grunden, snarare är en vilja att acceptera allt. För en annan mycket mänsklig och skapande mänsklig drivkraft är ju också vägran och destruktivitet.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Jag attraheras av den stora mängden slagverk, preparerade pianon och udda instrument, liksom av hans användning av kontaktmikrofoner på olika objekt, där han kanske var en av pionjärerna för oss som sysslar med sådana saker.

3. Säg något om stycket 4′33″.
På sistone, helt oberoende av Cage och jubileum, har detta stycke kommit upp i en tankegång med många förgreningar som jag haft anledning att utveckla på sistone. Det handlar inte bara om tystnad, olika former av tystnad, villkoren för fysikalisk respektive subjektiv tystnad och tystnadens omöjlighet, utan också dels om dess relation till ljudnedsmutsning och muzak, och dels om dess relation till andra begrepp för intighet, avsaknad eller frånvaro: den absoluta nollpunkten, hål, vacuum, döden och intet generellt. Det visade sig att inget av dessa begrepp vare sig är fysiskt eller logiskt möjliga.

Jag kommer mycket snart (måndag 10 september på Fylkingen) att göra en helkväll om dessa begrepp med bl.a. en egen form av Tyst Konsert, filmvisning om universums uppkomst och min egen frustration som ledde till att jag skapade antimusikstycket Muzakblocker utifrån låtar på min hatlista. Kort kan man säga att om Cage ville skapa ett öppnat lyssnande genom att framföra objektiv tystnad, ville jag skapa en mental frihet genom att blockera ut existerande ljud med en bullermask. Han ville öppna sinnena för alla verklighetens ljud, mitt intresse var att befria tänkandet från de påtvingade ljudens förtryck.


ÅSA NORDGREN, sopransångerska

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Det är inspirerande med friheten när man förhåller sig till hans musik och partitur. Det har gett mig mod i mina improvisatoriska försök. Hans stokastiska system inspirerar, bl.a till det nya verket Mellan Mikro och Makro som har premiär i November.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Som sångerska måste jag säga Cage Aria. Jag gillar det grafiska och färglagda partituret som erbjuder en kreativ utmaning.

3. Säg något om stycket 4′33″.
I have nothing to say.. Pausen är viktig för den musikaliska upplevelsen.


ERIK PETERS, tonsättare

1. Vad har John Cage betytt för dig?
När jag var yngre tänkte jag att Cages texter inte var relevanta för mig annat än av historiska skäl, något man borde ha läst helt enkelt. Nu när jag nyligen läste om delar av Silence i samband med ett Cage-projekt, så upptäckte jag hur mycket de här texterna angår mig och det som intresserar mig i musik och komposition.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Stråkkvartetten från 1950 i en inspelning av LaSalle-kvartetten på Deutsche Grammophon 1976. En fantastisk inspelning där musiken kommer så nära att man nästan kan ta på den.

3. Säg något om stycket 4′33″.
För att citera Cage själv: ”Historien är berättelsen om originella handlingar”.


ROBERT HAMPSON, kompositör (Main/Loop)

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Where to start? I will keep this answer short because less is more. If anything resounds in me about Cage is his sense of mischief and fun. You see a picture of him, he's often laughing or smiling broadly. You hear interviews with him, he's never afraid to crack a subtle joke. My opinion of others is often based on their sense of humour. Too many 'artists' are po-faced and often disappear up their own self important backsides, especially "experimental" musicians. I have little time for them.

Cage was a very serious man in his understandings of sound, but he never forgot to be a little playful too. Many could learn from that. There was much joy in Cage but he successfully balanced that with seriousness.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Hmmm. Difficult. At a pinch I'd say Fontana Mix but if you want a whole disc, then I think it has to be 'John Cage: Sonatas & Interludes for Prepared Piano' by John Tilbury. As with a lot of composer's works, there are differences of opinions about certain recordings or who is actually the musician, but for me, Tilbury exemplifies everything that is Cage in these recordings. Tilbury probably understands prepared piano better than anyone else out there. A landmark in recordings of Cage's works.

3. Säg något om stycket 4′33″.
Again, I find great humour in this piece. Sadly, you hear more ridicule about this piece than praise. I've seen some people absolutely lose their minds at this, they have no idea of the concept at all. It's the great joke of experimental music for music snobs, especially classical ones. But these people often miss the point of what it's really about. Just listening to the enviroment they are in.

As with everything Cage did, there was a slight bit of fun, but at the same time, he was very focused. Cage did more than anyone in trying to understand the sound world around us. I don't mean environmental or field recordings, I mean how sound is in everything and all around us. Where some might complain about traffic noise for instance, he thought of it as music.


DAN FRÖBERG, konstnär, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Cartridge Music både satte eld på samt välte världen en gång för länge sedan i min barndom när jag fick höra stycket i ett radioprogram i P2 en mörk natt; transporterad till mig genom en öronmussla länkad till den lilla röda batteridrivna plasttransistorn. Sådant räcker. Långt.

Vissa upplevelser gör att världen efter ser alldeles annorlunda ut än världen före.
Cartridge Music erbjöd en sådan förflyttning till det expanderade rummet. Jag beslutade mig för att försöka stanna kvar där, i alla möjligheters och tillstånds rumslighet.

Världen är. Ljuden lever. Tingen är. Tingen lever. Ljuden är.

Ingenting är detsamma som allting.

Eller tvärtom.

John Cage berättar om detta och mycket mera därtill. Alla små och stora ljud, ord, fläckar, idéer, bokstäver, brus, skrap, instrument, trådar, gnissel finns där av en orsak och har alla ett syfte och en uppgift. Gränsen mellan "det ena" och "det andra" förskjuts eller suddas helt sonika ut, och alla (ljud)verkligheter tillåts leva parallellt. En stor natt där långt inne i tidstunnelns virvel, vars ekon fortfarande ljuder i både minne och nu i mitt universum.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
John Cage and Lejaren Hiller - HPSCHD  for harpsichords and computer-generated sound tapes (1967-1969) Nonesuch Records. Mitt första album med John Cage. En släkting boende i Göteborg hade lyckats beställa den på Waidele, och hon bibringade den vid nästföljande besök till min dåvarande hemstad Halmstad. Den över två månader långa väntan på lp-skivan kändes i det närmaste oändlig (f.ö. presenterad som en aningen försenad 17-årsfödelsedagspresent, vill jag minnas), men värd allting insåg jag i samma ögonblick som jag höll skivan i mina händer. Ett ytterligt hoppingivande konvolut med flytande färgstark målning utlovade mycket och mera därtill. Orden "Computer-generated sound tapes" likaså, och cembalo har alltid signalerat magi i min värld.  HPSCHD-stycket på skivsida A lyssnades genast, och jag föll ännu en gång rätt in. En värld i världen, och rummet transformerades återigen till någonting annat. Och ja, jag har fortfarande kvar skivan...

3. Säg något om stycket 4′33″.
Ett stycke som väcker svindlande tankar kring den ljudande (om)världen och dess delaktighet i all musik. Upphör kompositioner när kolapappersprassel och kvävda hostningar åter tar vid i konsertsalongen efter instrumentens tystnad, eller fortsätter verken att ljudsvänga i andra former och nya skepnader långt efter det att applåderna tystnat och sjunkit ner på golvet?
(Svar: Ja).
Är inte alltid de till synes (men egentligen inte alls) slumpmässiga sambanden mellan kaffekokaren, grannens radio, humlan i köket och molnens kosmiska brus egentligen precisa kompositioner av ett ständigt pågående verk?
(Svar: Jo).
Det osynliga träder fram, skuggorna vinkar och mellanrummen ges kropp.
Således ett viktigt stycke; "4´33".
Nu, tystnad.
Lyssna.
 


CHRISTER BOTHÉN, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Ingemar Bergman ställde frågan som avslutning i sitt sommarprogram: vad är musik. Cage har besvarat frågan på ett högst personligt vis men förde in den minst lika viktiga frågan: vad är lyssnandet. Vilket är det mest mysteriösa, musiken eller själva det mänskliga lyssnandet?

Genom att dra konsekvensen av idéer och strömningar i sin samtid utkristalliserade Cage en filosofisk och musikalisk hållning som var så kompromisslös och skarp att den förändrade själva skalan, värdemåtten. Kanske mest vad gäller själva lyssnandet. Han förde sas frågan till det mänskliga örat. Cage och Duchamp brukar ofta nämnas ihop som om Duchamp stod för samma sak inom bild konsten som Cage inom musiken. Med den väsentliga skillnaden att om Cage förde (eller återförde) musiken till det mänskliga örat, förde Duchamp bildkonsten från det mänskliga ögat - till hjärnan. Båda Cage och Duchamp hade en djupgående inverkan. En förändring i sensibiliteten. Cage öppnade en dörr till ett enormt lanskap som sträckte sig ända till tystnaden.

Samtidigt var han ett verkligt barn av sin tid. Österländsk filosofi och musik hade sakta sipprat in igenom de Amerikanska idealens sprickor ända sedan Koreakriget. En del av Cages preparerade piano låter fortfarande som ekon av musik från Java eller liknande. Men detta förändrar inte hans betydelse som musiktänkare.

Cage var mycket inspirerad av den japanska Zenbuddismen, har allt gått varvet runt nu när dom samtida japanska improvisatörernas (som säger sig inte vara inspirerade av Zen) arbetar med vida arealer av tystnad och knappt uppfattbara ljud i sin musik?

För mig som är född 1941 ingår Cage i den kader av konstnärer som under 50- och 60-talen öppnade upp lyssnandet och seendet och breddade konstens uttrycksmöjligheter. Samtidigt kan jag känna mig skeptisk till vissa saker som t ex hans febless för "slumpen", att som kompositör inte välja. Viljan att träda tillbaka att försvinna bakom sitt verk är fullt förståelig men har ju både i Cages och Duchamps fall resulterat i det motsatta. Deras personliga "signaturer" har kommit att hamna på en centralare plats och fått en större vikt än hos de flesta andra konstnärer. Landskapet är dock definitivt förändrat.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
Jag har haft förmånen att vara med i en stor ensemble som spelade Cages Atlas Eclipticalis under skarp ledning av Mats Persson. Det var helt oslagbart!!!

3. Säg något om stycket 4′33″.
En handling, som direkt sätter publiken i situationen att antingen man vill eller ej hamna i Cages universum i tystnaden "the sound experience I appreciate the most, Silence" som naturligtvis inte existerar. Här befinner man sig mitt i landskapet av icke avsedda ljud. Och samtidig alstras detta på en fond av i alla fall avsedd tystnad. Det är genialt för i den situationen bör vi i alla fall sitta med öronen på skaft!!! Då om någon gång kan vi höra ljuden för vad dom är, eller?

Jag tror att mycket av Cages insikter kommer ur erfarenheter snarare än teorier. De kom först senare. Här har Zen kunnat ha en betydelse i sitt fokus på att erfara existensen som den är, utan förutfattade meningar. Har man en gång kastats in i situationen att erfara ljuden nakna, innan man kan, eller kanske helt utan att ens kunna identifiera dem, ljuden utanför sin betydelse av passerande bil, vind, en dörr som stängs, någon ropar etc lämnar den erfarenheten en förändrad. Cage kan ha upplevt något sådant och det har lämnat honom omskakad och med öppna öron och Cage drog långtgående konsekvenser av detta. Är man sedan ute efter att uppleva Tystnad med stort T får man naurligtvis bege sig någon helt annanstans. Långt från konsertlokalens hostningar och skrapande fötter.Men verket är en suverän gest av någon som trängt djupt in i lyssnandets och tystnadens mysterium.

I dag när jag arbetar med musik är tystnaden en lika viktig storhet som ljudet. Detta har både med rum och tid att göra. Jag kan inte säga att jag är influerad av Cage men det man kanske inte undgå, vem vet!


MAGNUS GRANBERG, tonsättare, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Det enskilda citat av Cage som kanske haft störst påverkan på mig måste jag ha sprungit på någon gång under 1990-talets andra hälft. På omslaget till någon lp-skiva med Cages musik (vilken minns jag inte nu) vill jag minnas att han, ganska drastiskt, betecknar bruket av musik som ett medel för uttryckandet av det egna jaget såsom något kätterskt; att musikens uppgift snarare bör vara att stilla eller tysta sinnet för att på så vis göra det mottagligt för, om inte gudomligt inflytande, så åtminstone för den värld vi lever i och är en del av. Efter att själv under några år i den dryga tjugoårsåldern närmast ha haft den egna adolescensens längtan och förtvivlan som ämnet för den vilsna verksamhet jag bedrev och alltmer kommit att känna en nästintill gränslös leda inför, kom detta lilla Cage-citat att i åtminstone någon mån leda mig i annan riktning.

Det bör dock sägas att Cages musik kom att nå mig före hans texter: hade inte musiken först, så att säga, råkat sätta min själ i svängning, så hade jag nog med stor sannolikhet försummat att hörsamma detta goda råd och i än högre grad kommit att framhärda i min alldeles egna enfald.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
String Quartet in Four Parts (1949-1950) samt Cheap Imitations (1969). Kanske är det de många gånger både intima och till synes anspråkslösa stycken skrivna under Cages konstnärliga övergångsperioder som jag är mest fäst vid. Och kanske är det på grund av att han där, i det ögonblick där han tagit farväl av det gamla och ännu inte funnit det nya som han verkligen förlorar sig, och just där ringar in några grundläggande betingelser för att vara och bli människa. String Quartet in Four Parts finns i fina inspelningar av såväl La Salle-kvartetten som Arditti-kvartetten, Cheap Imitation i en underbar inspelning med John Cage själv vid pianot.

3. Säg något om stycket 4′33″.
”Music never stops; it is we who turn away”.


TONY BLOMDAHL, tonsättare, musiker

1. Vad har John Cage betytt för dig?
Förmodligen mer än jag egentligen inser.

2. Vilken skiva eller vilket stycke av Cage tycker du bäst om, och varför?
I Cages fall är det lika svårt som att svara på frågan om vilken växt som är finast i en skog. Men "Sonatas and interludes for prepared piano" går ju alltid ner.

3. Säg något om stycket 4′33″.
"I have nothing to say, and I am saying it"

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry