2008 enligt Martin Küchen

2008 enligt Martin Küchen

Martin Küchen.

2008 enligt Martin Küchen

Publicerad: mån, 2008-12-22 01:16

”When I hear the sound of a helicopter droning over my head, I play louder” – säger en oudstudent på Iraks musik- och balettakademi i Bagdad. Skolans rektor säger att eleverna inte kan öva hemma på grund av rädsla för att bli överfallna av beväpnade milismän. Det är helt enkelt farligt om grannarna finner ut att du är musiker.

Av: Martin Küchen

Och eleverna är tvungna att, så gott det går, gömma undan sina instrument på väg till skolan. Medlemmar ur Iraks nationella symfoniorkester har kidnappats och/eller mördats; många har dödshotats. 29 medlemmar har gått i exil.
Sedan den amerikanska invasionen 2003 har 80 procent av alla sångare flytt Irak och minst 75 stycken har mördats.
”A terrible combination of criminal anarchy and de facto theocracy has killed that old secular culture which existed in the pre-invasion Iraq, where you had theatre and the Baghdad Philharmonic. All my musician friends have left.” – säger den kanadensiska journalisten Hadani Ditmars efter en resa i Irak 2006.

Detta och annat har jag funderat på under innevarande år; hur man bäst ska göra för att ordna ett slags uppmärksamhetsfestival för irakiska musiker och sångare och sångerskor och deras fatala öde, en festival kanske här i södra Sverige där jag nu bor sedan ett par månader tillbaka – hur i helvete gör man det bäst?
Jag lyssnar på Munir Bashir så mycket jag kan. Och på Naseer Shamma, en annan fantastisk irakisk oudspelare, nu verksam i Egypten.

Och min fru Maria har jag mer än en gång skrämt iväg med ”Sound of the desert”, ljudlandskap från Marockanska Sahara; åsnetjut från en åsnemarknad i Tafilat var visst särskilt enerverande. Okej, vi skulle precis äta, men vadå? Sönerna gillar det ju …

Sen minns jag Polen – hur en slags rastlös andäktighet genomfor den tätt samlade publiken i Warzawa under ”The song is You”- festivalen i november. Man var inte ense om vad det var som skedde under mitt solo, man var inte överens om det – men man dolde inte heller att man var berörd. Ett litet rum. 100 människor. Fantastiskt.
Och i Novosibirsk kom en man upp i logen efter trions konsert, med fortfarande en tår kvar i ögongropen och tackade på ryska på ett sådant sätt att jag blev både rörd och försagd.
Dagen efter, innan trions (med Per Zanussi och Andreas Larsson, ersättare för Raymond Strid) sista konsert i Novosibirsk - stack en ung, glad kille åt mig en lapp, och där stod det att han gråtit två gånger under vår konsert dagen innan.
Återigen infann sig den genanta känslan. Sen insåg jag att det är vad musik kan göra, betyda – och ge – och att denne kille uppenbarligen insåg vidden av allt detta och att vi var där, ditflugna över fem tidszoner, men också att vi snart skulle åka därifrån…
Att musik också är något som upphör, kan upphöra att finnas till.
I Novosibirsk var det kanske vackert. Men i Irak?

(Publicerad december 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry