2010: Sofia Jernberg

2010: Sofia Jernberg

Bild: Jon Edergren.

2010: Sofia Jernberg

Publicerad: sön, 2010-12-19 20:51

Musikaliska minnen — ljudande upplevelser utanför konsertrummet.

JANUARI: Kristine Scholz läser Albert Giraud.
Vi träffades några gånger under våren, jag och Kristine. Hon skulle hjälpa mig med tyskan i Pierrot Lunaire. Jag spelade in henne när hon läste de fonetiskt komplicerade dikterna. (Inspelningarna var till stor hjälp vid instuderingen av verket som jag senare under året gjorde utantill.) Varje gång hon läste tänkte jag: det här är musik. Inte för att hon läste på ett musikaliskt vis, tvärtom läste hon dem torrt, långsamt och med jämn tonhöjd. Hon gjorde ingen tolkning, hon läste "rent", orden blev till ljud; oerhört fascinerande.

FEBRUARI: Mårten Landström spelar Debussy.
Han började med att berätta lite om det stycke han snart skulle spela och sen satte han sig på pianostolen och spelade, inte hela stycket utan delar av det. Det var ett genrep och egentligen inte ett musikaliskt sådant utan ett sceniskt, musiken var mer en markering än ett framförande. Men jag satt som fängslad när han spelade, satt som fängslad, hela tiden. Inte för att musiken i sig självt fängslade utan sättet han spelade den på, det var otroligt vackert! Ett mjukt konstant flöde av toner, ungefär som vatten låter när det rinner genom bjällror. Ja, som vattnet låter, inte som bjällrorna låter när man utsätter dem för rinnande vatten, det finns en skillnad och den blev tydlig när jag hörde Mårten spela Debussy.

MARS: Inför hyllningskonsert till Nina Simone.
Jag blev ombedd att sjunga några låtar på en hyllningskonsert till Nina Simone på Högkvarteret i Stockholm. Inför detta lyssnade jag igenom hela Spotifys Nina Simone-bibliotek. Wow, hon är bra! Men det visste jag egentligen redan. Den stora upplevelsen infann sig när jag skulle planka låtarna och lyssnade på dem flera gånger, då upptäckte jag andra nivåer i musiken och vad som gör hennes pianospel och sång unikt.

APRIL: Claudia Molitor, Anna Koch, Pascal Jardry och Kerry Andrew i en källare på Saltö.
Det fanns bara plats för tre personer i den lilla trappan ner till källaren så vi fick gå in i omgångar. Vi fick sitta på var sitt trappsteg och det var mörkt. Framför oss en dörr, trodde vi. När en lampa tändes bakom det vi trodde var en dörr såg vi att det istället var en stor kartongvägg. En kartongvägg med fyrkantiga hål i varierande storlekar, hålen var lagade med olika typer av papper. Dessa lagningar såg ut som fönsterrutor i kartongväggen och genom dem kunde lampljuset tränga fram. Detta var inte en konsert utan en redovisning av dagens arbete på New Music Incubator-lägret på Saltö. Vi var alltså tre personer som satt i en trappa med en stängd dörr bakom oss och en kartongvägg framför oss. Detta bildade ett litet trapprum på några kvadratmeter och det var nästan mörkt. Då började musiken. De som var bakom papperskartongen ritade, skrapade, suddade och skrev försiktigt på de lagade hålen. Vi såg dem aldrig, bara skuggan av deras händer när de rispade på de små rutorna med en penna, ståltråd och diverse objekt. Väldigt sparsmakat gav de plats åt de allra minsta, sköraste och svagaste ljuden. Dessutom lät de oss se dem produceras på ett förtjusande sätt. Det lilla trapprummet förvandlades till ett jättelikt förstoringsglas med en gigantiskt mikrofon.

MAJ: Lene Grenagers cellomusik.
Vi är någonstans, jag och Lene. Vi gjorde några konserter i maj och det är alltid på samma sätt, inte musiken vi gör utan det jag snart skall skriva. Lene brukar som de flesta musiker värma upp innan konserten och jag brukar gå omkring för att samla tankarna och få igång cirkulationen i kroppen. Medan jag går runt brukar jag tjuvlyssna på Lene. Det är nämligen inte vanliga uppvärmningsövningar hon spelar utan något helt annat: vibrerande flageoletter, kalla metalliska dissonanta ackord, en luftig långsamt pulserande ton eller skarpa, högfrekventa kluster. Att alltid få höra så poetisk solocellomusik innan våra konserter är en ofattbar lyx!

JUNI: Sångerskan i Leeds, England.
Jag är där för att sjunga i ett uruppförande av ett verk komponerat av Larry Goves. Innan vårt genrep repeterar kvällens tredje akt. Medan vi väntar på vår tur går vi in i salen och lyssnar. Där får jag höra en sångerska sjunga. Hon sjunger med väldigt hes röst, eller snarare väser med nästan ingen ton. Min första tanke var: oj, hon försöker få ton men det går inte, hjälp! Senare, efter att ha lyssnat lite till, var jag helt fast och hörde att hon visst fick ton men den var bara inte så distinkt. Hon lindade liksom in tonen i en väldig massa luft. Den porösa luften fylldes sedan av ljudet från de andra två instrumenten, cello och piano. Det blev en intressant klang: en liten diamant inlindad i en väldig massa tyll belyses av olika färger av ljus. Dess reflektion skulle påminna om det jag hörde i Leeds.

Musikaliska minnen — ljudande upplevelser i konsertrummet.

JULI: Joe McPhee trumpet/tenorsax/vuvuzela solo på Festival Konfrontationen i Nickelsdorf, Österrike.
Det finns tillfällen då en musiker från början till slut förvandlar alla toner till ljudande guld, som om vi aldrig hört toner förut. En sådan förmåga hade Joe McPhee på denna konsert i Nickelsdorf.

AUGUSTI: Christian Wallumrød Ensemble på Oslo Jazz Festival.
De sitter ganska nära varandra — piano, barockharpa, trumpet, cello, hardingfela och slagverk — de spelar akustiskt och allt utantill. Från första ton har de ens fulla uppmärksamhet. Efter en stund märker jag att mina öron är på helspänn, de längtar till nästa ton och vill aldrig att det skall ta slut.

SEPTEMBER: Per Mårtenssons stycke Diptychon spelat av Norrbotten Neo på Capitol i Stockholm.
Flera gånger hände det som sällan annars händer: svårproducerade ljud verkar så lätta att frambringa, kombineras och låter enormt vackert ihop.

OKTOBER: Sångerskan Monica Danielsson i Salvatore Sciarrinos Infinito nero.
Hon lyckades göra Sciarrinos Infinito Nero utantill samtidigt som hon satt på huk, krälade på golvet och gick runt i en i princip orörlig kostym. Jag hade ynnesten att höra Monica göra detta ett dussin gånger och rös varje gång, magiska ögonblick!

NOVEMBER: Radian (Martin Brandlmayr/Stefan Nemeth/John Norman) på Festival Unlimited i Wels, Österrike.
Beatmusik, elektroakustisk musik, intelligent dance music eller allt på samma gång. Tight och svängigt!

DECEMBER: Ole Henrik Moe solofiol på Sound of Mu i Oslo.
Pulsen markeras nästan hela tiden, ljuden upprepas och förändras successivt; sedan skevnar allt för att snart återgå till sin initiala plats, det ger ro en stund men strax skevnar allt igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry