2010: Tobias Norström

2010: Tobias Norström

2010: Tobias Norström

Publicerad: lör, 2010-12-18 22:56

Januari

2010 skulle bli det sämsta året på väldigt länge. Jag hade ett akademiskt debacle i ryggen och mitt längsta och allvarligaste förhållande på upphällningen. Jag väntade på något, på att vardagen skulle rämna helt. Läste om En dramatikers dagbok och såg The Road på bio. Som för att vältra sig i andras olycka eller kanske hitta något eller någon att identifiera sig med. Lyssnade på William Basinskis Vivian & Ondine och Nils Frahms Wintermusik. Melankolin låg tung över ett snöbelagt Stockholm och jag smidde ensam planer för en till synes hopplös framtid.

Februari

Vardagen rämnade till slut helt. Infrastrukturen brakade samman totalt av ett snöoväder. Tågen stod stilla, livet likaså. Trösten kom i form av de olympiska spelen och hoppet om Tre Kronors potentiella framgångar. Framgångarna uteblev, jag satt ensam i ett kontorslandskap klockan sex på morgonen och såg Sverige falla mot Slovakien. Grät ingenting, trots att jag och E började leta bostadslösning för att realisera det slutgiltiga uppbrottet. Flydde istället in i Joanna Newsoms magnum opus Have One on Me och Eluviums Similes.

Mars

E flyttade. Jag mådde piss. Startade tillsammans med B podcasten Obiter Dictum, som för att skapa en ursäkt för kreativitet och själslig näring. Var så när som på två katter ensam, mer ensam än jag varit på fyra år. Lyssnade på Pantha du Princes Black Noise och lite på Loscils Endless Falls. Kände mig emo. Allt var ett bottenlöst fall...

April

Såg En profet. Blev glad över att jag fortfarande kan häpnas över hur bra film kan vara. Tog tag i mitt akademiska debacle, fick en ny handledare. Det var bra. Förälskade mig i Clive Tanaka Y Su Orquestas kassettband Jet Set Siempre 1º och upptäckte för sent Nests debutalbum Retold.

Maj

Allt var som vanligt igen. Tittade tvåhundra gånger på videon till M.I.A.s Born Free, tyckte om den. Jag (och alla andra) lyssnade till och hyllade Anna von Hausswolffs Singing from the Grave.

Juni

Försökte ragga upp en kille som var misstänkt lik Devandra Banhart på Strand. Det gick inget vidare. Knöt åter banden med en vän från vad som kändes som ett tidigare liv. Det var fint. Lyssnade på Oneohtrix Point Nevers Returnal och läste Pär Thörns Röda Rummet. Förstod inte riktigt grejen.

Juli

Dansade till hardstyle i en nedlagd industrilokal i Berlin. Blev upphånglad av en tysk (jag antar att hon var tysk) tjej som inte fattade att jag hellre ville dansa med min syster. Dansade lite i min lägenhet till de svepande ljuden på fantastiska Liumin av DeepChord Presents Echospace. Återupptäckte rocken med Arcade Fire och deras The Suburbs.

Augusti

Frös ihjäl på Popaganda. Utforskade fruktade ljud och lyssnade på årets kanske mest förbisedda album: Sophie Hutchings Becalmed.

September

Räddade det akademiska debaclet. Var för första gången på mycket länge stolt över mig själv och mina åstadkommanden. Borde ha lyssnat på Zola Jesus album Stridulum II men lyssnade istället på How to Dress Wells Love Remains och så smått på Salems King Night.

Oktober

Började gräva ner mig i häxhouse. Blev peppad på The Social Network i och med att soundtracket av Trent Reznor och Atticuss Ros släpptes. Lyssnade mest på James Blakes Klavierwerke.

November

Träffade världens mest fotogenic katt på ett bryggeri i Brooklyn. Upplevde känslan av att vara en del av en minoritet i New Jersey. Tittade på Rubicon och läste klart Steinbecks Travels with Charly. Rubicon var fantastisk, Steinbeck var sådär. Träffade C. Blev kär. Lyssnade på Kanye West, Balam Acabs See Birds och Baths Cerulean.

December

Mamma opererades och berättade i ett tårfyllt samtal från sjukhuset att hon överlevt. Vek mig och började läsa Ove Knausgårds Min Kamp. Funderade kring min framtid, blev ganska hoppfull. Sjösatte i hemlighet ett litterärt projekt. Lyssnar nu på Boeoes Kalestigens fina Tanum Teleport, Urban Tribes Program 1-12 och Mountain Mans Made the Harbour. Upplever för första gången på ett år att mitt liv är i full balans. Att allt känns bra. Att en man spränger en bil och sig själv känns sorgligt men för mig irrelevant. Mitt välbefinnande är bärgat. Det tog ett år...
Melankolin ligger på nytt tung över ett snöbelagt Stockholm. Jag är förälskad. 2011 blir nog bra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry