2011: Christian Munthe

2011: Christian Munthe

2011: Christian Munthe

Publicerad: fre, 2011-12-16 11:53

Så många gånger ni frågat och jobbet eller livet satt krokben, men här kommer till slut en sorts text, som jag inte vet hur jag ska rubricera riktigt. En årskrönika lite grand, men också en meditation över vägar framåt i en värld som snabbt blivit allt njuggare mot den skapande människan.

Jag skriver den två dagar innan jag i mitt akademiska yrke ska sitta i en betygsnämnd vid en doktorsdisputation - inte i filosofi, utan i improvisations- och elektroakustisk musikalisk konstnärlig forskning. Tidigare i år var jag en av opponenterna vid ett s.k. slutseminarium på samma arbete - Per Anders Nilssons utforskning av använda och utforma digitala instrument i/för improvisationsmusik. Det ledde till att jag även kopplats in på ytterligare ett musikaliskt doktorandprojekt i konstnärlig forskning - Sten Sandells på samma gång mysteriösa och svindlande utforskning av, lite förenklat, hur musik kan bli ord och ord bli musik, och.... En typisk Sandellsk svindelframkallande virvel av instinkt, association och förnuft i motsägelsefull men dynamisk förening. Vem som helst kan följa projektets utveckling här. Och faktum är att det här inte är på långt när det enda exemplet ens under detta år på en skönt ohelig sammanknådning av akademin, konstvärlden och den mer traditionella musikscenen för improvisatörer och experimentalister.

Tidigare i år blev det äntligen tid och rum för att genomföra ett projekt jag länge planerat: turné och inspelning tillsammans med Anders Dahl och den unge brittiska improvisatören/slagverkaren/fältinspelaren/ljuskonstnären/nätlabeldirektören/netzineredaktören Patrick Farmer. Från turnén finns ett antal videos, t.ex. den här från Oslo.

Det finns också en live-inspelning från GEIGER-festivalen. Ett urval av de inspelningar vi gjorde ska ges ut av Bombax Bombax under 2012. Det var en spännande och intensiv vecka med växande sammanväxning av Patricks akustiska vinylspelare, min allt mindre gitarrliknande gitarr och Anders för tillfället special konstruerade elektronik.

Men det intressanta kopplat till det jag inledde med är att då Patrick besökte oss var han precis i färd med att slutföra en master i ljudkonst vid Oxford Brooks universitetet och när jag skriver detta har han snart slutfört första terminen av en forskarutbildning vid samma lärosäte. Han berättade om hur han, genom sin ökande orientering mot konstvärlden kommit att alltmer söka sig mot residens-formen för att genomföra och föra ut sitt skapande framför turné- och konsertformen. Inte för att det sistnämnda försvunnit eller blivit värdelöst, men då ekonomin i dessa former alltmer börjar likna fonogramutgivningens villkor utgör residensen - en traditionellt vanlig form inom bild-, text- och koncept-konstvärlden för att möjliggöra såväl projekt som nya möten - en ny möjlighet som de musiker som är kreativa konstnärer har anledning att orientera sig mot i högre utsträckning. Denna orientering hänger då samman med att ytterligare montera ned den gräns mellan musiker- och konstnärskap som av någon outgrundlig anledning fortsätter att prägla det svenska klimatet och de tankelådor som den typiske improvisationsmusikern rör sig inom. Förflyttningen sammanhänger också med att improvisationsmusiken utvecklar en växande kontaktyta mot en akademisk ram, där den kan revitaliseras som verktyg för och kärna i experimentellt ljudkonstnärskap. Ju fler av våra många unga såväl som äldre improvisatörer som tar tanken om sig själva som konstnärer på allvar och börjar botanisera i alla de möjligheter som den stora vida konstvärlden erbjuder, dess bättre! Dels av redan nämnda skäl, men också för att det nog kan ge den svenska improvisatoriska och experimentella musiken en behövlig dos av den flerlagrade och hävdvunna tradition av (själv)kritisk undersökning med sig själv satt i samhällelig kontext som präglar både bild-, installations- och konceptkonst.

En annan sak som hände i mitt musikaliska liv det här året var att en CD som dokumenterar en duo-inspelning från 2007 med mig själv och Christine Abdelnour (f.d. Sehnaoui) äntligen kom ut på den mexikanska etiketten Mandorla. Christine och jag fick detta till ära möjlighet att spela ihop på Soto Voce festivalen i London. Där mötte jag bl.a. några ur nästa generation norska improvisatörer, där Guro Skumsnes Moe imponerade alldeles särskilt med en helt chose-befriad inställning till instrument, socialitet och klangkroppslig form. Men samtidigt måste jag säga att det, liksom vid många andra festivaler jag besökt sedan 2005, var mycket som kändes som antikverade stilövningar: Se så bra jag/vi kan göra "frijazzgrejen", "impro-grejen", "AMM-grejen", "laptop-grejen"! Undantag fanns förstås, som nämnda Guro, men inte så att det på något vis dominerade intrycket.

Nu är det alls inte så att jag räknar mig själv till ett undantag här. Exempelvis det här framträdandet (från Nickelsdorf 2010) ser jag som ett typexempel på nämnda typ av stilövning (som jag verkligen tycker att vi genomför alldeles storartat!).

Tvärtom har jag sedan flera år detta som ett av mina personliga konstnärliga huvudprojekt: att spela mig ut ur musikeridentiteten så på riktigt att jag vad det lider ska kunna agera lika avslappnat och tankebefriat inom vad som kommit i dess ställe som identifieringen av mig själv som instrument-hanterare hittills möjliggjort. Men tanken är förstås att det ska föra med sig något mer; att hela musikerrollen är ett hinder för fruktbart konstnärskap. För mig, får jag väl tillägga, ty det finns ju så lysande undantag som t.ex. Nina de Heney, som jag också haft nöjet att spela med under året inom ramen för de anspråkslösa lägenhetskonserter som på Ninas initiativ arrangeras med ojämna mellanrum i olika krypin i staden jag bor i. Fast om jag ska vara min egen plottade kurs trogen blir det ändå det här premiär-mötet (i spelsammanhang) med Ida Lundén från Club:Ovisation i Stockholm som får vara representant vid sidan av trion med Anders och Patrick.

Men som avslutning vill jag ta fram något annat, som också står ut som ett alternativ till att vara musiker, men som ligger långt långt från även den seriöst utforskande konstnärsrollen så som den ter sig i det utrymme för skapande som gallerier och residenser erbjuder. En förlaga hittar vi i Diego Chamy's provokation (eller?) kring improvisationsmusikens (men passar lika bra gällande konstmusikens) tråkighet (här från 2010).

Men det jag ska berätta om uppkom mer spontant, som ett resultat av tillfälligheternas spel. Martin Küchen skulle spela solo i Göteborg under en konsertkväll anordnad av den för tillfället mycket vitala arrangören Levande Musik, men hade oturligt nog valt en lokal där det visade sig vara jazzkväll i ordets mest förfärliga mening i restaurangen under. Här gjorde Martin ett tidigt val att förhålla sig till det pumpande ljudläckaget att inte alls söka bekämpa det; och jag vet inte hur medveten om det han själv var, men i mina ögon var det plötsligt som att se Bengt "Frippe" Nordström trotsigt inta Faschings scen under en paus någon gång på 80-talet. Inte för att Martin spelade Frippe-musik – långt därifrån – det var bara något med hållningen, med attityden i själva det kroppsliga anslaget: hur han (omedvetet?) valde att lägga fram sig själv för oss i publiken då han inte helt entusiastiskt och med påtaglig tvekan kröp in i barytonsaxens bärrem i detta omöjliga läge där en dämpat dunkande rest av "Sweet Georgia Brown" skulle utgöra tystnad. Det blev en makalös föreställning som jag inte mäktar klä i ord och det konstnärligt mest betydelsefulla jag upplevt som konstkonsument det här året utan att utgöra vare sig prov på musikantisk excellens eller potentiellt underlag för en framgångsrik residens-ansökan. Det finns, med andra ord, som alltid något tredje....

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry