2011: Martin Q Larsson

2011: Martin Q Larsson

2011: Martin Q Larsson

Publicerad: tors, 2011-12-22 20:39

Hobby som Yrke

I mitt dagliga värv som tonsättare hör jag stundom kommentarer som: "Lyckliga du som får arbeta med din hobby." "Vad roligt det måste vara att få arbeta med musik." Ofta tror jag att alla människor vill ha vårt yrke. (Å andra sidan vet jag att ingen vill ha vår lön.)

Det stora flertalet av de ca 30 000 personer som definierar sig själva som professionella konstnärer har högskoleutbildning om mer än fem år, dvs i klass med tex läkare, ingenjörer eller forskare. Och en kirurg går i allmänhet inte en lång och arbetsam utbildning enbart för att i slutändan kunna få ett välbetalt jobb. Han eller hon har oftast en passion, ett kall att hjälpa och bota människor. Inom det idiom man är satt att förvalta och utveckla.

Om man skulle vända på steken; vad behöver samhället, vad är samhället berett att lägga pengar på? Förutom företeelser som sjukvård, utbildning och infrastruktur, finns det ju en rungande samsyn om Kulturen. Oavsett om man förfäktar att kultur är samhällets yttersta mål, eller att kultur är den olja som får samhället att fungera – eller både och! – är en absolut majoritet av icke blott västerlandets, utan hela världens befolkning av åsikten att har man väl fått säkerheten och födan tillgodosedd, är det Konsten man är ute efter. På ett eller annat sätt.

Och det satsas på Konsten! Problemet är bara att det satsas till en överväldigande del på vad som kan upplevas som Ett Riktigt Jobb; att sitta på kontor, fylla i och sedan flytta på papper, att i tid och otid avhålla möten. Samt infrastruktur för att underlätta dessa aktiviteter. Det satsas däremot sällan på att skapa själva konsten, möjligen ställvis på att utföra den. Enligt lika osynliga som självklara lagar skall vissa yrkeskategorier alltid vara fast anställda, medan andra lika självklart alltid skall vara frilansande.

Man kan från offentligt håll tänka sig att stödja själva kedjan av idé–utarbetande–genomförande–distribution–publikkontakt, men räknar kallt med att merparten av arbetet betalas på annat sätt. I de allra flesta fall genom att medverkande konstärer i varierande omfattning själva sponsrar projektet med sin tid och sitt engagemang. Om kultursponsring skulle bli avdragsgill i Sverige, skulle så gott som alla kulturarbetare kunna dra ner sina taxerade inkomster till noll.

"Men ni får ju arbeta med er hobby!", hör man då uppfordrande. Får man ha en hobby som yrke? (Får man ha ett yrke som hobby?) Hur många lägger ner 7 års högskoleutbildning på en hobby? Är det faktum att man gillar sitt yrke nog argument för att det inte ska betalas?

Inom genusvetenskapen talar man ofta om ett normkritiskt perspektiv; att vissa sanningar upplevs som så självklara att de inte brukar ifrågasättas (tex att kvinnor ska tjäna mindre än män). Först när man uppmärksammar "självklara" normer kan beteendet förändras. Kanske är det dags för fast anställda tonsättare? Kanske är det dags för fler frilansande kulturadministratörer? Kanske kan en hobby trots allt vara ett yrke, i betydelsen Något man kan försörja sig på?

Martin Q Larsson
ordförande, FST (Föreningen Svenska Tonsättare)

(artikeln är tidigare publicerad i Tonsättaren 2/2011)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry