2012: Jens Holmberg

2012: Jens Holmberg

2012: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2012-12-20 00:32

Av: Jens Holmberg

Tvåtusentolv. Året världen skulle upphöra att existera. Redan idag, om vi ska tro Mayafolket. Nu läser du ju den här texten så det betyder ju att det inte blev riktig så. Trots att jag inte lyssnat med det örat till har det ändå varit svårt att skaka av sig undergångskänslan. Som en ilsket molande tanke har den funnits där och inte riktigt velat försvinna. Jag har funderat. Har jag tänkt ovanligt mycket på döden i år? Nej. Är det mediernas fel som rapporterar hejdlöst om domedagen? Nope. Precis som de flesta har jag ryckt på axlarna åt profetiorna och dimridåerna som skapats däromkring. Plötsligt kommer jag på det. Det är sambandet som finns mellan mina två främsta musikupplevelser från året och känslorna de väckt.

Apokalyptiskt och konfrontativ beskriver väl den musik som Swans och Scott Walker släppt ifrån sig på skivorna The Seer respektive Bish Bosch. Det är musik som söker sig inåt, till de allra mörkaste skrymslen och vrår. Den river upp och skakar om. Att lyssna på deras komplexa musik är att prövas hårt, både genom dess form och språk. Jag får verkligen jobba för att tyda symbolerna och borra mig djupt ned i musiken för att hitta någon slags mening. Det är inte utan ansträngning och jag frustar ömsom skrattar. Det är som om Michael Gira och Scott Walker rör sig i en parallell verklighet. Varje musikyttring som sipprar fram från deras skuggvärld är lika kompromisslös som tärande. Det är inte undra på att Swans blivit omskrivna som världens ondaste band och Scott Walker som en märklig prick tänker jag när jag kämpar vidare med musiken. Låtarna är genomarbetade som om de vore de allra sista. Flera noggrant arbete ligger bakom. Som musiker skjuter de gränserna för vad som förväntas längre och längre fram. Ingen av dem tar den enkla vägen, någon nostalgi gör sig ej besvär. Att få brottas, kämpa och slita med deras musik har varit helt underbart. Det ger musiken djupare resonans och spänning.

I år har därmed varit ett riktigt gubbår. Och jag kan konstaterat att avantgardets gamla garde still going strong, trots att pensionen ändå rycker allt närmare. Det är också befriande att de agerar som om de högaktningsfullt skiter i vad vi tycker. De kör sin grej och så får de som vill hänga med. Ni andra kan dra. Det är en rätt härlig tanke i dagens strömformade musikindustri, där mycket produceras enligt någon slags allmänrådande industrinorm. Det visar att om det finns en kreativ vision och en övertygelse så spelar det ingen roll. Du kommer att lyckas tillslut. Även om man går helt på tvärs mot omvärldens logik. Men man måste nog fortfarande kavla upp ärmarna och kämpa som om det vore den sista dagen på jorden för att lyckas.

Det blev ingen undergång den här gången. Men det finns många tecken på att världen som vi lever i håller på att kollapsa. Nog kommer det att gå åt skogen alltid, var så säker. Men vi går nog snarare samma öde till mötes som Scott Walkers Zercon, den bruna dvärg som fryser ihjäl. Alternativt dränks vi när jorden täcks med vatten. Fast det ska ju vara rätt skonsamt sätt att dö på det viset har jag hört. Hur som helst, vi lever och jag glad för att jag ägnade 2012 åt en massa ny musik. Som vanligt hann jag bara skrapa på ytan. Det blir alltid smärtsamt märkbart när jag ska summera året och upptäcker allt jag har missat.

Några av höjdpunkterna: Neneh Cherry & The Thing - The Cherry Thing, Godspeed You! Black Emperor - Allelujah! Don't Bend! Ascend!, Gabriel Saloman - Adhere, Goat - World Music, Al Doum & the Faryds - Positive Force, Darren Hayman - Lido, Gnod - Chaudelande Volume 1, The Men - Open Your Heart, Woods - Bend Beyond, Aaron Dilloway - Modern Jester Tyneham House - s/t och Motorpsycho & Ståle Storlökken - The Death Defying Unicorn.

25 låtar från 2012

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry