2012: Mattias Jonsson

2012: Mattias Jonsson

Mattias Jonsson (selbstportrait).

2012: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2012-12-20 00:02

Av: Mattias Jonsson

Det här året har producerat en massa musik, en del även fantastisk. Utbudet är mer än gigantiskt och det kan kännas både opraktiskt och utmattande att kryssa sig fram bland hundratals artister och tusentals låtar. Utmaningen är fortfarande att hitta fram till exakt den musik som man mest av allt gillar, att inte nöja sig med att skumma igenom och skynda vidare. För egen del har jag haft svårt att få ordning på mina källor. Allt vanligare är att jag – inte sällan först i november och december – tar hjälp av kritikers årsbästalistor eller vänner och bekanta som tipsar om ny musik från året som gått. Det kan bli lite stressigt i slutet av året. Var finns de kalibrerade filter som regelbundet kan sila fram den musik som just jag borde upptäcka?

På samma sätt finner jag det knepigt att med breda penseldrag måla upp en bild av musikåret som gått, med trender, tendenser och viktiga händelser. Istället tänker jag denna gång utgå från min nyskapade spellista med tjugofem låtar från 2012. Det är inte nödvändigtvis de tjugofem bästa låtarna från de tjugofem bästa albumen med de tjugofem bästa artisterna. Men det är tjugofem låtar som på något sätt fastnat i mitt medvetande och som dessutom hänger ihop en smula sinsemellan; jag kallar det avantpop (lite avant, lite pop). Det blir ett sätt att strukturera året och bringa lite ordning i det kaotiska. Kanske kan det ur mina korta kommentarer om de tjugofem låtarna träda fram en silhuett, ett mönster, en skärva, ja, i varje fall en hyvlad ostskiva som säger något om 2012. I varje fall om mitt 2012.

En av de låtar som gjort mig gladast under året är ”Rosen im Asphalt” med Ulrich Schnauss & Mark Peters, en ”Chariots of fire”-pastisch som tuffar fram naivt, gulligt och storögt, likt ett ånglok uppe i fjällen. Att Vangelis dyker upp som en referens känns inte särskilt uppseendeväckande år 2012. Det naiva spåret fortsätter med Belbury Poly och låten ”Green Grass Grows”. Ghost Box-akten gör här en helt oemotståndlig mix av elektroniskt soundtrack och spöklik folkmusik. Om Frankie Rose vet jag ingenting. Men drivande “Interstellar” är en väldigt direkt poplåt med ett skönt sångljud och ett effektivt arrangemang. The Junipers är en av mina favoritupptäckter i år. ”They Lived up in the Valley” är ett exempel på hur deras milda pop smyger in influenser från sextiotalets softrock. El Perro Del Mar gjorde ett fint album som jag gillar och ”I Was A Boy” var ett av de mer drömska spåren.

Scott Walker släppte ett schabrak till ny skiva men den som kanske bäst förde hans gamla arv vidare var Daughn Gibson. ”Rain On A Highway” skulle nästan ha kunnat vara med på Scott 4 från 1969. När Lambchop kom med nya skivan Mr M lyssnade jag igenom den lite håglöst, för att snabbt ställa in den i skivhyllan. När jag sedan bestämde mig för att ge skivan mer chanser växte det fram egenskaper hos musiken som jag först inte hade hört. Ett underskattat album således – och ”Mr. Met” får illustrera Lambchops mogna, luftiga och ytterst tålmodiga stil. Phil Elvrums projekt Mount Eerie släppte två starka syskonalbum i år och “Lone Bell” var ett av de skoningslöst vackra spåren. ”Beautiful Son” med Peaking Lights har en sävlig, psykedelisk stämning. Det stenade gitarrsolot i låten påminner mig om Spacemen 3. Yo La Tengo kommer med ett förmodat högkvalitativt album i början av 2013 och ”Stupid Things” är ett lovande smakprov som enbart bekräftar det jag redan visste: att de har haft en väldigt hög lägstanivå de senaste tjugo åren.

Duon Mirrorring släppte ett mystiskt, melankoliskt och melodiskt dronealbum på Kranky. Sorgsna, plockande ”Silent From Above” påminner mig dock mest om Beth Orton. En som hade ett riktigt produktivt år var Oren Ambarchi. ”Salt” är ett sällsamt vackert spår från hans album på Touch. Annars gillade jag mest hans minialbum Sagittarian Domain (en modern krautklassiker från i år). Julia Holter fick många fans med Ekstasis – nummer fem på Soundomusics årsbästalista – och ”Für Felix” var ett många utmärkta spår på den skivan. Mike Wexler är en ny, trevlig bekantskap. Hans album Dispossession är modern folkpsykedelia av högsta klass, exemplifierat i låten ”Pariah”. Vidare: på Total Loss gjorde How To Dress Well intim, elektronisk R’n’B för sovrum och vardagsrum. ”Cold Nites” kändes urban och modern på en och samma gång.

School Of Seven Bells gör en typ av gothdisco i låten “Low Times”. Jag har verkligen försökt ogilla den låten men det går bara inte. Black Rain släppte gamla inspelningar från nittiotalet som lät skrämmande aktuella. ”Biotechno 1 & 2” är mörk, regnig och asfaltskrapande techno som pulserar hotfullt. Dean Blunt & Inga Copeland (Hype Williams) gjorde ett album där ”2” är en kylig poplåt med en skön, distanserad overklighetskänsla. Matt Elliott (bland annat från The Third Eye Foundation) visade med låten “Please Please Please” att folkrocken med fördel kan kryddas med element från koralmusiken. Samma sakrala stämning återfinns i högstämda ”White Chalk” med Halls.

Avslutningsvis en rad artister som kan sägas höra till en filmisk, sofistikerad, progressiv, Canterbury-tradition. Brittiska Oddfellow's Casino gjorde ett utmärkt album där “Winter In A Strange Town” visade inspiration från Pink Floyds tidiga sjuttiotal. ”Coucou Anne” med svenska Musette är en associationsrik låt som jag gått omkring och nynnat för mig själv. Känslan och avigheten i den låten återkommer i böljande “Neither Here Nor There” med amerikanska Lost In The Trees. De sofistikerade melodierna fortsätter: kanadensarna i Brasstronaut gör i ”Revelstoke Dam” en väldigt elegant form av folkjazzpop, närmast barock i sitt uttryck. Allra sist kommer Paul Corley som i november släppte Disquiet, ett av årets mer tystlåtna album. ”She Is In The Ground” är en god start på väg in i hans stillsamma men sällan tråkiga värld.

Här är spellistan: Avantpop från 2012.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry