2012: Thomas Millroth

2012: Thomas Millroth

Jemeel Moondoc i Anri Salas "Long Sorrow", ctsy Lousiana, Danmark.

2012: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2012-12-18 13:59

Vemod och revolt, romantik och bortvändhet. Det finns i en myllrande konsertscen i dag. Impron har i vissa avseenden stillnat men i andra tagit sig väldiga uttryck, särskilt då den möter andra konstarter. Det finns en viss nerstämdhet, en melankoli i årets musikminnen.

Av: Thomas Millroth

Jag vet inte varför, men detta musikår, som jag i ärlighetens namn av olika skäl inte följt in i detalj, har fyllt mig med en oväntad melankoli. Ett vemod. Och jag tänkte, när redaktionen bad om årstext, att ”vad fort det gick”.
Det ligger kanske inte enbart hos mig. För det finns en tidens romantik, om än i lätt modernistisk omstöpning. Den som verkligen håller grytan kokande är naturligtvis Mats Gustafsson. Sammanslagningen av The Thing och Neneh Cherry är kanske årets händelse, i alla fall känslomässigt. Och jag grämer mig fortfarande att jag inte lyckades höra kvartetten live. Alla mina vänner vittnade med blicken långt i fjärran om hur starkt det var. Förvånar mig inte, ingen, kanske med undantag av Peter Brötzmann, har en så romantisk inställning till konsertsituationen.

Jag kan inte bestämma mig om Mats är en jazznörd, vars hjärta blöder, eller om han egentligen vill vara en svartrockare. I vilket fall med den andra sidan som anledning. Och det förlösande ögonblicket är mötet med församlingen och möjligheten till extas. Komprimerat. Hans hjärta pumpar samma blod som de tidiga romantikerna, där dröm och aktion var ett. Det här året och förra året och förra igen, har varit Mats Gustafssons. Så fort han rör något prövas det i konsertsituationen.
Han har rest en alldeles egen barrikad i musikvärlden. Fast det är mer känslan än revolten som räknas. Resten är vemod och melankoli.

Annars är det stilla. Inom impron finns ofta en dragning åt det allmänna, tyvärr. Det är som lågdynamik måste vara innerlig på något fånigt vis. Min gamle redaktör på Aftonbladet, poeten Axel Liffner, brukade raljera om kulturutövare som ”var så jävla själiska”. Undrar vad han skulle sagt om de flytande, glittrande ytorna i somlig musik?

Dessa musiker kunde ju gärna lyssna på materialiteten hos en del ljudkonstnärer. Då tänker jag förstås på Sara Wallgren, Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, där teckning, ljud, tystnad, rörelser går hand i hand. Ett frasande, ett stilla rassel, samtidigt en magnifik bildvärld: från tomhet till mättnad, från tystnad till tätt prassel. Här är det icke själiskt, det bottnar i materialet, ligger nära undersökningarna av elektroniska apparater, där parametrarna bor i knappar, elektricitet och rundgångar. Andrea Neumann, Bonnie Jones är ett par exempel.
Jag faller direkt för Gustafssons romantiska anstormningar på scen, men samtidigt önskar jag reflektioner. Musik mår bra av att prövas, betraktas, användas som färdmedel i tid och rum. Ingen musik mår dåligt av introspektion.

Tillsammans med norska violinisten Victoria Johnsson var jag opponent under Sten Sandells sista seminarium före masterexamen i Göteborg. Jag har läst avhandlingen, som är fylld av dörrar till andra konstarter, och naturligtvis lyssnat på den musik som uppstått, ”Music Inside The Language”. Med sin blandning av intuitiva, kritiska, övertygade vandringar ut och in i musiken, ut och in i poesi, för att komma åt det som inte går att skriva klart, men som förvisso klingar desto klarare, har Sandell höjt sin egen verksnivå. Och den improviserade musiken har fått ett större rum att klinga i.
Bredvid Sandell tycker jag att Martin Küchen vidgat det musikaliska rummet mest. Han har fortsatt sin personliga resa i Europa, familjens historia är fond för hans musik just nu. Skakande i albumet ”Hellstorm”, gripande i ”Bruder Beda”. Både Sandell och Küchen lägger en reflekterande, intellektuell, eftertänksam klang till musiken, utan att för en sekund tappa musicerandet, det fria svävande som utgör kärnan. I mina öron är Küchen och Sandell just nu två av improscenens intressantaste namn. I Europa och annorstädes.
Och jag lägger gärna till basisten Nina de Heney, som ju gjorde sig påmind med fantastiska insatser på Sandells trippel-cd-box.

Och visst andas alla dessa verk melankoli. Kombinerad med tankeflykt, dansanta rörelser och något som liknar den rytmiska förtvivlan och tonen i gammal 40-tals-poesi. Jag tänkte förstås på Lindegrens sprängda sonetter, och då slår det mig hur samtiden vibrerar i spänningen mellan den gamla megapolen TS Eliot, ”The Waste Land”, och det nya magnetiska området kring poeten Charles Bernstein; det stavas språkmaterialism. Spåras i konst, poesi och således även musik.
Heney, Küchen, Sandell som språkmaterialister? Inte mig emot, bara det inte blir rubrik eller grupp.

Inom ramen för det känslopartitur jag försöker skissa här ryms både förtvivlan och tro. Det finns i överflöd på Lunds konsthalls till stora delar dokumenterande utställning om dansens roll i performance, ”Moments on Moments”. Här såg jag den chilenske dansaren Rodrigo Sobarzo. Först stod han bara och stirrade in i den tomma salen, sedan bröt han ut i pumpande, upprepade strupljud. Rör sig, kryper på golvet, stöter mot väggarna. Oavbrutet med pumpande magstöd som i en strupens smärtsamma loop. Efter en halv timme avbröt han, sjöblöt av svett, utmattad.
För mig är detta ett slags granskning av känslostyrkan i ett modernt uttryck, verkligen fjärran däremot från allmän postmodern uppsluppenhet. En mindre våldsam förtvivlan, men lika djup, såg jag på Anri Salas utställning på Louisiana. Långt borta anade jag redan vid entrén plåtiga, blåa, frijazziga tonklungor från Jemeel Moondoc. I Salas film ”Long Sorrow” svävar han fritt med sin sax utanför fönstret i ett otrevligt modernt hus i Berlin. En egendomlig detalj var blommorna i hans dreadlocks, ett attribut jag knappast förknippar med det urbana, svarta avantgardet. Men här ställs detta starka flöde mot den kalla sidan av modernismen, här stavad miljonprogram. Mot kala väggar, räta vinklar, omänskliga proportioner ställs människan och musikern Moondoc. Bitvis är hans ansikte det enda levande landskapet, hans öga växer i närbild. Det labyrintiska bildspråket sluter sig till hans upphackade, rytmiserade känslostarka spel. Den labyrintiska medvetenheten om de rum i musik och bild som går in i varandra gjorde slutet självklart, där Moondoc svävade bort som en svart Ikaros.

Så rör sig musiken i den samtida estetiken då den inte bara är melankolisk men också öppnar mot politiken – utan svar, dock.
Det är inte tokigt om den estetiska och politiska diskussionen i samtiden också berör musiken. Det är ju inte för inte som årets musik alla kategorier signerats Pussy Riot, som ju i grunden är en performancegrupp där hela den sovjetiska undergroundtraditionen med sin magnifika bombkastarattityd mot stat och kyrka går igenom.
Alla andra ifrågasättande blir rätt tama, särskilt med tanke på att två av Pussy Riots medlemmar under plågsamma förhållanden sitter i fängelse just nu.
En natt hade jag en dröm: The Pussy Riot Thing!
Snacka om barrikader!

Mina 15 bästa musikinspelningar 2012 var ungefär dessa:
1 Pussy Riot (på You Tube m.m.)
2 Andrea Neumann, Bonnie Jones, Green Just As I Could See, (another timbre)
3 Magda Mayas, Christine Abdelnour, Myriad (Unsound)
4 Sten Sandell, Music Inside the Language (LJ)
5 Mats Gustafsson, John Russell, Raymond Strid, Birds, (den)
6 Ruth Barberan Alfredo Cota Monteiro, (Flexion Records)
7 Martin Küchen, Hellstorm
8 Yoko Ono, Thurston Moore, Kim Gordon, (Chimera Music)
9 Sven-Åke Johansson, Early Works, (SAJ)
10 Malin Bång, Split Rudder, på Anna Petrini, Crepuscolo, (dbCD)
11 A Trio (Al Maslakh)
12 Yo Amoeba, Assault and Battery, (egen produktion EP)
13 Dimitra Lazaridou Chatzigoga, Death and Vanilla (Organised Music from Thessaloniki)
14 John Stevens, Paul Rutherford, Barry Guy, one four two two, (emanem)
15 Tomoko Sauvage, (Aposiopese)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry