2013 : George Kentros

2013 : George Kentros

2013 : George Kentros

Publicerad: tors, 2013-12-19 00:54

Jag har den egenheten – det är antingen ett problem eller en förmåga, beroende på hur man ser på saken – att jag fullständigt glömmer bort vad jag har varit med om under ett gånget år. Jag övar varje dag i ett litet rum, reser runt en del och ibland spelar jag konserter eller lyssnar på dito. Därför är jag inte lite tacksam för chansen att ta några timmar och minnas 2013 redan nu, innan jag måste redovisa mera ingående inför regeringen. Jag kommer genom detta att spara några timmar under 2014 som jag kan istället ägna åt att stå i ett litet rum och öva.

Hursomhelst verkar 2013 ha varit ett rätt omväxlande år för mig. Höjdpunkter kanske måste vara nya CDn för there are no more four seasons, en politisk Prince-cover som pärlor för svin spelade in på AM radio i Canberra, en soloturné i Japan och en enorm violinkropp som transporterades dyrt i en citytrailer runtom i Sverige. Dessutom fanns det ett par festivaler, Sound of Stockholm och Fylkingens 80-årsjubileum, som krävde en del av min hjärna och hjärta. Men 2013 för mig musikaliskt? Några verk skrivna till mig, ett par konserter som jag själv spelade, ett par konserter som jag bevistade samt vad jag lyssnade till i bilen under sommaren. Jag tar de två sistnämnda här.

Det finns två konserter som jag minns kanske mest av alla under året, och både ägde rum i november. Och otroligt nog handlade det om en opera och en dansföreställning... Men i år blev det precis så: under Wien Modernfestivalen såg jag en 20-minuters opera av Bernhard Lang, en omarbetning av sista akten av Don Giovanni. Har ni sett hans opera ”I Hate Mozart” vet ni vad det handlar om – en teknik där ytterst små musikaliska motiv från originalet upprepas tills de får en annan innebörd, samtidigt som sångarna upprepar sina scenerier i takt med ordens och musikens omtagningar. Det blir hypnotiskt, spännande, roligt och ytterst angeläget. Andra konserten som etsade sig fast i minnet var en dansföreställning som ägde rum under Fylkingens 80-årsjubileum, där Joel Grip improviserade på kontrabas medan Tatako Suzuki dansade runt, på, över och under både basen, Joel, publiken, högtalare och lokalen, på ett sätt som var strängt kontrollerat samtidigt som precis vad som helst kunde hända – kort sagt, den känslan som är det minsta man egentligen bör kräva av en konsert, men som ytterst sällan infinner sig.

Det är svårt att nämna Fylkingen och år 2013 utan att även nämna Sten Hansons bortgång. Som tur är fick Sten en renässans under det senaste decenniet; det var som om han fick själv vara med på alla sina posthuma hyllningar, vilket gör det hela lite lättare. En större konstnär får man leta efter, och bland allt det som han sa – och han sa mycket, och allt var inte alltid så kul – var 5% rent spunnet guld, saker som ingen annan hade kommit på, eller kunde komma på. Han hade säkert mycket kvar men det han hann med räcker långt.

Och så bilstereon. Varje sommar kör jag några gånger mellan Stockholm och Blekinge. När jag vet att jag ska köra långt brukar jag bulla upp med en tonsättare eller artist och banka samma skivor hela sommaren. Av diverse privata skäl körde jag just i år mycket mer än vanligt, så mitt val av CD visade sig prägla hela sommaren. Som tur är föll valet på tre skivor med The Fall som spelades in med 30 år emellan. Jag vet inte om det finns en mer konsekvent och produktiv artist än Mark E. Smith. Och han har kvar samma resning, samma nyfikenhet, samma kaxighet, samma shamanistiska texter som han alltid har haft. Precis som när jag tänker på Sten Hanson tänkte jag ofta denna sommar att det kanske finns hopp för några av oss att fortsätta verka långt förbi våra förmodade bäst före datum.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry