2013: Jens Holmberg

2013: Jens Holmberg

2013: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2013-12-19 18:52

Sällan har jag varit så bortkollrad av musikflödet som under 2013. Det snurrade allt snabbare i min skalle och jag försökte hänga med genom att irra runt på det elektroniska avloppsnätet vi kallar internet. Men att svinga sig mellan statusuppdateringar, brandrubriker, snabba klipp och osannolika historier gjorde mig snabbt matt. Det var sällan jag orkade uppehålla mig nog länge för att fatta grejen. Hopplöst efter? I många hänseende – ja! En del av den avtrubbande generation med begränsad koncentrationsförmåga. Visst. Men korta stunder av lycka har ändå infunnit sig, särskilt framför någon liten klubbscen i en avkrok av stan eller med hjälp av skivspelaren. På behörigt avstånd från allt vad (o)smarta mobiler, dumburkar och laptops heter. Den framåtlutande lyssningen har varit helt nödvändigt för att hitta en utväg in i musiken. Ett analogt förfarande hela vägen från skivbörsen till tallriken och en absurditet i det moderna samhället. Nästa år klipper jag sladden och går ut i skogen med vevgrammofonen under armen.

Nu raljerade jag lite förstås, men det är lätt att känna sig ur tiden. Nåväl, åter till ämnet. Att ringa in årets höjdpunkter. Prefab Sprouts Crimson/Red är en sån där otäckt effektiv popmusik som klibbar sig fast som ett tuggummi under skon. Den har gått på repeat. En annan upptäckt var Chicagojazzen, som släppte Smitttfebern på kassettbolaget Zeon Light. Ett ”album” som slog ned som en lo-fi-bomb i min bakgård. Från grannlandet kom en skiva från bandet Frisk Frugt, med den knepiga titeln ”Dansktoppen moder Burkina faso i det himmelbla rum hvor solen bor, suite”. Egentligen utgiven redan 2010 men eftersom den släpptes i England i början av året tycker jag att den räknas. En minst sagt egensinnig musik, där de okammade låtarna och de afrikanska polyrytmerna är oemotståndliga i all sin naivitet. Jag såg Fire!, både som storband och trio. Stora upplevelser på scen - och på skiva. Ett annat band som släppte nytt och som jag till slut fick se uppträda var Iceage. Danska ynglingar som går sin egen väg och som besitter en frenesi av sällan skådat slag. Stökig och underbar new wave-punk. Bobby Krlics The Haxan Cloak följde upp med ännu ett starkt album och mer subbas blev det i Köpenhamn när jag såg en massiv konsert med Sunn O))).

Skivbolaget Sacred Bones hade ett bra år, med flera tongivande skivor, bland annat från de Chilenska spacerockarna Föllakzoid och nihilisterna i Destruction Unit. En annan fin etikett som förgyllt året är det lilla Londonbolaget Claypipe Music, som drivs av formgivaren Frances Castle. Välgjorda och ambitiösa utgåvor som är precis lika snygga utanpå som inuti - Plinths Music for Smalls Lighthouse är en av årets favoriter. Andra artister som släppt starka skivor under året är; Bardo Pond, Barn Owl, Mariam the Beliver, Time is a Mountain, Octopus Ride, Könsförrädare, Sagor & Swing, Jenny Hval, Steve Gunn, Piotr Kurek, Differnet!, Locrian, Jar Moff, Urpf Lanze för att nämna några. Sen tycker jag att syraskallarna i Uncle Acid and the Dead Beats (som släppte Mind Control) sopade banan med alla 70-talsvurmande garageband. De är ett långfinger upp i röven på de som låter precis exakt som allt annat som redan gjorts. Allt som krävdes var att addera lite brittisk pop-sensibilitet.

2013 såg jag en fantastiskt intensiv spelning med brittiska spacerockarna The Cosmic Dead i Holland. Stod också i den glesa Roadburnpubliken när Psychic TV höll hov, för att nästa dag fullkomligt mosas av Electric Wizard. Andra minnesvärda framträdande är Bill Orcutt på Nef, där jag kanske allra mest minns en upprörd Orcutt som vrålade åt publiken att hålla käft. En mycket befriande gest. Fler borde ryta ifrån. Dylan Carlson gjorde en fantastik spelning tillsammans med trumslagaren Rogier Smal, där friform och traditionalism effektivt knöts samman. Om knäckte också live, som utökats till en trio med Robert Lowe i besättningen (Lichens).

Sen kom det förstås en uppsjö fina återutgåvor och boxar under året. Några av guldkornen; Rodion G.A, William Onyeabors, Molly Drake, Don Cherry Live in Stockholm, Gump-skivor med Joakim Skogsberg och Kvartetten som sprängde, Enjoy The Experience: Homemade Records 1958-2004, Purple Snow: Forecasting the Minneapolis Sound, Jef Gilson på Jazzman, Peter Jefferies The last Great Challenge in a Dull World, Don Bikoffs Celestial Explosion med mera. Men allra gladast var jag ändå för Black Sweat Records som kom över ett restparti Piero Umiliani-skivor från 70- och 80-talet. Det resulterade i de limiterade boxarna Lost & Found: The Ethnic Records och Lost & Found Volume II: The Electronic Records. Av naturliga skäl extremt små upplagor, men jag lyckades knipa de sista exemplaren.

2013 sa vi också hej då till hjältar som Kevin Ayers, Lou Reed och Bernard Parmegiani. 2014 ser jag fram emot att åka till Holland och säga hej till Loop. Med det sagt fejdar jag ut ur tjugotretton!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry