2013 : Johannes Bergmark

2013 : Johannes Bergmark

Johannes Bergmark, från duo med Michelle Yom; Salon Bruit på Tiefgrund, Berlin 5 juli 2013. Foto: Julian Roncal

2013 : Johannes Bergmark

Publicerad: tors, 2013-12-19 10:11

Jag skrev först en årskrönika som inte var stort bättre än årets cv: vem har jag spelat med var, vilka workshops har jag lett, vilka utställningar, skivor och filmer, vilka seminarier har jag vart på, vilka intervjuer har jag gjort och artiklar skrivit. Vilka har jag sett och hört.

Men vem är egentligen intresserad av det? Mitt cv finns på hemsidan om det är det ni letar efter. Intressantare är kanske vad jag funderat på under året och inte visat så mycket.

Jag har av olika skäl gått igenom många gamla inspelningar som funnits på rullband, kassetter, DAT- och miniDVband, CDRs, noter och anteckningar alltifrån barndom till den tid då allt bara är datafiler utan magnetiskt eller optiskt medium. Det har lett mig att tänka på hur jag förhållit mig till framförallt improvisationsmusik och dess tongivande utövare i framfröallt Sverige. Jag har alltid känt mig utanför. (Kanske har de flesta gjort det på sitt sätt.) Jag har blivit allt mindre intresserad i att vara professionell musiker (trots att jag på ett sätt blivit det). Jag har blivit alltmer tveksam till tänkandet kring betalning och copyright. Jag har tidigt förlorat intresset för instrumentvirtuositet. Jag är mer intresserad av personkemi än av estetik. Jag har dragits till andra som inte passat in eller varit accepterade, och har äcklats av det karriäristiska tänkandet som får musiker att bara söka samarbeten med de som är mer kända än de själva. Jag har varit mer intresserad av att bygga upp intressegemenskap (t.ex. i Fylkingen) än att imponera på anslagsgivare. Jag har föraktat estetfascister som frotterar sig i kotterier med sina kompisar och de av samma stil som de själva. Jag har aldrig satt musiken över det mänskliga.

Att verka som musiker och önska en värld utan utsugning och förtryck utan att ha någon illusion om att musiken vare sig skulle kunna bidra till detta eller utgöra en trygg försörjning kräver att hålla huvudet kallt.

Om en årskrönika ska blicka bakåt och framåt – var finns då hoppet i den idoga strävan kring musik jag sysslat med nästan dygnet runt, på olika vis, år efter år?

Den ena sidan behöver man inte tänka över alls: det är lusten i det kroppsliga mötet med den fysiska verklighetens alla yttringar, det spännande i att beröra material och föremål, i friktionens och handskandets oändliga variationer, som på sistone kan vara så enkelt som en pinne och en yta och allt man kan göra däremellan. Men det är också det stora dramat i mötet mellan små föremål och deras historia och konnotationer, de associationer och poetiska bilder som uppstår. I äventyret att, inför närvarande människors uppmärksamhet, kasta sig ut på okänd mark utan några garantier, att utmana uttråkningen och säkerheten genom ett experiment utan hypotes. Att hitta på strategier för att överraska sig själv. Att dela det med andra, de som lyssnar såväl som de som spelar.

Jag tror att denna mikrokosm av ett fritt liv är ett frö till en värld av jämlikhet, skönhet och uppfinningsrikedom. Det kunde se ut på alla de sätt som inbillningskraftens möte med tillgängliga resurser kan se ut. Det behövs absolut ingen estetisk modell. Det behövs ingen föreställning om att man är musiker eller konstnär, eller vad man är värd mätt i pengar. En människas värde kan bara mätas i bejakandet av fantasin och generositeten i att dela den med sig. I kreativitet och kärlek.

Detta har lett mig under 2013, det siktar jag på även under 2014 och det hoppas jag kan ledsaga alla er andra.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry