2013 : Kristoffer Westin

2013 : Kristoffer Westin

2013 : Kristoffer Westin

Publicerad: tis, 2013-12-17 10:39

Minnena från våren 2013 är grumliga, och de kvarvarande är som tagna ur den absurda teatern. Jag daterar nyårsraketerna till någon gång i maj månad (vulgär tidräkning) när jag råkade ett citat av Helmut Lachenmann: ”I en tid när magin finns bekvämt tillgänglig medelst en knapptryckning, måste den nya musiken representera något som ter sig som en fara.” Vad utmanar i dag? Består merparten i självupptaget dravel, uppenbara kopior eller stagnerad snabbmat? När jag hörde några skivinspelningar med verk av Jürg Frey för ett antal år sedan, riktades all min uppmärksamhet mot Wandelweiser-gruppen. Det var en fantastisk upptäckt då och över tid tycks det ha skett en fruktsam utveckling bland dessa komponister, musiker och associerade. Flera yngre musiker från improv-scenen har anslutit sig. Scenen expanderar, får ett erkännande. Följdfrågan är om de fortfarande representerar något som ter sig som en fara? Eller är denna (positiva) ”fara” som Lachenmann talar om endast möjlig inom ramen för en modernism som vilar på de klassiska formernas retorik? Hursomhelst var årets höjdpunkt på skiva Cantor quartets av Antoine Beuger på skivmärket Another Timbre. En utomordentlig musik som kräver närlyssning. Tålamodsprövande för vissa, fantastiskt för andra. Beuger utmanar enligt mig.

Jag kontaktade Magnus Nygren och gjorde en intresseanmälan som skribent för Soundofmusic innan sommaren. Sedan har det gått upp och ned med textproduktionen. Anledningen är en arbetspraktik som jag påbörjade i september. Under tre fantastiska månader har jag och en kollega intervjuat komponisterna Gunnar Bucht, Lennart Hedwall, Lars-Gunnar Bodin, Ulf Grahn och Csaba Deák. Kunskapskitteln, erfarenheterna av dessa samtal glädjer mig. Men vad blir det av framtiden? Antalet komponister ökar, medan antalet lyssnare minskar. Då talar vi förvisso om den nutida ”konstmusiken”. Gränserna har som bekant luckrats upp.

Fleksnes fataliteter. Rolv Wesenlund avled liksom Maurice Karkoff, Lindsay Cooper, Anders Eliasson, Diana Krull, Sten Hanson, Lou Reed. Några jag minns för stunden. Vem var Diana Krull frågar sig någon. Hon var verksam som komponist under 1950-talet och bland de första svenskarna att besöka sommarkurserna i Darmstadt. Hennes offentliga ”tonsättardebut” skedde vid en Fylkingenkonsert 1955. Någon gång i början av 1960-talet lämnade hon musiken för att studera språk och blev sedermera professor i fonetik. När får vi höra hennes musik nästa gång? Vem gör en insats?

Åke Hodell är alltid närvarande. Det började omkring 2000 med hans dödsannons nedstucken i William Burroughs Länderna i väster – ett bokmärke från föregående lånetagare. De senaste åren har jag ägnat mig ganska mycket åt Hodell. Hans verk känns så oerhört angelägna, aktuella. Om undran inför samhället och jag uppsöker Hodell. Här finner jag en verksamhet som väcker förundran. Alltid något nytt.

Schweizaren Antoine Beugers Cantor quartets gjorde som sagt starkast intryck på mig bland avlyssnade (och utgivna) skivor 2013. Ska tilläggas att jag inte hunnit med Michael Pisaros hastiga utgivning och nog finns det flera andra potentiella toppar. Jason Kahns Things fall apart förtjänar också att omnämnas, även om det lär dröja till nästa avspisning. Det blev inte särskilt många konsertbesök 2013, men bland de jag faktiskt var på berörde Kristine Scholz och Lise-Lotte Norelius ”Klangsuche” mest.

Slutligen årets julskiva, tillika julklapp: Dix-huit surprises pour Noël!, fransk samlingsplatta från 1981 på en underetikett till SCOPA Invisible med bland annat "Un drame musical instantané"; Hector Zazou och Patrick Portella (ZNR) och en drös mer eller mindre obekanta namn. Under experimentradarn där en beskrivning av musiken lockar till adjektiv som snedvridet, stukat, skevt, krokigt, svängt, vrångt, vanartat. Tänk Residents på heroin.

Kristoffer Westin

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry