2013 : Mattias Alkberg

2013 : Mattias Alkberg

Mattias Alkberg.

2013 : Mattias Alkberg

Publicerad: tis, 2013-12-17 10:15

Mitt musikår inleddes i februari med att jag släppte en skiva och spelade lite mer sällan än vanligt. Det berodde på att produktionen var så stor. Vi var sju personer på scenen och två i kulliserna. Dessutom hade vi med oss en gravsten. Vi bodde i Luleå, nästan alla, så det kostade en del att resa och inkvartera oss. Men vi spelade på bland annat Storan i Göteborg, Dramaten i Stockholm och några supertrevliga festivaler så jag ska inte klaga. Och det gör jag inte heller. Men nu är det slut med det, såväl jätteproduktion som avsaknandet av klag.

Det sistnämnda vet man dock inget om. Inte det första heller när jag tänker efter. Men nu vill jag göra annat. Jag vill spela i lite mindre sammanhang. Lite mer punk eller rock eller vad det nu kan bli. Jag försöker verkligen att inte tänka så mycket på vart jag ska och vad jag ska göra när jag kommer dit. Det enda jag verkligen vill är att fortsätta. Utan att kolla kartan, liksom. Här kan det vara på plats med lite självinsikt. Jag vet att jag rör mig i cirklar. Eller i alla fall inte så långt från utgångspunkten, alltså den senaste skivan eller den senaste turnén, som jag skulle ha önskat. Nästan alltid låter det mer radikalt i mitt huvud än i verkligheten. Framförallt innan skivan är klar. Inför Mattias Alkbergs Begravning, som skivan jag släppte i februari heter, satte jag ihop den här playlisten, Dödas/Födas, och skickade den till de jag ville skulle spela med mig. Och själv lyssnade jag på den som en galning, jag gör det nu till och med. För att jag hade snöat in på det här, ja, flummet. Men inte är jag lika genial som, säg Kevin Ayers eller lika besatt som David Tibet. Eller lika utfreakad som Amon Düül II, eller Hawkwind. Framförallt är skillnaden på min skiva och exempelvis min förra, Anarkist, inte ens i närheten av skillnaden, avståndet mellan, säg Nurse With Wound och Only Ones. Som jag lyssnade mycket på innan Anarkist. På en lika lång spellista. Och samma inför Nerverna, den förrförra skivan, då jag lyssnade ihjäl mig på Gene Vincent och Suicide. Men jag börjar väl bli gammal. Eller så är jag inte så begåvad kanske. Eller så är det som man brukar säga om författare, att man har en bok/skiva i sig, möjligen två, och så ägnar man resten av livet av att skriva den/dem om och om igen. Fast det tror jag inte på. Kanske i mitt fall, jag tycker det jag gör låter mest likadant hela tiden. Och jag tycker inte så om exempelvis Kate Bush eller Josephine Foster, två av mina idoler, som aldrig lämnar mig besviken. Hur deras skivor än låter gillar jag dem. Och de låter verkligen annorlunda hela tiden.

Jag börjar tänka på Lou Reed när jag skriver det här, när jag skrev förra meningen. Hur han skrev hundratals låtar med typ samma ackord, ofta samma intervaller och harmonier till och med, utan att en enda gång kunna upprepa dem. Minns någon dokumentär där han skulle prata om Transformer, i egenskap av att den anses vara en klassiker. Han satt där vid mixerbordet med sin gitarr och skulle spela med till "Walk On The Wild Side" (tror jag). Och inte ens då kunde han avhålla sig från att improvisera. Han lekte med rytmiken, med melodin. Sjöng den annorlunda, ändrade lite här och där. Och allt han egentligen skulle göra var att spela med. Men han vägrade. Eller kunde kanske inte. En rent patologisk oförmåga att göra det förväntade. Så känner jag mig ibland. Men jag lyckas ju förstås aldrig. Men jag bara måste dra upp långfingret ibland. Visa arslet. Det är på sin höjd lite irriterande men aldrig så där avgörande provokativt. Jag har nog inte gåvan helt enkelt. Och de flesta gånger är det dessutom som Smiths sjöng: ”I was bored before I even began”. Alltså, orka peka finger. När jag helst bara vill spela gitarr och sjunga för mig själv. Eller lyssna på skivor. Så här ser för övrigt min årsbästa ut.

Kajsa Grytt – Jag ler, jag dör
Serafina Steer – The Moths Are Real
Kanye West – Yeezus
The Fall – Re-Mit
Josephine Foster – I’m A Dreamer
Maria Eriksson – Stjäl det du behöver
Black Flag – What The
The Pastels – Slow Summits
My Bloody Valentine – M B V
Skriet – Shanana
Seremonia – Ihminen
CTMF – All Our Forts Are With Us
Räjäyttäjät - Awopbopaloopop Alopbam Räjä
Stornoway – Tales Form Terra Firma
Burial – Rival Dealer
Jex Thoth – Blood Moon Rise
Etran Finatawa – The Sahara Sessions
Portal – Vexovoid
Cult Of Luna – Vertikal
Knivderby – Olösta gåtor ur mänsklighetens historia
Räjäyttäjät – Räjeyttäjät!
The Old Wind – Feast On Your Gone
Ghostface Killah – 12 Reasons To Die
Marnie Stern – Chronichles of Marnia
Nord & Syd – Som en människa
Joel RL Phelps and the Downer Trio – Gala
In Zaire – White Sun Black Sun
Hate Meditation – Scars
Savages – Silence Yourself
In Solitude – Sister
Mark Mulcahy – Dear Mark J. Mulcahy, I Love You
Vit päls – Ägd
Uncle Acid & The Deadbeats – Vexovoid
Iceage – You’re Nothing
Terra Tennebrosa – The Purging
Obliteration – Black Death Horizon

Inget konstigt med det, mer än att fyra av skivorna har jag upptäckt i dag. Jag har alltså inte hunnit lyssna så mycket på dem. Men så är det ju. Det är ju det som är det fina med musik, särskilt popmusik, om man kan acceptera den enorma generaliseringen, att all det ovan nämnda skulle vara popmusik.

I alla fall är det så jag lyssnar på all musik. Antingen nästan dör jag av den eller så gör jag det inte och då är den inte lika bra. Och det är väl ett övergripande kriterium så gott som något. Och jag menar inte ”dör” som när Broder Daniels "Shoreline" spelas ute på något femställe i Stockholm eller Göteborg, eller var det nu finns femställen som spelar den sortens euforiska självmordspop. Jag är snart fyrtiofem. Allt är inte allt eller inget för mig, jag undrar om det någonsin varit det. När jag skriver att jag dör av musiken så menar jag att den gör mig medveten om min egen dödlighet, om min futtighet. Att det finns andra som tänkt på något jag trodde jag var ensam om. Eller, ännu bättre, om de har tänkt på något helt annat, men som de fick mig att tänka på. För jag tror inte på att man inte har känsel i hjärnan. Eller, det gör jag kanske, men jag tror inte det måste kännas i hjärtat, magen, kuken eller fittan för att något ska ha ett egenvärde. Ibland är det finaste som finns ren intellektuell stimulans. Känslan då, den känslan. Och det säger jag helt utan prestige dessutom. Det kan vara Discharge, det kan vara Madonna, det kan vara Peter Brötzmann, det kan vara Whitney Houston, det kan vara Burzum, det kan till och med vara Coldplay. Eller, ja, nä, kanske inte Coldplay. Men poängen är att det skulle kunna vara det med. Allt jag dör av, allt som får mig att känna mig ödmjuk och levande, tillhörande de levande, är bra. Och just nu är det det här, 2013 har det varit det här. Och förstås en massa gammalt, men det orkar jag inte skriva om nu. Klockan är ett på natten och jag måste spela lite gitarr innan jag lägger mig; barnen ska ha frukost och skickas iväg till sitt före fan. God jul, gott nytt år.

Stay Trve,
Mattias Alkberg

dune
Aiia i David Lynchs film Dune. Den bild som Mattias Alkberg skickade med.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry