2013 : Siri Landgren

2013 : Siri Landgren

2013 : Siri Landgren

Publicerad: tis, 2013-12-17 16:32

Vi måste prata om det vi gör.
Vi finns, vi gör ljud, vi tänker och funderar.
Men folk vet inte om oss, vi vet inte om varandra.
Detta har bekymrat mig under det gångna året.

2013 var mitt första år som examinerad från musikhögskolan. Och en av mina insikter var att det är mina före detta klasskompisar på kompositionsutbildningen i Göteborg (och de nya studenterna som kommer efter oss) som gör stans intressantaste ljud.
Jag går inte längre på deras konserter av pliktkänsla, eller för att jag själv medverkar. Jag går för att det är där jag får höra och se det friskaste, det sundaste, musik direkt ur bakugnen.

Men min frustration består i vetskapen att det vi gör inte syns eller talas om. Problemet är tudelat:
1. Människor vet inte om att de här konstnärerna, deras praktiker och deras ljud, finns.
2. Även bland dem som själva figurerar i de små små experimentella ljudkretsarna pratas det inte tillräckligt.
Jag vill tala djupare om oss. Gräva, analysera; inte bara vad gör vi, utan varför? Vad driver oss att välja det ena ljudet i stället för det andra? Vilka är våra begär?

Tidskriften Nutida musik finns. Men ägnar sig åt (min formulering) ”lätta texter om svår musik”. Intervjuer, recensioner. Var finns det djuplodande, det invecklade resonerandet och filosoferandet? Jag saknar ”svåra texter om lätt musik”. (Och om ”svår musik”.) Jag tänker på min ledstjärna Susan McClary.

Hur ska ett samtal kunna uppstå? Vilket språk ger de bästa förutsättningarna, vilken ton och vilket medium? Recensionsformatet känns förlegat; för mig hamnar det ofta mittemellan att å ena sidan förmedla känslan av evenemanget, å andra sidan teoretisera kring det; i stället för att göra något av detta så misslyckas det med båda.

Det går såklart att väva in tänkandet i verket själv. Framförandet blir sin egen recension. Detta tänker jag är något jag gör i The Voice is False.

Internet framstår annars mer och mer som den självklara plattformen. Dels är internet det givna hemmet för den som liksom jag jobbar mycket i ljudfilsformatet (eller bildfil, videofil). Simon Mattissons onlineutställning Datanatta var en befrielse för mig. Ett nytt sätt att publicera sig, i en ny kontext. Där debuterade mitt och Jakob Svartengrens glitchmetalprojekt DVLCE BALNEVM.

Men internet kanske också kan vara rum åt tankarna kring konsten. 2009 startade jag en blogg, där jag lade upp texter i något slags hybrid mellan krönika, recension och essä. Men det kändes som att något skavde mellan bloggformatets flyktighet och texternas mer långsiktiga ambition. (Texterna ligger nu i stället på min hemsida.)

Skrivandet låg nere i ett par år, men under slutet av 2013 inspirerades jag av sådant som Max Wainwrights knivgitarr, Kajsa Magnarssons internetbulimiska Feed, Jon Johanssons retorik-mashup och Sara Edenheims skarptänkthet. Driften att tänka, och förmedla tankar, återuppväcktes.

Den här gången blev det i stället en tumblr: tänkomljud.
Förhoppningsvis kommer den inspirera mig att jobba mer kravlöst – skjuta från höften i stället för att fastna i perfektionism – och att välja media efter ändamål. Jag tänker att video, ljud och hyperlänkar kan lyfta samtalet om vår konst till en mycket bättre nivå än vad som tillåts av bara bokstäver på papper.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry